En fläkt, ett loppisfynd – och en kryddburk som brände till

---

En fläkt, ett loppisfynd – och en kryddburk som brände till

Vad händer när en helt vanlig middag blir starkare än väntat – på grund av en burk med för liten text? I en berättelse som börjar med ett loppisfynd och slutar med en brännande curry, synliggörs något större: hur svårt det kan vara att navigera i ett samhälle som inte alltid är byggt för alla att förstå. För oss med läs- och skrivsvårigheter handlar det inte bara om kryddor – utan om rätten att klara sig själv.

Efter en helg med solsken, sommarvindar och några lediga timmar tog jag mig ut på en liten loppisrunda. Det är något jag tycker om. Inte för att jag alltid köper något, men jag gillar att gå och titta, känna på gamla saker, tänka på vem som haft dem innan. Det finns något poetiskt i att bläddra bland det folk rensat ut ur sina liv. Mellan kaffekoppar, lampskärmar och verktyg låg en liten bit historia. Och just den här gången gjorde jag faktiskt ett fynd – en fläkt. En helt vanlig, lite ful men fungerande fläkt som visade sig bli min räddning i sommarvärmen. Nu kan jag sova igen, utan att vakna av att jag klibbar fast i lakanen. Det kan verka som en obetydlig sak, men ibland är det just de små, oväntade detaljerna som gör störst skillnad. Det blev en vinst, helt enkelt, mitt bland andras avlagda prylar.

När söndagen sedan kom, var glamour det sista ordet jag skulle använda. Några timmars jobb väntade, sedan lite lunch, och kanske en lugn stund efter det. Men innan veckan hann rulla igång ville jag berätta om något som hände i fredags – en sån där grej som börjar med vardag och slutar i en tanke som biter sig fast. Vi hade bestämt oss för att laga currykyckling till middag. Inget märkvärdigt, bara något gott. Jag gick till affären för att köpa curry, ställde mig framför kryddhyllan som alltid känns som en explosion av färg, text, logotyper och burkar som liknar varandra. Och där var den – en burk från Santa Maria. Det stod curry. Enkelt och tydligt, tänkte jag. Den åkte ner i korgen, och jag gick hem.

Min vän hjälpte mig i köket. Vi kryddade som vanligt. Men när vi började äta brände det till direkt. Maten var så stark att det nästan kändes som att vi satt och åt eldfängd lava. Vi tittade på varandra, både chockade och lite fulla i skratt, men också med tårar i ögonen – av hetta. Då först granskade vi burken ordentligt. Och där, i liten text, stod det: HOT. Inte med stora varningsord, inte med färger som signalerar styrka, bara ett litet ord, nästan gömt. Och jag missade det, såklart.

Det är inte första gången något sånt händer. Jag har läs- och skrivsvårigheter. För mig tar det mer tid, mer energi att läsa. I affären, bland hyllmeter av produkter, kan det vara svårt att sortera informationen. Texterna är små. Typsnitten snirkliga. Ord staplas ovanpå varandra eller blandas med färger och design. Vissa dagar orkar jag inte ens försöka tyda allt. Jag läser det jag tror räcker. Ibland går det bra. Ibland inte.

Folk säger ofta: "Men det är väl bara att läsa?" Och visst, för vissa är det just så enkelt. Men inte för alla. För mig krävs det mer. Och det här är inte bara en fråga om att läsa snabbt eller långsamt. Det här handlar om hur samhället är byggt. Det är byggt för den som kan läsa flytande, skanna av en etikett på en sekund, urskilja "mild" från "hot" mitt i ett färgkaos. Kryddburkar är bara ett exempel. Det finns så många fler. Som när jag behöver läsa doseringen på ett läkemedel och texten är mindre än vad mina glasögon klarar. När det står sju olika ord på ett mjölkpaket, men inte tydligt vad som faktiskt är viktigast. När jag måste skanna en QR-kod för att få information jag borde fått direkt. När en app är det enda sättet att få kontakt med ett företag eller beställa mat.

Och gång på gång hamnar jag i samma känsla: det är inte vi som krånglar. Det är systemet som inte räknar med oss.

Så ja, vi skrattade åt den där currykycklingen. Vi drack mycket vin. Vi torkade tårar och fnissade åt vår eldiga middag. Men samtidigt fanns där en trötthet. En ilska. För det är inte kul varje gång. Det är inte bara en rolig anekdot när man gång på gång känner sig lite utanför, lite mindre självständig än man vill vara. Hur många gånger till ska jag behöva anpassa mig till ett samhälle som inte ens försöker möta mig halvvägs?

#Santa Maria – jag tycker om era kryddor. Men kan ni inte göra det tydligare vad som är starkt och vad som är milt? Större text. Bättre färgkodning. En symbol. Något. Det borde inte vara svårt. Och det gäller inte bara er. Det gäller hela branschen. Hela samhället. Vi som har läs- och skrivsvårigheter är inte en liten, bortglömd grupp. Vi är många. Och vi behöver bli sedda.

För det här handlar inte bara om en burk curry. Det handlar om tillgänglighet. Om självständighet. Om att kunna gå in i en butik och förstå vad man köper. Det handlar om att slippa känna sig beroende av andra för något så grundläggande som att laga mat. Det handlar om att få vara en del av samhället – på samma villkor som andra. Och allra mest handlar det om att bli tagen på allvar.

Vill du fortsätta läsa? Vill du förstå hur det är att leva med läs- och skrivsvårigheter i ett samhälle som inte alltid gör plats för oss? Då är du varmt välkommen att hänga kvar här. För ibland börjar förändringen med något så litet som en curryburk. Men den måste fortsätta med vilja, lyssnande – och verklig förändring.

---