Ibland är dagarna fyllda av möten och planer – men också av prövningar som inte syns i kalendern. Det här är en av de dagarna då ljus och skugga går sida vid sida.
Godmorgon torsdag – ljus och skugga
Vissa dagar bär jag solsken i hjärtat – och moln i tankarna.
Torsdag morgon. Kalendern är redan full och dagen rullar igång som ett tåg utan bromsar. Möten, samtal och planer står på rad och jag hoppas att allt ska klaffa. På jobbet fick vi information och kontakt med SSPF – ett samarbete mellan skola, socialtjänst, polis och fritidsverksamhet som ska stötta barn och unga i riskzonen innan problemen växer. Det här är bra, för då kan både föräldrar och ungdomar få hjälp i tid.
I magen finns en liten gnista av förväntan. Tänk om just idag blir en av de där dagarna då allt faller på plats och jag kan säga till mig själv: Ja, det här gick bra.
Men under den förväntan finns också en tung, envis trötthet som inte har något med sömn att göra. Den kommer från relationer som skaver. Från människor som borde vara trygga, men som istället gör mig sårbar. En släkting, som är vän med personen som snokar, har läst min blogg – inte med hjärtat öppet, utan med ögonen på jakt efter små bitar att riva loss. Bitar som sedan förs vidare, förvrids och får en helt ny betydelse. Plötsligt är mina ord inte längre mina. De blir till vapen i ett maktspel jag aldrig bett om att få vara en del av.
Som om det inte vore nog har samma person tagit bort mig från Facebook. Det är inget högljutt bråk, inga ord – bara en tyst markering som ändå skriker högt. Den säger: Vi är inte okej. Och det hugger till i magen som en osynlig kniv som skär där det gör som mest ont. Jag blir trött, uppgiven och arg över att behöva försvara mig mot lögner och misstolkningar som aldrig borde ha funnits.
Men mitt i det mörka finns också ljus. Jag vet att det finns människor som läser mina ord för att förstå, inte för att misstolka. Människor som lyssnar, stöttar och respekterar att det här är min plats – mitt sätt att få vara fri.
Så idag går jag till mina möten med ryggen rak och huvudet högt. Ljuset finns där, även när skuggorna försöker krypa nära. Kanske är det just motståndet som får mig att hålla ännu hårdare i pennan. För jag vägrar låta någon annan skriva min berättelse. Mina ord är mina, och de ska fortsätta lysa – även om någon försöker blåsa ut lågan. Någon försöker ta mina ord och göra dem till sina vapen. Men jag håller pennan – och jag tänker inte släppa den. Mina ord är min sanning, och min sanning låter jag ingen stjäla. ✍️✨
Ibland känns det som att livet består av både möten i kalendern och möten i själen. De yttre mötena kan jag boka om och planera. De inre dyker upp utan förvarning – och dem kan jag bara möta med mod. Idag väljer jag att möta båda, med öppen blick och en penna i handen.
10 kommentarer:
Du skrev ju själv att du använder AI och det har ju visat sig i dina kommentarer att du inte ligger bakom texterna. Då äger du inte texten. Det syns även i inläggen som är novellskrivna och upprepande. Det är då inte dina ord, känslor som kommer fram i en text.
Kanske borde man tänka till lite varför människor avslutar vänskapen? Är problemet endast hos den andre? Har det hänt flera gånger att folk tillslut inte vill umgås med en. Isåfall kan problemet ligga hos dig själv kanske.
Det verkar som de som känner dig vänt dig ryggen. Har du funderat varför???
Är inte du typ 70 eller nått? Känns märkligt att man skriver öppet om konflikter till allas beskådning. Känns otroligt barnsligt och tonårsaktigt. Ta det med den det gäller. Det finns väl en orsak till att hon eller han avslutat vänskap med dig.
Jag skriver öppet för att belysa erfarenheter som jag vet att fler än jag själv bär på. AI är ett verktyg som hjälper mig att forma texten, men känslorna, upplevelserna och perspektiven är mina. Alla behöver inte förstå eller uppskatta det – men det här är min plats och jag står för det jag delar.
Du använder ju inte AI sa du ju och svaret ger inga svar på någon fråga du fått.
Upprepande svar från AI vilket inte gör bloggen personlig. Det är AIs "tankar och känslor " serverade svar och samma svar gång på gång.
Det finns nog en hel del som avslutat vänskapen och det förstår jag på många sätt.
Läste bara texten i andra stycket som du skrev och skyllde på alla andra.
Jag äger mina ord – oavsett om jag väljer att formulera dem själv eller använda AI som verktyg. Min berättelse är min, och den som inte uppskattar den behöver inte läsa.
Skicka en kommentar