En trivsam söndag

En trivsam söndag

Det blev en riktigt trivsam söndag. Vi åt frukost i lugn och ro innan vi begav oss till Arena-loppisen. Där strosade vi runt och kikade på allt möjligt. Jag hittade en fin ram som jag köpte – tänkte sätta upp en lapp i den med regler för uthyrningen. vi tog en fikaa på loppisen se var också ,det var mysigt.

Efteråt åkte vi iväg åt olika håll för att fixa lite ärenden. När vi kom hem igen satte jag igång med middagen – det blev pepparkryddad potatisgratäng, kassler och lite grönt till. En enkel men god middag som passade perfekt efter en sån där småpysslig dag.

Jag passade även på att förbereda en tacopaj som blir perfekt till en lättare kvällsmat eller att värma upp till middag en annan dag.

Och precis när vi var klara med allt kom den nya gästen. Hen hade med sig en present till mig – jag blev verkligen överraskad! Så fint och omtänksamt. Det satte verkligen guldkant på dagen.

Nästan som en riktig familj – taco fredag och tidig morgon

---

Nästan som en riktig familj – taco fredag och tidig morgon

Igår var det nästan helt som att vara en riktig familj. Taco fredag, ni vet. Det var så mysigt – skratten, dofterna från köket, alla samlade runt bordet. Det behövs inte mycket för att känna sig lite mer hel. Bara att få sitta tillsammans, fylla sina tortillabröd med allt gott och skicka runt skålar – det gjorde något med hjärtat. Ibland räcker det med små stunder för att känna den där värmen, den man kanske längtat efter hela veckan.

I morse vaknade jag tidigt, som vanligt. Upp med tuppen, fast det är helg. Det sitter i ryggmärgen, tror jag. Gjorde mig en kopp kaffe, åt frukost i lugn och ro. Inget stress, ingen tid att passa. Det är något visst med helgmorgnar när hela världen känns stilla och man får ha tiden för sig själv. Då hinner tankarna ifatt, eller tvärtom – då slipper man tänka alls.

Det blev en fin start på helgen. Jag känner tacksamhet idag. För tacos, för stilla morgnar, och för att ibland få känna sig som en del av något större – som en familj, på sitt eget sätt.

Efter lunch satte jag igång med lite pyssel, mitt andra jobb och föreningsarbete. Det var fullt upp ett tag, men på eftermiddagen blev jag uppbjuden till Thai Singbar. Det var väldigt trevligt! En kopp kaffe och en liten mjukglass efteråt. Små saker som gör dagen lite extra fin.

Det har varit en trevlig dag, men med mycket att göra. Nu ser jag fram emot en lugn kväll.

Trall – det är fredag!

 

Upp och hoppa – min älskling kommer ikväll! Men först ska jag jobba klart.

Idag stannar jag kvar extra länge på jobbet för att hjälpa till med utlåning av böcker. Det är viktigt att ungdomarna läser, och självklart vill jag uppmuntra det. Det känns fint att kunna vara en del av det – att få tipsa, småprata och kanske hjälpa någon att hitta just den där boken som fastnar.

Det blir en lång dag, men ändå ganska mysig på nåt sätt. Fredagar har liksom sitt eget lugn, trots att det är mycket att göra. Det ligger nåt i luften – en känsla av att snart få andas ut, slå sig ner och bara vara.

Jag trodde ett tag att jag hade tappat hoppet om mitt extrajobb – det har stått tomt hela månaden. Men igår kom det en bokning på 31 dagar! Jag blev nästan lite chockad, men mest glad. Så nu måste jag hinna dit och fixa till, damma av, kolla så allt funkar. Jag vill att det ska kännas fräscht och välkomnande för den som kommer. En liten oas – mitt lilla projekt vid sidan av.

Sen väntar en hel hög med papper och protokoll som måste skickas in i helgen. Det blir lite pyssel. Det är mycket nu, men samtidigt gillar jag att ha saker på gång. Och med kaffe, musik och sällskap i soffan ikväll så ska jag nog orka. Det gäller bara att ta en sak i taget.

Och så var det tvätten. Allt som ska plockas ur torktumlaren och vikas in. Jag funderar faktiskt på att rensa i garderoben också. Göra om lite. Få ordning. Det känns som att det rensar i huvudet också, inte bara i skåpen.

Fredagskänsla ändå 💫
Nu kör vi – med tröttmössan i ena handen och framtidshopp i den andra.

Full fart – protokoll, justeringar och nationella prov

Idag har det varit lite blandinger, som jag brukar säga. Har fått fixat med protokollet och gjort min del som justerare. Träffat några under veckan, bollat lite tankar och fått ihop det viktigaste. Nu är det bara att få iväg allt till kommunen och förbundet – ett helgprojekt, minst sagt. Sånt där som får ta sin tid, men ändå måste bli klart.

Samtidigt måste jag styra upp lite mysigt hemma – jag får övernattningsbesök i helgen, och det ser jag verkligen fram emot. Men alltså… det är inte helt lätt att få till myskänslan när man har två katter och den ena bestämt sig för att kattlådan är helt onödig. Det är som att bo med en liten rebell som gör som den vill – och det blir förstås jag som får springa runt med papper och spray och sucka djupt. Kattkaos deluxe! Men man älskar dem ju ändå.

Idag hade också våra nior sin skrivuppgift i nationella proven. Och ärligt talat – varför ligger alla NP på våren? Det är så kort tid att repetera och förbereda, både för eleverna och oss som jobbar med dem. Allt kommer på en gång. Man hade verkligen önskat lite mer luft och andrum, både i planeringen och i själva systemet.

Men men… vi kämpar på. En dag i taget. Med protokoll, kattkaos och nationella prov i en enda röra.

Du som skrev på min blogg igår – lyssna nu

Du ser inte hela bilden

Du som skrev det där inlägget igår – du har ingen aning om vad som finns bakom mitt skal.

Du vet ingenting om hur mitt liv ser ut, ändå väljer du att sätta etiketter på mig. Du kallar mig egoistisk, lat och bekväm.

Samhället snurrar som en tvättmaskin på högvarv. Vi människor springer i ständig ”jagging” – alltid på väg, alltid jagade av krav och förväntningar. Och mitt i allt detta ska vi dessutom stå ut med att bli dömda av människor som inte ens känner oss.

Det du skrev visar tydligt att du inte ser hela bilden.

För jag jobbar. Jag sliter. Jag kämpar.

Jag är aktiv i föreningslivet och möter ungdomar som fått höra att de är "dumma i huvudet" – bara för att de har läs- och skrivsvårigheter. Till dem säger jag samma sak, om och om igen:

Ni är inte dumma. Ni är kloka, smarta och fulla av potential.

Och vet du vad?

Det är jag också. Jag är inte lat. Jag är inte bekväm.

Men jag är trött.

Jag är trött på att behöva förklara mig hela tiden.
Trött på att mötas av fördomar.
Trött på ett samhälle som stressar sönder människor – både psykiskt och ekonomiskt.

Och mest av allt: Jag är trött på att inte bli förstådd.

När jag kommer hem efter jobbet – ett jobb som ofta är fullt av kaos –
efter en lång arbetsdag, och efter en bussresa på nästan 40 minuter med väntetider och byten,
då börjar nästa del av mitt ansvar. Då tar jag hand om mina djur, mitt hem och min vardag.

Jag gör mitt bästa. Varenda dag.

Men ibland…

Ibland är energin bara slut. Tomheten kommer. Orken tryter.

Och ändå fortsätter jag. För jag måste.

Så nästa gång du tänker sätta en etikett på mig – stanna upp.

Fråga i stället.

Lyssna.

För bakom mitt skal finns mer än du anar.

Och du –
att skriva sådana saker anonymt på min blogg…

Det är fegt.
Du känner mig inte alls.

Vill du säga något – var rak.
Skriv ditt namn.

---

Spretig, trött – men inte uppgiven

---

Jag blir så jädra trött på mig själv

---

Snöbollen bara rullar

Snöbollen bara rullar. Den började som något litet, nästan obetydligt – bara en liten grej jag sköt upp. Men den har fortsatt nerför backen, samlat på sig oro, dåligt samvete, trötthet, krav. Nu är det en hel lavin. Och jag står där – som ett fån – och tittar på. Låter den växa.

Jag vet ju vad jag borde göra. Plocka undan hemma. Öppna posten. Ta tag i det där som skaver och ligger och väntar. Men jag orkar inte. Det går inte. Det är som om kroppen lagt i bromsen och själen bara suckar tungt och viskar:
 "Inte idag heller."

Efter Orkat blev det som ett vakuum. Jag gav så mycket. Pratade, delade, kämpade – och nu är det som om allt tagit slut.

Det handlar inte bara om att vara trött. Det är som om strukturen jag behöver för att hålla mig flytande har rasat. Breven ligger i en hög – blandat med reklam och viktiga papper. Jag vet inte vilka jag ska spara, vilka jag vågar slänga, eller vilken pärm de ska in i.

Det låter kanske banalt, men när man har läs- och skrivsvårigheter är det inte så enkelt. Allt tar mer tid. Mer kraft. Mer mod. Mer energi.

Jag känner mig spretig.

Jag har dessutom räknesvårigheter – kanske något som liknar dyskalkyli – och det hänger ofta ihop med mina läs- och skrivsvårigheter. Då blir det extra svårt att hantera brev och alla myndighetspapper.

Förra månaden fick jag panik. Jag hade glömt betala en räkning, och det var först när någon ringde som jag insåg det. Sådant blir panikartat för mig. Pulsen rusar. Skammen slår till. Jag känner mig liten, förvirrad och rädd att det ska hända igen.

Och så är det apparna. Alla olika betalsystem. Bank-ID hit, Swish dit, lösenord, koder, pinkoder som ska sparas i huvudet – eller i en app jag inte riktigt litar på. Högarna växer. Oron växer. Jag är rädd att missa något. En räkning. Ett krav. Något viktigt.

Det känns som om systemet vi lever i inte är byggt för såna som mig – som inte alltid orkar, inte alltid hänger med, inte alltid klarar av allting på första försöket.

Och samtidigt... jag älskar kläder. Jag älskar uttryck, färg, tyg mot huden, känslan av att få vara lite fin, lite mer jag. Men nu spricker garderoben. Bokstavligt talat. För mycket saker, för lite plats, för lite ork att ta tag i det. Ännu ett kaos.

Men idag ska jag i alla fall försöka. Försöka få klart protokollet så det kan skickas in till de enheter som behöver vår verksamhetsberättelse. Det är viktigt. Det betyder något. Det är ett ansvar jag ändå känner att jag klarar – i alla fall i små bitar.

Och kanske, om jag har lite energi kvar när jag kommer hem, så hinner jag göra något hemma också. Kanske bara en liten grej. Vika några kläder. Rensa en hög. Få känna att jag gjort något.

Det känns skamligt att skriva så här. Att erkänna att jag inte orkar. Att jag tappar greppet ibland. Men jag har aldrig varit med om något liknande. Den här orken som bara rinner ur kroppen som vatten genom ett såll. Och skammen. Den som kryper fram när man inte lever upp till något – inte ens sina egna förväntningar.

Men ändå sitter jag här. Skriver. Orden kanske är röriga. Spretiga. Men de finns.

Och det är ett slags motstånd. Ett sätt att säga:
 Jag ger mig inte. Inte än.

Jag försöker.
 Och ibland är det faktiskt tillräckligt.

Tisdagstankar :Det låter som en typisk tisdag med lite extra guldkant

Idag är det tisdag och jag är på väg till jobbet. Jag tänkte att niorna ska få prova på nationella provet i läsförståelse. Det är bra träning för dem – de behöver känna på hur det är, hur det känns i kroppen när det är lite mer på riktigt. Själv kommer jag att sitta vakt ute i korridoren. Det brukar vara ganska stillsamt, men man får ändå hålla ett öga öppet hela tiden.

Som tur är infaller dagen på något riktigt trevligt – våffeldagen! Det har bjudits in till fika senare, och det känns faktiskt lite extra välkommet just idag. Bara tanken på nygräddade våfflor med sylt och grädde gör mig glad. Jag hoppas på att hinna ta en stund för mig själv där, njuta av något gott och bara andas ut en liten stund.

Det är sådana små saker som gör skillnad i vardagen.
Idag blir det läsförståelse, vakttid – och våfflor. Inte så dumt ändå.

En vänlig gest från igår till idag

Måndag med trötta ögon och en räddande lunchlåda

Måndag. Tröttheten satt i kroppen redan när jag vaknade. Den där lite tunga känslan som bara måndagar verkar bära på. Det var knappt att jag hittade kökslampan i mörkret, men havregrynsgröten fick koka medan jag borstade tänderna. Jag vispade runt i kastrullen under tiden jag gjorde mig i ordning, hällde upp gröten med lingonsylt och mjölk, och satte mig vid köksbordet i ungefär 20 minuter – sen var det bara att springa till bussen.

Tur att jag fixade lunchlådan igår. Bara tanken på att slippa fundera på vad jag skulle äta idag gav lite andrum. Det är märkligt hur en sån liten sak kan göra hela skillnaden – en matlåda med kyckling i currysås, ris och lite grönsaker. Det är min goda vän som gör den där currysåsen, och hon gör den så otroligt god. Något hemlagat som väntar tålmodigt i kylen – som en liten present till mitt trötta måndagsjag, från söndagsversionen av mig själv. En vänlig gest i förväg.

Det blev inte den mest produktiva dagen, men jag dök upp. Jag log så gott jag kunde, jag gjorde mitt bästa. Och ibland får det faktiskt vara nog.

Hur gör du för att lindra måndagskänslan?