Böcker, ord och samtal – varför läsning betyder så mycket

 

---

Godmorgon torsdag – en dag till innan helgen igen!

Jag ser och hör att det minskar – det där med att läsa böcker. Ungdomar läser mindre, och kanske inte bara ungdomar heller. Vi dras alla in i skärmens värld med korta klipp, snabba intryck och ständiga notiser.

Vem orkar då sitta still med en bok i handen och låta orden sakta växa fram? Men det är just där magin finns – i det långsamma, i tystnaden mellan raderna.

När jag var yngre kunde jag känna att böcker var något svårt, något som tog energi istället för att ge. Jag kämpade med orden, hoppade över rader och tappade tråden. Och ändå – när jag hittade rätt bok, rätt berättelse – då var det som om hela världen öppnade sig. Jag var över tjugo, närmare trettio, innan jag fick hjälpen att börja läsa talböcker. Min första bok var av Per Anders Fogelström – då var det kassettband man lyssnade på.

Idag tänker jag att vi behöver hitta tillbaka till det där. Inte för att skärmen är ond, utan för att läsningen ger något annat – djup, förståelse och ro. Att läsa är som att stanna upp mitt i bruset och andas.
Och dessutom: när vi läser får vi fler ord, större ordförråd och lättare att prata med andra. Orden blir som små nycklar som öppnar samtal, relationer och förståelse.

Så kanske borde vi börja där – en sida i taget. Inte för betyg, inte för någon annan, utan för vår egen skull. För oss som har läs- och skrivsvårigheter finns det dessutom hjälp. Vi har rätt att läsa via Legimus, där böcker finns som talböcker. Och föräldrar kan köpa till exempel Nextory eller Storytel med ljudböcker, så att barnen också får tillgång till berättelser – på sitt sätt.

Hur är det med dig – när läste du senast en bok som verkligen berörde dig?

Synen kostar – men vad kostar det att förlora den?

---

Godmorgon världen

Solen letar sig in genom gardinen och kaffet doftar som trygghet. En ny dag, men samma oro som följer med mig som en skugga — tänk om synen skulle bli sämre igen?
Det är lätt att ta för givet att man ser. Att kunna läsa skyltar, möta blicken hos någon, följa bokstävernas dans över en sida. För mig är det inte längre självklart.

Igår fick jag en fråga:
”Du som inte har pengar – hur ska du ha råd med laserbehandlingen? Den kostar ju runt 12 000 kronor för ett öga. Inga laserbehandlingar utförs gratis i Sverige.”

Ja, det stämmer — laserbehandlingar är dyra och ingår sällan i den vanliga vården. Men i mitt fall handlade det inte om fåfänga eller synkorrigering. Jag fick medicinsk vård med laser, eftersom trycket i mitt öga var så högt att jag riskerade att bli helt blind.

När det finns en tydlig medicinsk anledning, som vid glaukom eller andra ögonsjukdomar, kan behandlingen gå via regionen. Men även då är det inte självklart – oftast försöker de först behandla med ögondroppar, som man får använda resten av livet.

Jag hade tur som fick hjälp i tid. Men det väcker en tanke:
Hur många går omkring med problem de inte har råd att behandla, tills det är för sent?
Synen borde inte vara ett privilegium – det borde vara en rättighet.

Det är märkligt hur ofta vården pratar om tillgänglighet, men ändå känns det som att den som inte har pengar, tid eller ork får stå längst bak i kön.
För oss som redan kämpar med att läsa, skriva eller förstå informationen i vården, blir hindren ännu högre.

Jag tänker ibland att det inte är ögonen som behöver mest ljus – det är systemet.

---

Reflektion om språk, rädsla och att våga ändå

---

Godmorgon tisdag 🌿

Det är skönt att vara hemma igen och få sova i sin egen säng. Snart ska jag ta bussen till jobbet. Lunchlådan ligger redo i väskan och jag jobbar bara halvdag idag – en lugn start på veckan, hoppas jag.

Det pratas ofta om likvärdighetsperspektiv – att alla ska ha samma möjligheter oavsett bakgrund. Men ibland tänker jag på hur mycket ens liv påverkas av sådant man inte själv valt: de socioekonomiska faktorerna. Vart man växer upp, hur mycket stöd man får i skolan, vilka möjligheter som öppnas – eller stängs – längs vägen.

Det är lätt att tro att allt handlar om ansträngning. Men för många av oss har vägen varit full av hinder redan från början. Och för den som kämpar med läs- och skrivsvårigheter blir stegen ibland ännu tyngre.

Att skriva en mening som ska vara tydlig för både mig och den som läser låter så enkelt när man säger det högt. Men när jag sitter här, med kaffet som kallnar och tankarna som snurrar, märker jag hur svårt det faktiskt är. Bokstäverna vill inte alltid samarbeta. Orden springer iväg innan jag hinner fånga dem, och ibland känns det som att jag måste brottas med språket för att få fram det jag egentligen menar.

För mig handlar tydlighet inte bara om stavning, punkter och kommatecken. Det handlar om känslan. Om att försöka få någon annan att förstå det jag känner inuti – med de ord jag har. Ibland blir det krokigt, ibland blir det rakt. Men jag skriver ändå. För varje gång jag försöker blir jag lite modigare.

Det finns en sorts styrka i att försöka vara tydlig även när det är svårt. Att inte ge upp bara för att orden inte vill som jag vill. Jag tänker att tydlighet kanske inte alltid betyder perfekt. Kanske betyder det istället ärligt – att våga skriva som det är, med stavfel, tvekan och allt.

Så den här tisdagen påminner jag mig själv om att tydlighet börjar i hjärtat, inte i reglerna. Att våga skriva, även när jag tvivlar, är mitt sätt att vara tydlig.

Och idag tvivlar jag lite extra. Jag hoppas att det ska gå bra – för tredje gången – när jag ska in och behandlas med SLT, Selektiv Laser Trabekuloplastik. Jag är så rädd. Rädd för att det inte ska hjälpa. Rädd för att jag ska behöva leva med ögondroppar varje dag. Läkarna vill helst undvika det, och det vill jag också.

Men jag försöker tänka som med skrivandet – att våga ändå. Att möta rädslan, även när hjärtat rusar och händerna skakar. För ibland är modet inte att vara orädd, utan att fortsätta trots att man är det.

Och kanske är det just där hoppet bor – i varje försök, i varje mening, i varje andetag där man vågar fortsätta trots rädslan. För ibland räcker det att bara våga lite till. 🌿

---

Efter en hektisk helg

---

Efter en hektisk helg

Om att börja veckan trött men tacksam – och att låta språket få vila ibland.

Efter en hektisk helg är kroppen lite trött, men hjärtat känns fullt. Jag har mött människor, pratat, lyssnat, skrattat – och det är något särskilt med det. När man får dela tankar med andra som verkligen förstår, som inte bara hör orden utan också mellanrummen däremellan.

Helgen var bra, riktigt bra. Men nu är det måndag igen. Vardagen faller in som den alltid gör – lite för tidigt, lite för tungt. Jag kom hem sent igår och orken tog slut redan i hallen. Lunchlådan fick stanna i frysen. Pastan fattas ändå. Så jag får väl gå till Hemköp, köpa något gott och låta det bli min tröst i dag. Ibland räcker det – en god måltid och känslan av att få vila lite i nuet.

Det är något tryggt i det vanliga. I att gå till affären, möta samma människor, se samma hyllor. Kanske är det där vardagen visar sin vänlighet – i det som upprepar sig, men ändå bär oss.

Jag vill också tacka för alla fina kommentarer här inne. För respekten, för förståelsen. För att ni orkar läsa även när mina ord snubblar lite. Jag pratar ofta in mina texter och låter sedan tekniken hjälpa mig att rätta till dem. Det är ett samarbete – mellan mig, rösten och verktygen som gör språket tillgängligt. Kanske visar jag er någon gång hur det låter innan rättningen, bara för att visa hur dyslexin faktiskt låter i verkligheten.

Nu väntar jobbet. Gröten är uppäten, väskan står vid dörren och måndagen ropar mitt namn.

Och någonstans mitt i allt detta – i tröttheten, i vardagens rytm – finns det där lilla extra steget vi med dyslexi alltid måste ta. När orden inte riktigt vill samarbeta, när tankarna går fortare än bokstäverna. Det kräver lite mer tålamod, lite mer kraft. Men det lär oss också något viktigt: att språk inte bara handlar om stavning, utan om modet att försöka igen, varje dag.

Ha en riktigt fin måndag 🌸

---

En trevlig helg med DYSS

Rättad version

Ännu en dag att vakna upp och försöka komma igång.

Jag åt frukost i lugn och ro – det var faktiskt ganska mysigt. En liten stund för mig själv innan allt började. Sedan var det dags att packa väskan och gå till kongressen – förbundets årsmöte.

Det är mycket att ta in: ekonomi, beslut, val och långa möteshandlingar. Ibland känns det som om språket lever sitt eget liv, fullt av ord som snubblar över varandra. Där är Taltjänst min stora hjälp. De tolkar och förklarar så att jag kan hänga med och delta på samma villkor som alla andra.

Jag får tillbaka texten i dokumentform efteråt, så att jag kan läsa i lugn och ro och gå igenom allt i min egen takt. Det betyder mycket för mig. Det gör att jag inte känner mig utanför – jag får samma chans som andra att förstå och tycka till.

Maten var sådär, men stämningen var varm. Det är i pauserna mellan alla beslut som det händer – samtalen, skratten och mötena med andra som också vill göra skillnad.

För varje gång jag deltar växer jag lite. Jag visar – för mig själv och andra – att svårigheter inte betyder att man inte kan. Att man, med rätt stöd – som Taltjänst – faktiskt kan vara med, påverka och göra sin röst hörd.

Jag är så tacksam för mina goda vänner i föreningen, som stöttar och hjälper till när det behövs. Tur också att jag inte fick panik i fredags kväll. Jag skulle ta mig från tunnelbanan i Stockholm, men möttes av en trappa – och ingen hiss i närheten. Jag tog mig försiktigt ner, steg för steg. Det gick bra, men jag blir fortfarande nervös i trappor sedan jag en gång ramlade och slog mig illa.

Nu är det söndag kväll, klockan är halv elva. Jag har rest hela eftermiddagen, och allt gick jättebra. Jag slapp ta tunnelbanan tillbaka från konferensrummet – jag kunde åka direkt till stationen i stället. Det var skönt. En god vän mötte mig när jag kom hem.

En väldigt givande helg är till ända – med många diskussioner, många tankar och viktiga beslut som behövde tas. Jag hoppas att den nya förbundsstyrelsen får en bra start efter valet i dag.

---

Avslutning

Tillgänglighet handlar om mer än ramper och hissar.

Det handlar om att alla ska kunna delta – oavsett om man behöver Taltjänst, textstöd eller lite extra tid för att ta in information.
Förbund och organisationer måste tänka på det, inte som ett tillägg, utan som en självklar del av demokratin.

För det är först när alla röster får plats som vi verkligen kan kalla det delaktighet.

---

Hotellfrukost, kongress och kampen med orden

Det var en sån där som började med kaos. Typiskt att tåget skulle strula — stopp, förseningar och en extra timme som bara rann bort i väntan. När jag väl kom fram gick det bråttom att sova bort natten. Kroppen ville vila, men hjärnan snurrade runt i tankar om dagen som väntade, om kongressen och allt nytt som skulle förstås.

Till slut gick det inte att ligga kvar längre. Jag steg upp, tog en snabb dusch, klädde på mig och gick ner till hotellfrukosten. Den där speciella doften mötte mig direkt — nybakat bröd, kaffe och någon som viskade ”ska du ha mer juice?”. Det är något tryggt i det där. Små, vanliga saker som gör en morgon lite lättare.

Efter frukosten blev det en runda på shoppingcentret. Bara för att känna in staden, rörelsen och människorna. Kul, på ett enkelt sätt. Jag hittade nya produkter från Nilens Jord – Second Skin Serum Foundation och Cheeks & Lips. Små saker, men ändå något som ger lite glans i vardagen.

Sen kom allvaret tillbaka. Kongressen väntade. Det blir mycket att läsa, mycket att förstå. Orden är tunga, långa, fyllda med mening – men ibland svåra att ta till sig. Alla runt omkring verkar så säkra, så hemma i språket. Själv sitter jag där och försöker hänga med, stavelse för stavelse, mening för mening.

Det är som om språket är en dörr som står öppen för vissa – men halvstängd för andra. Vi som kämpar med orden, vi får trycka oss igenom, långsamt, försiktigt, rädda att missa betydelsen bakom bokstäverna. Det handlar inte om att vi inte förstår, utan om att vägen till förståelse tar längre tid. Och den tiden finns sällan i ett samhälle som vill att allt ska gå fort.

Ibland undrar jag om de som bestämmer, de som skriver texterna och håller talen, verkligen tänker på oss som sitter där och försöker hänga med. Alla pratar om inkludering, men inkludering börjar i språket. Om jag inte kan läsa mig in i sammanhanget – hur ska jag då kunna känna att jag hör dit?

Ändå sitter jag där. För jag vet att jag också har rätt att ta plats. Att delta, förstå och bli förstådd – på mitt sätt. Det är inte lätt när bokstäverna rör sig, men viljan är starkare.

För även när orden vinglar, står jag kvar. Och kanske är det just det — att inte ge upp, att fortsätta läsa, fråga och kämpa — som är den verkliga styrkan.

På väg mot en helg full av möten och mening

---

På väg mot en helg full av möten och mening

Snart närmar jag mig helgen. Jag ska upp tidigt och fixa det sista, packa inför resan. Det gick faktiskt riktigt bra den här gången — jag hade struktur och fick allt gjort i god tid. Några timmar på jobbet med ungdomarna först, sen hem och hämta resväskan.

Att resa är alltid en prövning. Det handlar inte bara om att ta sig från punkt A till B, utan om att orka med alla intryck, ljud och tider som ska passas. Men den här gången känns det lättare. Jag har turen att resa tillsammans med vänner, så jag slipper sitta och stirra på klockan hela tiden, rädd att missa något.

En hel helg väntar – fylld av möten, samtal och nya tankar. En kongresshelg, där jag får träffa människor som förstår. Där vi delar erfarenheter, frustrationer och hopp. Kanske blir det tröttsamt, men också givande. För ibland är det just i mötet med andra som orken kommer tillbaka.

Jag tänker ofta på hur mycket Taltjänst har betytt för mig. I flera år har jag fått stöd därifrån under möten och samtal. De hjälper mig att uttrycka mig tydligt och att förstå andra bättre – som en brygga mellan ord och meningar. Det gör att jag kan hänga med, delta och känna mig delaktig på riktigt.

Det bästa är att jag efter mötena får allt nedskrivet i ett Word-dokument från Taltjänst. Där finns det som sagts samlat, så jag kan läsa i lugn och ro i efterhand. Det minskar stressen och gör att jag slipper känna att något viktigt gått förlorat. Det är en trygghet som betyder mer än många förstår.

Den här gången känns det extra spännande, för vi i Fyrstad har lämnat in en motion om digitalt medlemskort. Det känns roligt att få vara med och påverka, att bidra till att stärka förbundet och göra det mer tillgängligt för alla.

Det blir en lång dag – vi kommer fram sent till storstaden. Men imorgon väntar något jag ser fram emot: hotellfrukosten. Den där stunden av lugn innan allt drar igång. Kaffe, bröd, ägg – och tid att andas innan dagens tempo tar över.

Ibland är det just i farten, mitt mellan resväskor och tågtider, som man känner sig mest levande.

---

Torsdag med ansvar, tankar och förtroende

 

Idag är jag fylld av både lugn och ansvar. Det är en sån där morgon när kaffet smakar extra gott och tankarna går lite djupare än vanligt. Torsdag morgon, och jag känner mig faktiskt helt nöjd. Mina rutiner rullar på, kaffet är drucket, väskan står packad och kroppen börjar sakta vakna till liv. Snart ska jag iväg till jobbet.  

Imorgon blir det bara en halv arbetsdag, sen drar jag till storstaden. Det ska bli roligt att träffa alla mina goda vänner igen, prata om livet och bara få skratta en stund. Tur att jag fick kattvakt också, katten åker iväg ikväll, så det kommer vara tomt i min säng inatt. Det känns lite konstigt, men också skönt att veta att allt är ordnat.  

Men resan till Stockholm är inte bara nöje. Vi åker upp för något viktigt – Dyslexiförbundets kongress. Jag har fått ett uppdrag och det känns stort att ha fått förtroendet att vara med. Det kommer bli både spännande och lite jobbigt, med mycket att gå igenom och förstå. Ikväll ska jag sätta mig och lyssna på de hundra sidor som kongressen handlar om, för att få bättre förståelse för innehållet och kunna vara förberedd.  

Jag har vikt ihop kläderna till resan och planerat vad jag ska ha på mig. Det känns nästan lite högtidligt varje gång jag ska till Stockholm, som att packa ner en liten bit av vardagen för att ta med sig något nytt hem.  

Mitt i allt det här roliga finns ändå en liten sorg. Jag blir ledsen när jag ser hur vissa väljer att skriva elaka kommentarer här. Det är redan så mycket krig och hat i världen, måste vi verkligen sprida mer av det? Jag vill att den här bloggen ska vara en plats för förståelse, inte dömande.  

Jag väljer själv vilka kommentarer som får komma in, även de anonyma. Om någon skriver något konstigt eller elakt kommer det inte att publiceras. Jag tar bara med de kommentarer som känns bra, respektfulla och som bidrar till samtalet. Det här är min blogg, och jag bestämmer vilka inlägg som får komma in.  

Och ja, jag använder AI när jag skriver. Jag sitter här med mina dokument, skriver, raderar och tänker om. Det är en del av min process, ett sätt att få orden att landa rätt trots mina svårigheter. Jag vägrar låta dyslexin stoppa mig från att uttrycka mig.  

Att skriva är mitt sätt att andas. Och ibland, precis som nu, behöver man bara påminna sig om varför man började.