Idag är jag fylld av både lugn och ansvar. Det är en sån där morgon när kaffet smakar extra gott och tankarna går lite djupare än vanligt. Torsdag morgon, och jag känner mig faktiskt helt nöjd. Mina rutiner rullar på, kaffet är drucket, väskan står packad och kroppen börjar sakta vakna till liv. Snart ska jag iväg till jobbet.
Imorgon blir det bara en halv arbetsdag, sen drar jag till storstaden. Det ska bli roligt att träffa alla mina goda vänner igen, prata om livet och bara få skratta en stund. Tur att jag fick kattvakt också, katten åker iväg ikväll, så det kommer vara tomt i min säng inatt. Det känns lite konstigt, men också skönt att veta att allt är ordnat.
Men resan till Stockholm är inte bara nöje. Vi åker upp för något viktigt – Dyslexiförbundets kongress. Jag har fått ett uppdrag och det känns stort att ha fått förtroendet att vara med. Det kommer bli både spännande och lite jobbigt, med mycket att gå igenom och förstå. Ikväll ska jag sätta mig och lyssna på de hundra sidor som kongressen handlar om, för att få bättre förståelse för innehållet och kunna vara förberedd.
Jag har vikt ihop kläderna till resan och planerat vad jag ska ha på mig. Det känns nästan lite högtidligt varje gång jag ska till Stockholm, som att packa ner en liten bit av vardagen för att ta med sig något nytt hem.
Mitt i allt det här roliga finns ändå en liten sorg. Jag blir ledsen när jag ser hur vissa väljer att skriva elaka kommentarer här. Det är redan så mycket krig och hat i världen, måste vi verkligen sprida mer av det? Jag vill att den här bloggen ska vara en plats för förståelse, inte dömande.
Jag väljer själv vilka kommentarer som får komma in, även de anonyma. Om någon skriver något konstigt eller elakt kommer det inte att publiceras. Jag tar bara med de kommentarer som känns bra, respektfulla och som bidrar till samtalet. Det här är min blogg, och jag bestämmer vilka inlägg som får komma in.
Och ja, jag använder AI när jag skriver. Jag sitter här med mina dokument, skriver, raderar och tänker om. Det är en del av min process, ett sätt att få orden att landa rätt trots mina svårigheter. Jag vägrar låta dyslexin stoppa mig från att uttrycka mig.
Att skriva är mitt sätt att andas. Och ibland, precis som nu, behöver man bara påminna sig om varför man började.
2 kommentarer:
Du skriver. Jobbigt att sitta på kongress. Förstår inte detta. Det är ju bara att rösta på stadgarna.
Jag förstår att det kanske kan låta enkelt, men det är faktiskt mycket mer än bara att rösta på stadgarna. Det handlar om att sätta sig in i allt material, förstå besluten och vad de betyder för oss som medlemmar i Dyslexiförbundet. För mig är det viktigt att kunna bidra på riktigt – inte bara trycka på en knapp.
Jag har taltjänst med som skrivtolk under helgen, så jag får hjälp att hänga med i allt som sägs. Det betyder mycket för mig, för då kan jag fokusera på innehållet och delta på lika villkor. Det är både spännande och lite jobbigt, men framför allt väldigt meningsfullt. 💙
Skicka en kommentar