Hur gick jag från att skämmas över att läsa högt i klassrummet – till att bli intervjuad i radio och få jobb som dyslexikonsulent?
I det här inlägget delar jag min berättelse om hur utbildning, mod och en oväntad radiointervju förändrade mitt liv.
Det handlar om att våga använda sin röst – och om vad som kan hända när någon faktiskt lyssnar.
💙 Jag brinner också för att vara medlem i Dyslexiförbundet och aktiv i vår lokalförening. Det är där vi gör skillnad – tillsammans.
I mitt förra inlägg skrev jag om hur det fortfarande, efter över 60 år, är vanligt att människor med läs- och skrivsvårigheter bär på skam. Jag vet hur det känns, för jag har själv upplevt det.
Som barn var jag den som undvek att läsa högt i klassrummet. Jag satt ofta kvar längst med uppgifterna och förstod inte varför det var så mycket svårare för mig än för andra. Det var ingen som pratade om dyslexi då. Istället fick jag höra att jag inte ansträngde mig tillräckligt. Jag bar på skammen i tystnad och började tro att det var mig det var fel på.
När livet vände – med kunskap och mod
Många år senare bestämde jag mig för att ta reda på mer. Jag ville förstå varför jag alltid haft svårt med läsning och skrivning – och jag ville hjälpa andra som kämpade som jag.
Planen var egentligen att bli sjukpensionär. Det var vad vården föreslog. Men jag kände starkt att jag ville mer. Jag ville inte känna mig som en börda för samhället.
Så en dag hittade jag en utbildning på Brunnsvik folkhögskola i Ludvika – en kurs till pedagogassistent med inriktning mot dyslexi och dyskalkyli. Det som också kallades dyslexikonsulent.
Jag sökte utbildningen – och kom in. Det blev ett avgörande steg i mitt liv. Jag fick både kunskap, förståelse och framför allt – mod. Jag insåg att min egen erfarenhet kunde bli till stöd för andra.
Efter utbildningen fick jag möjlighet att berätta om min resa i både radio och tv. Jag berättade öppet om mina erfarenheter av att ha dyslexi – hur det påverkat min skolgång, min självkänsla och min väg genom livet. Jag pratade också om hur viktigt det är att samhället erbjuder rätt stöd i rätt tid, och att ingen ska behöva skämmas för hur de lär sig.
Ett samtal som förändrade allt
Kort efter att intervjun sänts fick jag ett samtal. Det var en arbetsgivare som hade hört mig i radion. De sa att de blivit berörda av min berättelse, och att de sökte någon som hade verklig förståelse för dyslexi och inlärningssvårigheter.
De frågade om jag ville komma på arbetsintervju. Jag tackade ja.
Tänk att det var just min röst – den jag en gång försökte dölja – som ledde mig tillbaka in i arbetslivet, istället för till sjukpension. Och vet du vad? Jag fick jobbet.
Ett arbetsliv som förändrat andra – och mig själv
I dag har jag arbetat som dyslexikonsulent i över 26 år, och jag är fortfarande kvar i yrket. Jag har mött barn, ungdomar och vuxna som känt sig missförstådda, osynliga och ensamma. Jag har fått lyssna till deras berättelser och visa dem att de inte är ensamma.
Genom mitt arbete har jag också fått vara med och påverka hur skolor tänker kring anpassningar, hur arbetsgivare kan tänka nytt – och hur viktigt det är att se människan bakom orden.
En röst för dem som inte alltid blir hörda
Jag skriver den här bloggen för att jag vill vara den vuxna jag själv hade behövt som barn. Jag skriver för att andra inte ska behöva gå igenom det jag gjorde – år av tystnad, skam och känslan av att inte duga.
Dyslexi är inte ett hinder i sig. Hindret uppstår när omgivningen inte förstår. När skolan inte hinner, när arbetsgivare inte vågar tänka annorlunda, och när individen tvingas bära hela ansvaret själv.
Men det finns lösningar. Det finns sätt att stötta. Det finns vägar – och ibland börjar de med att någon vågar berätta sin historia.
📌 Vill du veta mer om dyslexi eller få stöd?
Besök gärna: www.dyslexiforbundet.se
📣 Jag brinner för att vara medlem i Dyslexiförbundet och aktiv i vår lokalförening. Där hittar jag både gemenskap, engagemang och möjlighet att påverka på riktigt.
👉 Är du inte medlem än? Gå med – din erfarenhet och din röst behövs!
📻 Och till den arbetsgivare som hörde mig i radion – tack. Du lyssnade, du förstod, och du öppnade en dörr. Det förändrade mer än du anar.
/Gullan
11 kommentarer:
Om du är dyslexikonsult så har du alltså lärarutbildning i grunden? För att ha trovärdighet som dyslexikonsult ska man ha gått lärarutbildning på högskola 5 år.
Konsulent ska det stå
Tack för din kommentar!
Nej, jag har inte en lärarutbildning från högskola. Jag har gått en **skriv- och specialinriktad utbildning på Brunnsvik folkhögskola i Ludvika** – en kurs till **pedagogassistent med inriktning mot dyslexi och dyskalkyli**. Under utbildningen fick vi både teoretiska och praktiska verktyg för att kunna stötta elever med olika läs- och skrivsvårigheter i skolmiljö och vuxenutbildning.
Idag arbetar jag som **pedagogassistent och bibliotekansvarig**, där jag varje dag möter människor med inlärningsutmaningar – och gör skillnad i deras vardag.
Att vara en god stödperson handlar inte alltid om en viss examen, utan om **kunskap, erfarenhet, lyhördhet och engagemang**. Och där känner jag att jag har mycket att bidra med.
Ok men för att bli biblioteksansvarig biblioteks- och informationsvetenskap på högskolenivå! Tycker ändå meriter är viktigare pga lön och rätt utbildad personal för rätt arbete. Annars kan ju vem som helst jobba med vad som helst och vad har vi då utbildning till om vissa får jobb med sin erfarenhet.
Finns sjukt duktiga pedagoger som är duktiga på att lära ut, men för den skull inte får undervisa i skola.
Tack för din reflektion – jag förstår din synpunkt och respekterar vikten av formell utbildning.
Jag har en yrkesutbildning från Brunnsvik folkhögskola i Ludvika, där jag studerat till pedagogassistent med specialinriktning mot dyslexi och dyskalkyli. I grunden är jag även utbildad undersköterska, vilket har gett mig bred erfarenhet av att arbeta med människor i behov av stöd.
Min roll som pedagogassistent och bibliotekansvarig innebär inte undervisning i traditionell bemärkelse, utan handlar främst om att ge stöd i lärmiljöer, vägleda i informationssökning samt skapa tillgänglighet för elever med olika behov.
Jag har arbetat inom området i över 26 år och har genom både utbildning och praktisk erfarenhet byggt upp en specialiserad kompetens inom läs- och skrivsvårigheter.
Samtidigt vill jag lyfta vikten av att vi i välfärdens yrken också värdesätter erfarenhetsbaserad kunskap och praktisk kompetens. Jag ser mitt arbete som ett viktigt komplement till legitimerade pedagoger – inte som en ersättning.
Att olika yrkesprofiler får samverka – både akademiskt och yrkesutbildade – stärker helheten kring individen vi är till för.
💬 I stället för att ifrågasätta varandras vägar hade vi som samhälle vunnit mycket mer på att stärka och stötta varandra – med ömsesidig respekt för våra olika kompetenser och erfarenheter.
"För att bli biblioteksansvarig behöver du en utbildning inom biblioteks- och informationsvetenskap på högskolenivå. Denna utbildning leder vanligtvis till en kandidat- eller magisterexamen och tar tre till fyra år."
> Tack för din kommentar! Men det krävs ingen högskoleutbildning för att skapa en meningsfull plats för ungdomar. Vi är ett team som tillsammans bestämmer vad som köps in och vilka aktiviteter som erbjuds. Det viktigaste är att lyssna på ungdomarna – inte vilken titel man har.
Håller helt med anonym! Utbildning är otroligt viktigt när man jobbar med barn i en lärandeprocess! Och det stämmer som du skrev att få jobba i biblotek och som biblioteksansvarig kräver högskoleutbildning på en ganska avancerad nivå. Erfarenhet spelar ingen roll det är idag inget som räknas utan blir istället orättvist mot folk som sliter flera år för samma jobb. Vart är samhället på väg?
Hej Jonas,
Lärandeprocessen ligger på pedagogernas ansvar – det är deras uppdrag.
Att ha biblioteket öppet skapar möjlighet för ungdomar att spela brädspel, läsa serietidningar och uttrycka sig kreativt, till exempel genom att måla.
Det krävs inte mer än empati och närvaro. Att vara rastvakt är inget avancerat – det handlar om att vara med ungdomarna. Själva lärandet hanteras redan av ett särskilt team.
Det räcker att det finns en vuxen i rummet som kan vara tillgänglig och skapa trygghet.
Med det sagt har jag framfört mitt perspektiv. Jag kommer inte gå in i någon vidare diskussion i kommentarsfältet.
Du läser ju inte ens vad Jonas skriver. Han pratar inte om syftet med biblioteket utan om att det krävs utbildning på hög nivå för att jobba i det!
Skicka en kommentar