torsdag, januari 15, 2026

Tänk innan du skriver

Ord har betydelse – låt oss använda dem med ansvar

Jag blir djupt ledsen över hur vissa väljer att använda kommentarsfältet. Att sprida falska påståenden och kasta ur sig rykten – särskilt om sådant man varken har insyn i eller faktisk kunskap om – skapar mer skada än vad många verkar förstå. Ord har betydelse. De stannar kvar, påverkar människor och bidrar till ett klimat där respekt och eftertanke får allt mindre utrymme.

När jag berättar att 2G-nätet kommer att släckas och att installerad utrustning därför inte kommer att fungera från och med 2026, är det inte en personlig åsikt – det är ett faktum. Det är information som grundar sig i det som faktiskt sker. Jag äger bostaden, men inte fastigheten, och det innebär ett tydligt ansvarsförhållande. Eftersom vi betalar en hög hyra är det fastighetsägarens ansvar att grundläggande tjänster, såsom fungerande support och infrastruktur, ingår. Det är inte ett ansvar som ligger på mig som enskild boende.

Det påstås också saker om hur jag lever mitt liv, till exempel hur jag gör frukost på morgonen. Ja, jag är effektiv. Jag sätter havregrynsgröten och rör om med en batterivisp medan jag duschar och klär på mig – annars riskerar gröten att brännas vid. När jag är klar är gröten också klar. Det handlar inte om bekvämlighet, utan om att vara effektiv och snabb. Vill man inte ha en god frukost på morgonen?

Det som gör mest ont är inte kritiken i sig, utan hur lättvindigt vissa väljer att uttala sig om andras liv och situationer utan att känna till helheten. Bakom varje kommentar, varje namn och varje berättelse finns en verklig människa med känslor. När man sprider osanningar eller spekulationer förlorar man inte bara trovärdighet – man förlorar också medmänsklighet.

Jag önskar att vi kunde använda kommentarsfältet till dialog istället för angrepp, till frågor istället för antaganden och till förståelse istället för förutfattade meningar. Det är fullt möjligt att tycka olika utan att såra, och att uttrycka sig kritiskt utan att orsaka skada.



onsdag, januari 14, 2026

Min röst i ett informationssamhälle

 God morgon onsdag

Jag har aldrig duckat för mina problem. Jag vill vara öppen och sprida information till dem som saknar kunskap och förståelse.

Vi lever i ett samhälle där allt går väldigt fort. Det finns information överallt, och för många med läs- och skrivsvårigheter blir det svårt att hinna med och förstå allt.

Förr var det enklare – man kunde betala en faktura på papper. I dag sker nästan allt via digitala plattformar. Det skapar stora svårigheter för vissa, särskilt för personer med dyslexi och dyskalkyli.

För oss som lever med dyslexi är information inte alltid lätt att förstå eller att uttrycka. Jag har också ibland svårt med tal, och dialekter kan påverka mig när jag pratar. Det har påpekats för mig tidigare, men det är en del av den jag är.

Vi lever i ett informationssamhälle där många av oss har svårt att hänga med. Att ta reda på information på internet, att scrolla, läsa och skriva fungerar inte alltid för alla. Många kämpar med detta varje dag.

För mig handlar det inte om att få sympati, utan om förståelse. Dyslexi och dyskalkyli påverkar mer än vad många tror – stress, självkänsla och känslan av att alltid behöva kämpa lite mer än andra.

När samhället utformas utan att ta hänsyn till olika förutsättningar skapas ett utanförskap. Det är inte för att vi inte vill eller inte försöker, utan för att systemen inte alltid är anpassade för oss.

Samtidigt vill jag lyfta det positiva. Med rätt stöd och rätt verktyg kan mycket bli lättare. Jag har själv haft stor nytta av ChatGPT. Nu kan jag skriva min information, skicka sms och lyssna på text i stället för att bara läsa. Det gör stor skillnad i min vardag.

Jag vet att många tycker att man fuskar när man använder AI, men för många av oss är detta inte fusk – det är ett stöd. Ett hjälpmedel som gör det möjligt att klara vardagen mer självständigt.

Jag kan ta ett exempel: Jag har en batteridriven visp och batteri behövde veta var plus och minus skulle sitta. Det var inte självklart för mig. Med hjälp av AI kunde jag snabbt få svaret och lösa problemet utan stress eller osäkerhet.

Det finns också många alternativa verktyg och appar som kan vara till stor hjälp i vardagen.

Det är just sådana små saker som gör stor skillnad.

Jag tror på öppenhet. Ju mer vi pratar om våra svårigheter, desto lättare blir det för andra att förstå. Ingen ska behöva skämmas för hur hjärnan fungerar. Alla tänker olika – och det måste samhället också göra plats för.

Det här är min röst, min vardag och min verklighet. Och jag vet att jag inte är ensam.

Starkt avslut – en uppmaning

Jag skriver inte detta bara för min egen skull, utan för alla som känner igen sig. För alla som kämpar i tystnad och tror att det är dem det är fel på. Det är det inte.

Mitt budskap är enkelt: lyssna, lär och anpassa. Till beslutsfattare, myndigheter och företag – skapa system som fungerar för alla, inte bara för dem som passar in i normen. Till skolor och arbetsplatser – se individen och ge rätt stöd.

Och till dig som lever med dyslexi, dyskalkyli eller andra svårigheter: du är inte ensam, du är inte mindre värd och du har rätt att ta plats i det här samhället.

För ett inkluderande samhälle är inte en lyx – det är en nödvändighet.


tisdag, januari 13, 2026

Tisdag – om att välja vad man svarar på

Tisdag – om att välja vad man svarar på

Jag gick upp klockan fem i morse. Satte på gröten, duschade och kollade bussen. Innan dagen ens hade börjat hade jag redan lagt energi på att leta information, läsa på och försöka förstå hur sådant som kallas ”smarta lösningar” faktiskt fungerar i praktiken.

Det visar sig snabbt att det som marknadsförs som smidigt och modernt ofta blir krångligt i verkligheten. Min bostadsrätt är trevlig på många sätt, men här har ansvaret sakta förskjutits. När systemen inte fungerar fullt ut förväntas vi boende lösa problemen själva. Är tunnorna fulla ska vi helt enkelt ta våra sopor och åka till återvinningen.

Där jag bor har vi soptunnor med taggar – ett system som bygger på uppkoppling, ofta via 2G- eller 3G-nät. Planerna på att fasa ut dessa nät har varit kända i flera år. Operatörerna påbörjade avvecklingen redan i början av 2020-talet, och Telia meddelade i mitten av 2024 att deras 2G-nät stängs senast i slutet av 2025. Det här är ingen nyhet. Ändå sitter vi nu med produkter som riskerar att sluta fungera inom kort.

När tunnorna är fulla återstår återvinningen. Samtidigt betalar vi höga avgifter och förväntas följa allt mer detaljerade regler kring sortering och avfall. Det jag har svårt att acceptera är inte systemen i sig, utan att tillverkarna har sålt in lösningar som bygger på teknik med ett känt bäst-före-datum – utan att ta ansvar för vad som händer därefter.

Vad händer med alla produkter som är beroende av 2G och 3G när näten släcks? Vem står för kostnaden när hårdvara som fortfarande fungerar blir obrukbar över en natt? Det känns som om tillverkarna lämnar både fastighetsägare och boende med problemet, medan de själva redan gått vidare till nästa ”uppkopplade” produkt.

Det här handlar inte bara om teknik. Det handlar om ansvar, hållbarhet och respekt för användaren. Att sälja lösningar utan en långsiktig plan är inte innovation – det är kortsiktighet förklädd till utveckling.

Samtidigt har jag påmint mig själv om något annat i dag: allt förtjänar inte ett svar. Alla ord kräver inte en reaktion.

I en värld där alla kan tycka, skriva och kommentera direkt blir det viktigt att välja sina strider. Att inte svara är ibland inte feghet, utan självrespekt. Energi är inte oändlig, och jag vill lägga min där den faktiskt gör skillnad.

Det finns samtal som öppnar, och samtal som bara vill provocera. Jag väljer de första. Inte för att jag saknar åsikter, utan för att jag vet vad de är värda.

Att välja tystnad kan vara ett aktivt beslut. Ett sätt att stå fast utan att slitas sönder. Det betyder inte att jag backar – det betyder att jag prioriterar.

I dag väljer jag lugn. I morgon kanske kamp. Tillverkarna borde vara redo för båda.



måndag, januari 12, 2026

Måndag – om att börja veckan med tydliga gränser



Måndag – om att börja veckan med tydliga gränser

Måndagen är här. En ny vecka, nya möjligheter – men också samma ansvar som tidigare. För mig handlar starten på veckan ofta om att landa i vad som är viktigt, och vad jag faktiskt kan påverka.

Alla samtal är inte meningsfulla. Alla åsikter är inte värda samma utrymme. Det betyder inte att oliktänkande är ett problem, utan att sättet vi kommunicerar på spelar roll. Respekt är ingen bonus – det är grunden.

Att stå upp för sig själv är inte att vara svår eller känslig. Det är att ta ansvar för sin egen energi och sitt välmående. Jag tror inte på att tolerera personliga påhopp i yttrandefrihetens namn. Yttrandefrihet handlar om att få uttrycka åsikter – inte om rätten att kränka.

Den här veckan väljer jag fokus. Fokus på det som bygger, inte bryter ner. På sådant som skapar förståelse, inte misstolkningar. På samtal där sakfrågor får ta plats, inte personangrepp.

Återhämtning är inte ett avbrott från livet. Det är en del av det. Och ibland är det just genom tydliga gränser som vi kan fortsätta vara öppna, engagerade och närvarande.

Jag går in i den här veckan med lugn, tydlighet och respekt – både för mig själv och för andra.

Vi hörs vidare.

/ GULLAN



söndag, januari 11, 2026

Söndagstankar – om respekt, återhämtning och att stå upp för sig själv

Söndagstankar

Söndagen är här. En dag för lugnare tempo, eftertanke och återhämtning inför en ny vecka. Att stanna upp ibland är nödvändigt – inte som en paus från ansvar, utan för att orka ta ansvar.

Den här veckan har till stor del handlat om att lyfta orättvisor och brister i samhället. När sådant tas upp väcker det reaktioner. Vissa lyssnar, andra väljer att inte göra det. Men att något upplevs som obekvämt betyder inte att det är fel att prata om. Det handlar inte om gnäll, utan om verkliga problem som påverkar människors vardag.

Efter förra bloggen fick jag kommentarer som var personliga och nedlåtande. De handlade inte om innehållet, utan om att försöka förminska mig som person. Jag vill vara tydlig: det är inte konstruktiv kritik, och det bidrar inte till någon lösning.

Att ta tid för sig själv, att ibland vara i sin egen bubbla eller att sminka sig, är för mig en del av självvård. Det är inget tecken på tomhet eller brist på engagemang. Tvärtom är återhämtning en förutsättning för att orka stå upp för andra och fortsätta vara engagerad.

När det gäller smink vill jag också förklara varför jag delar detta öppet. Jag lever med Rosacea (ROH), en hudsjukdom som gör huden röd, känslig och reaktiv. Alla produkter fungerar inte, och fel val kan förvärra besvären. Därför är det viktigt att vi som har Rosacea delar med oss av vilka produkter vi använder och vad som faktiskt fungerar för oss. Den kunskapen kan vara till stor hjälp för andra i samma situation.

Att visa sminkrutiner och vardag handlar inte om ytlighet. Det handlar om igenkänning, stöd och om att minska känslan av ensamhet. Om mina erfarenheter kan hjälpa någon annan att slippa obehag eller onödiga hudreaktioner, då är det värt att dela.

Tillgänglighet, säkerhet och respekt är grundläggande rättigheter. När de inte fungerar måste det få sägas. Jag tänker särskilt på dem som inte alltid har möjlighet eller kraft att själva göra sin röst hörd.

Jag kommer att fortsätta skriva och säga ifrån när något är fel. Inte för att provocera, utan för att förändring kräver att någon vågar peka på problemen.

Söndagen ger också utrymme för hopp. Ord spelar roll. Samtal spelar roll. Att inte vara tyst spelar roll.

Nu tar jag med mig lugnet in i en ny vecka – med både engagemang och omtanke om mig själv.



härlig söndag ut på en promenad 


Tillägg:
Jag vill även lyfta en praktisk fråga kring kommentarsfältet. När kommentarer innehåller personliga påhopp eller påståenden som inte hör till inläggets innehåll kräver det mycket tid, ork och energi att hantera. Den energin vill jag i första hand lägga på att skriva och dela sådant som är meningsfullt.

Om kommentarsfältet fortsätter att användas på detta sätt under den kommande veckan kommer jag därför att överväga att stänga kommentarsfunktionen. Bloggen är tänkt som en plats för respektfullt utbyte och sakliga samtal.


Ta hand om er 🤍
Vi hörs snart igen.
/ dyslexi

lördag, januari 10, 2026

Veckan som gick



Veckan som gick

Nu väntar helgen, och med den ett lite lugnare tempo. Förhoppningen är att få ladda batterierna, hämta inspiration och kanske bara få vara en stund – utan krav, utan måsten. Ibland är det precis det man behöver för att orka vidare.

Den här veckan har jag reflekterat mycket över orättvisor i samhället. Tack vare att jag har lyft fram sådant som inte fungerar har vissa delar faktiskt blivit hörda och åtgärdade. Andra delar har man tyvärr valt att ignorera. Men även det säger något. Det har ändå haft effekt – det har gett mig ännu mer motivation att fortsätta skriva och filma.

Jag tänker särskilt på alla som har svårt att röra sig eller som av olika anledningar inte har samma möjligheter som andra. Vi måste bli bättre på att stötta varandra. Det handlar inte om att peka ut, utan om att ta ansvar. Jag vill inte höra påståenden om vem jag är eller vad andra tror att jag vill. Mitt fokus ligger på det som faktiskt drabbar människor i vardagen.

Vi har alla en skyldighet att reagera när något blir fel. När det blir galet. Och jag kommer att fortsätta uppmärksamma orättvisor – särskilt när de drabbar dem som redan har det tufft. Tystnad förändrar ingenting, men ord kan göra skillnad.

Vi hörs nästa vecka 🤍


fredag, januari 09, 2026

När tillgänglighet saknas stängs människor ute - och det är inte okej


Först ska jag arbeta och sedan blir jag ledig över helgen, vilket ska bli skönt. Samtidigt behöver jag vara tydlig med en sak. Tillgänglighet handlar inte om bekvämlighet, utan om rätten att kunna leva ett vardagsliv på samma villkor som andra. När gångvägar inte plogas, när snövallar blockerar övergångsställen eller när busshållplatser inte går att använda, då hindras människor från att ta sig till mataffären, vården, arbetet eller kollektivtrafiken. Det här är inte teori, det är vardag.


För många innebär bristande tillgänglighet att man blir fast hemma, inte för att man vill utan för att samhället inte är anpassat. Att i det läget bli anklagad för att vara lat, besvärlig eller gnällig är inte bara fel utan djupt kränkande. Tillgänglighet är en rättighet. Enligt diskrimineringslagen räknas bristande tillgänglighet som diskriminering när samhället inte vidtar skäliga åtgärder för att personer med funktionsnedsättning ska kunna delta på lika villkor. Sverige har dessutom förbundit sig till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som slår fast rätten till tillgänglighet, självständighet och delaktighet i samhället. När dessa rättigheter inte uppfylls handlar det inte om åsikter, utan om ansvar och lag.


Jag kommer därför att ta upp detta i Funktionsrättsrådet och lämna in en klagan till snöröjningen. Inte för att peka ut enskilda personer, utan för att bristande tillgänglighet är ett strukturellt problem som får verkliga konsekvenser i människors liv. Att säga ifrån är inte att klaga, det är att stå upp för sina rättigheter. Om ingen reagerar när tillgängligheten brister blir problemen liggande, precis som snön. Jag upplever att det jag har påtalat den senaste tiden faktiskt har lett till förbättringar. Området där jag bor är nu plogat, vilket är bra, men problemen är inte helt lösta. Jag måste fortfarande ta omvägar och åka in till resecentrum för att byta, eftersom det inte går att ta sig över vissa platser.


Det här handlar inte om att klaga utan om rätten att kunna resa kollektivt, om tillgänglighet och om miljö. Till våren funderar jag på att skaffa en elcykel om det visar sig fungera, som ett sätt att bidra och hitta lösningar inom de ramar som finns. Men ansvaret för tillgängligheten kan aldrig läggas på individen ensam. Innan man dömer andra är det rimligt att först se till hur samhället faktiskt fungerar och för vem. Tillgänglighet är inte ett särintresse, det är en grundläggande förutsättning för ett inkluderande samhälle.


---

torsdag, januari 08, 2026

Det här handlar inte om bekvämlighet – det handlar om rättigheter


Det här handlar inte om bekvämlighet – det handlar om rättigheter. Nu behöver detta sägas tydligt: att påtala brister i samhället är inte ett tecken på lathet, svaghet eller bekvämlighet. Det är ett uttryck för ansvar, medborgarskap och självrespekt.

Kritik förminskas i dag alltför ofta. Har man synpunkter anses man vara besvärlig, och säger man ifrån beskrivs man som känslostyrd. Men att reagera på risker och brister är inte ett problem – problemet uppstår när dessa risker ignoreras.

Jag har rätt att kunna röra mig i det offentliga rummet utan att utsättas för onödiga faror. Att kunna gå över en väg utan att riskera att bli överkörd är inte ett önskemål, utan en grundläggande fråga om trafiksäkerhet. Att inte behöva klättra över höga och hårda snöhögar är inte ”bekvämlighet”, utan en fråga om tillgänglighet och omsorgsplikt.

När ansvariga aktörer inte säkerställer framkomlighet och säkerhet rör det sig inte om små missar, utan om ett underlåtande av ansvar. Offentliga miljöer ska fungera för människor – inte tvärtom.

Det är dessutom oacceptabelt att bemöta saklig kritik med förminskande språk eller antaganden om individers intentioner. Att döma utan insyn i människors faktiska vardag är inte bara respektlöst, utan också oprofessionellt. Det tystar röster som har full rätt att höras.

Jag väljer att vara öppen. Jag väljer att säga ifrån. Jag vägrar acceptera ett samhällsklimat där legitima krav på säkerhet och värdighet avfärdas som personliga problem. Detta är inte ett känsloutbrott, utan ett ställningstagande – och det är fullt berättigat.