Spretig, trött – men inte uppgiven

---

Jag blir så jädra trött på mig själv

---

Snöbollen bara rullar

Snöbollen bara rullar. Den började som något litet, nästan obetydligt – bara en liten grej jag sköt upp. Men den har fortsatt nerför backen, samlat på sig oro, dåligt samvete, trötthet, krav. Nu är det en hel lavin. Och jag står där – som ett fån – och tittar på. Låter den växa.

Jag vet ju vad jag borde göra. Plocka undan hemma. Öppna posten. Ta tag i det där som skaver och ligger och väntar. Men jag orkar inte. Det går inte. Det är som om kroppen lagt i bromsen och själen bara suckar tungt och viskar:
 "Inte idag heller."

Efter Orkat blev det som ett vakuum. Jag gav så mycket. Pratade, delade, kämpade – och nu är det som om allt tagit slut.

Det handlar inte bara om att vara trött. Det är som om strukturen jag behöver för att hålla mig flytande har rasat. Breven ligger i en hög – blandat med reklam och viktiga papper. Jag vet inte vilka jag ska spara, vilka jag vågar slänga, eller vilken pärm de ska in i.

Det låter kanske banalt, men när man har läs- och skrivsvårigheter är det inte så enkelt. Allt tar mer tid. Mer kraft. Mer mod. Mer energi.

Jag känner mig spretig.

Jag har dessutom räknesvårigheter – kanske något som liknar dyskalkyli – och det hänger ofta ihop med mina läs- och skrivsvårigheter. Då blir det extra svårt att hantera brev och alla myndighetspapper.

Förra månaden fick jag panik. Jag hade glömt betala en räkning, och det var först när någon ringde som jag insåg det. Sådant blir panikartat för mig. Pulsen rusar. Skammen slår till. Jag känner mig liten, förvirrad och rädd att det ska hända igen.

Och så är det apparna. Alla olika betalsystem. Bank-ID hit, Swish dit, lösenord, koder, pinkoder som ska sparas i huvudet – eller i en app jag inte riktigt litar på. Högarna växer. Oron växer. Jag är rädd att missa något. En räkning. Ett krav. Något viktigt.

Det känns som om systemet vi lever i inte är byggt för såna som mig – som inte alltid orkar, inte alltid hänger med, inte alltid klarar av allting på första försöket.

Och samtidigt... jag älskar kläder. Jag älskar uttryck, färg, tyg mot huden, känslan av att få vara lite fin, lite mer jag. Men nu spricker garderoben. Bokstavligt talat. För mycket saker, för lite plats, för lite ork att ta tag i det. Ännu ett kaos.

Men idag ska jag i alla fall försöka. Försöka få klart protokollet så det kan skickas in till de enheter som behöver vår verksamhetsberättelse. Det är viktigt. Det betyder något. Det är ett ansvar jag ändå känner att jag klarar – i alla fall i små bitar.

Och kanske, om jag har lite energi kvar när jag kommer hem, så hinner jag göra något hemma också. Kanske bara en liten grej. Vika några kläder. Rensa en hög. Få känna att jag gjort något.

Det känns skamligt att skriva så här. Att erkänna att jag inte orkar. Att jag tappar greppet ibland. Men jag har aldrig varit med om något liknande. Den här orken som bara rinner ur kroppen som vatten genom ett såll. Och skammen. Den som kryper fram när man inte lever upp till något – inte ens sina egna förväntningar.

Men ändå sitter jag här. Skriver. Orden kanske är röriga. Spretiga. Men de finns.

Och det är ett slags motstånd. Ett sätt att säga:
 Jag ger mig inte. Inte än.

Jag försöker.
 Och ibland är det faktiskt tillräckligt.