På väg mot en helg full av möten och mening

---

På väg mot en helg full av möten och mening

Snart närmar jag mig helgen. Jag ska upp tidigt och fixa det sista, packa inför resan. Det gick faktiskt riktigt bra den här gången — jag hade struktur och fick allt gjort i god tid. Några timmar på jobbet med ungdomarna först, sen hem och hämta resväskan.

Att resa är alltid en prövning. Det handlar inte bara om att ta sig från punkt A till B, utan om att orka med alla intryck, ljud och tider som ska passas. Men den här gången känns det lättare. Jag har turen att resa tillsammans med vänner, så jag slipper sitta och stirra på klockan hela tiden, rädd att missa något.

En hel helg väntar – fylld av möten, samtal och nya tankar. En kongresshelg, där jag får träffa människor som förstår. Där vi delar erfarenheter, frustrationer och hopp. Kanske blir det tröttsamt, men också givande. För ibland är det just i mötet med andra som orken kommer tillbaka.

Jag tänker ofta på hur mycket Taltjänst har betytt för mig. I flera år har jag fått stöd därifrån under möten och samtal. De hjälper mig att uttrycka mig tydligt och att förstå andra bättre – som en brygga mellan ord och meningar. Det gör att jag kan hänga med, delta och känna mig delaktig på riktigt.

Det bästa är att jag efter mötena får allt nedskrivet i ett Word-dokument från Taltjänst. Där finns det som sagts samlat, så jag kan läsa i lugn och ro i efterhand. Det minskar stressen och gör att jag slipper känna att något viktigt gått förlorat. Det är en trygghet som betyder mer än många förstår.

Den här gången känns det extra spännande, för vi i Fyrstad har lämnat in en motion om digitalt medlemskort. Det känns roligt att få vara med och påverka, att bidra till att stärka förbundet och göra det mer tillgängligt för alla.

Det blir en lång dag – vi kommer fram sent till storstaden. Men imorgon väntar något jag ser fram emot: hotellfrukosten. Den där stunden av lugn innan allt drar igång. Kaffe, bröd, ägg – och tid att andas innan dagens tempo tar över.

Ibland är det just i farten, mitt mellan resväskor och tågtider, som man känner sig mest levande.

---

Torsdag med ansvar, tankar och förtroende

 

Idag är jag fylld av både lugn och ansvar. Det är en sån där morgon när kaffet smakar extra gott och tankarna går lite djupare än vanligt. Torsdag morgon, och jag känner mig faktiskt helt nöjd. Mina rutiner rullar på, kaffet är drucket, väskan står packad och kroppen börjar sakta vakna till liv. Snart ska jag iväg till jobbet.  

Imorgon blir det bara en halv arbetsdag, sen drar jag till storstaden. Det ska bli roligt att träffa alla mina goda vänner igen, prata om livet och bara få skratta en stund. Tur att jag fick kattvakt också, katten åker iväg ikväll, så det kommer vara tomt i min säng inatt. Det känns lite konstigt, men också skönt att veta att allt är ordnat.  

Men resan till Stockholm är inte bara nöje. Vi åker upp för något viktigt – Dyslexiförbundets kongress. Jag har fått ett uppdrag och det känns stort att ha fått förtroendet att vara med. Det kommer bli både spännande och lite jobbigt, med mycket att gå igenom och förstå. Ikväll ska jag sätta mig och lyssna på de hundra sidor som kongressen handlar om, för att få bättre förståelse för innehållet och kunna vara förberedd.  

Jag har vikt ihop kläderna till resan och planerat vad jag ska ha på mig. Det känns nästan lite högtidligt varje gång jag ska till Stockholm, som att packa ner en liten bit av vardagen för att ta med sig något nytt hem.  

Mitt i allt det här roliga finns ändå en liten sorg. Jag blir ledsen när jag ser hur vissa väljer att skriva elaka kommentarer här. Det är redan så mycket krig och hat i världen, måste vi verkligen sprida mer av det? Jag vill att den här bloggen ska vara en plats för förståelse, inte dömande.  

Jag väljer själv vilka kommentarer som får komma in, även de anonyma. Om någon skriver något konstigt eller elakt kommer det inte att publiceras. Jag tar bara med de kommentarer som känns bra, respektfulla och som bidrar till samtalet. Det här är min blogg, och jag bestämmer vilka inlägg som får komma in.  

Och ja, jag använder AI när jag skriver. Jag sitter här med mina dokument, skriver, raderar och tänker om. Det är en del av min process, ett sätt att få orden att landa rätt trots mina svårigheter. Jag vägrar låta dyslexin stoppa mig från att uttrycka mig.  

Att skriva är mitt sätt att andas. Och ibland, precis som nu, behöver man bara påminna sig om varför man började.  

Vad gör AI för mig

 I natt fick jag sova hyfsat bra. Hon väckte mig inte, även om det blev lite varmt under täcket ibland. Jag kände hur fläkten lät svagt i rummet och hur luften kändes tung mot huden, men kroppen fick vila och jag kunde andas ut. Jag låg kvar en stund och lyssnade på stillheten, hörde ett avlägset fågelkvitter genom fönstret och lät tankarna vandra. Det är de små stunderna som gör skillnad – att vakna utan störningar, känna lugnet och veta att jag fått sova ordentligt.

God morgon! Tisdag i dag, och jag ser fram emot att se ungdomarna som ska uppträda. Det blir ett kvällspass för mig, men det gör inget – jag tycker alltid det är roligt att vara med när något händer. Samtidigt snurrar tankarna kring vad jag ska packa inför en tvådagars övernattning med likasinnade. Jag har svårt att välja vad jag vill ha med mig. Helgen kommer att vara full av konferens, och då behöver man bekväma kläder när man sitter länge. Jag funderar på vilka skor som är sköna men ändå fina, vilken tröja som känns mjuk mot huden och hur jag ska få plats med allt i väskan. Bara tanken på planeringen ger både stress och förväntan på samma gång, men jag försöker se det som en del av äventyret – en chans att förbereda mig för något nytt och spännande.

Det ger verkligen energi att vara med, även om det tar på krafterna. Du som läser kanske inte alltid ser hur mycket arbete som ligger bakom en text. Att få ihop meningarna och forma orden på rätt sätt tar både tid, kraft och tålamod. Ibland känns det som om bokstäverna stretar emot, men jag ger mig inte. Jag vill att varje ord ska bära något av mig – något äkta. Efter att jag dikterat mina tankar kan jag gå in och forma texten med tangentbordet, göra den mer personlig och flytande. Då lägger jag till mina reflektioner, känslor och små kommentarer som gör texten levande, så att du som läser verkligen kan känna det jag vill förmedla.

När jag skriver till bloggen sitter jag ofta i timmar och funderar på vilket budskap jag vill dela. Jag tänker på alla små hinder jag mött med ord och bokstäver, och hur varje liten framgång betyder så mycket. Jag vill att det ska kännas, att du som läser ska förstå hur det är att leva med dyslexi och ändå vilja uttrycka sig. Det är inte AI som skapar mina texter – det är mina egna ord, mina egna tankar och min egen kamp för att få dem på plats. AI är bara mitt stöd i bakgrunden. Den rättar grammatiken och hjälper texten att flyta lite bättre, men innehållet, känslan och berättelsen är helt min.

Har du förstått hur jag använder min AI nu? Den är ett hjälpmedel, inte en genväg. Och ja – den är inte gratis, 250 kronor i månaden kostar det. Men det är värt det. För varje gång jag lyckas få mina ord att nå fram känns det som att jag vinner lite till över svårigheterna. Att skriva, rätta, fundera och forma mina tankar till ord är en liten seger varje gång – och det vill jag dela med dig som läser.

Och nu sitter jag här, med morgonljuset som sipprar in genom fönstret, med en kopp te i handen och känslan av lugn efter nattens vila. Det är i de stunderna jag får kraft att fortsätta skriva, fortsätta kämpa med orden och fortsätta dela min berättelse.

Måndagskaos och Västtrafikäventyr

 God morgon, måndag!

Jag har haft en helskotta natt – Habibi har tjatat och väckt mig flera gånger.
Men jag gick ändå upp i vanlig tid för att åka till jobbet. Fixade i ordning mig, gjorde frukost, gav henne mat och sen iväg till jobbet.

Idag flyttar jag mig mellan olika enheter, och det gör att tiden och tidsuppfattningen blir lite sårbar för mig. Men ändå känns det roligt att få träffa andra som jobbar med samma sak som jag. Polletten trillade ner för mig – jag behöver inte vara så nervös längre.

Jag börjar faktiskt lita lite mer på Västtrafik-appen nu. Även om det känns som att hela Sverige är en enda stor byggarbetsplats – särskilt i Göteborg – så fungerar det ändå rätt bra. Google Maps däremot... den är inte alltid så uppdaterad. Den visar vägar som inte längre finns, och när man står där mitt bland avspärrningar och omvägar känns det som att man får lita mer på magkänslan än på kartan.

Jag känner mig stolt över att klara av att resa runt i stan. Västtrafik lever verkligen upp till sitt rykte. Det är inte alltid lätt när stressen kryper på och man oroar sig för att hinna i tid till allt man ska. Att läsa skyltar och hålla reda på tiden är fortfarande ganska svårt, men jag gör mitt bästa.

Just nu är det fullt upp – jag försöker hinna med allt, packa och fixa i ordning inför Stockholmsresan till helgen.

💛 Du vet inte vad någon annan bär på

---

God morgon, lördag!
En härlig lördagsmorgon och det känns verkligen som att hösten har kommit. Jag har haft en skön sovmorgon, försöker ta det lugnt och planera dagen med lite städning och packning. Det är något speciellt med att gå runt hemma en lördagsmorgon — kaffet i handen, musiken i bakgrunden och dammsugaren som väntar på sin tur. Det blir nog lite dans med städningen också, för det hör liksom till.

Igår eftermiddag fick jag ett så fint mejl från bokförlaget. Jag fick en länk till CD-boken så att ungdomarna på jobbet kan lyssna på kemi. Så himla bra och så snällt av dem! Det gjorde verkligen min dag — små saker som betyder mycket i vardagen.

Men vet ni, idag vill jag prata lite allvar också.

Det har varit någon som skrivit svåra och elaka kommentarer på min blogg. Och det gör mig faktiskt ledsen. För du som sitter där bakom skärmen — du vet ingenting om vad som händer i folks vardag. Du anklagar människor för att vara lata och bekväma, för att de inte tränar eller lever på ditt sätt. Men du vet inte vad jag kämpar med, vilka utmaningar jag möter varje dag.

Det är bara ord, men jag försöker förklara hur min vardag kan se ut — och ni som följer mig här vet att jag delar med mig av både det tunga och det fina. För livet med dyslexi och andra svårigheter är inte alltid enkelt, men jag försöker ändå hålla humöret uppe och se det ljusa i det lilla.

När någon alltid skyller allt på dig... då säger det mer om den personen än om dig.
Ditt beteende avslöjar bara vem du egentligen är.

Så nästa gång du vill kasta ord på någon — stanna upp en stund.
Tänk på att alla bär på något du inte ser.
Lite omtanke och förståelse kostar ingenting, men kan betyda allt för någon annan. 💛

Ta hand om er där ute.
/ Gullan

---

Varför tar man bort det som fungerar?

---

Förr fanns det faktiskt en CD med kemiboken, så man kunde lyssna på den. Det var guld värt för oss som har svårt att läsa längre texter. Men i år har de bytt ut allt till Myndigheten för Tillgängliga Medier.

Den gamla boken har funnits sedan 2017, både som mp3-fil på nätet och som CD i bokform. Det var ett sätt att ge alla möjlighet att lära sig kemi – på sitt sätt, i sin takt.
Nu känns det som att något viktigt har försvunnit. För när man byter bort något som fungerat, glömmer man ofta dem som verkligen behövde det.

Tillgänglighet handlar inte bara om att finnas digitalt, utan om att finnas på det sätt som passar olika människor. Och ibland är en enkel CD-skiva mer tillgänglig än alla appar i världen.

Men varför blir en gammal bok helt plötsligt flyttad till Myndigheten för Tillgängliga Medier?
Förr fick varje elev en bok och en CD – alla hade tillgång till samma kunskap.
Nu känns det som att man måste “be om lov” för att få något som tidigare bara fanns där, redo att användas.

Varför har det blivit så här?
Varför tar man bort något som fungerade, något som gjorde skillnad för oss som lär på ett annat sätt?

Det känns som att beslut fattas långt bort från klassrummen, av människor som aldrig suttit där med en bok som flyter ihop till ett enda virrvarr av bokstäver.
De pratar om “digital utveckling” och “nya format”, men glömmer att tillgänglighet inte handlar om teknik – det handlar om människor.

När en CD försvinner kanske det inte verkar som en stor sak för någon som lätt kan läsa en text.
Men för den som kämpat för att förstå, lyssnat om och om igen, varit stolt över att äntligen hänga med – då betyder den mycket.
Det handlar inte om nostalgi, det handlar om rättvisa.

Vi pratar så mycket om inkludering, men det känns ofta som att vi som behöver mest stöd får minst förståelse.
Tillgänglighet borde vara början på lärandet, inte en byråkratisk eftertanke.

För varje gång något tas bort “för att förenkla”, gör man det svårare för någon annan.
Och varje gång man säger att det bara är att “gå in på en app”, glömmer man att inte alla har vägen dit.

Tillgänglighet är inte ett tekniskt projekt – det är ett mänskligt ansvar.
Att lyssna, förstå och låta alla få möjlighet att lära.
För kunskap ska inte gömmas bakom lösenord, inloggningar eller beslut som ingen av oss var med och tog.
Den ska finnas där – öppen, enkel och möjlig att nå, för alla.

---

?

Elevernas engagemang värmde på Världsdyslexidagen

Ett fint avslut på veckan  

Idag blev det ett riktigt fint avslut på veckan. Såna där dagar som påminner en om varför man älskar sitt jobb lite extra. Eleverna spred glädje, vi skrattade mycket – och det kändes som en bra uppladdning inför helgen.  

### Äntligen fredag!  

Så skönt att helgen äntligen är här. Igår hade jag dessutom så otroligt snälla elever som hjälpte mig med att forma bokstäver – det var verkligen gulligt av dem! Vi gjorde det för att uppmärksamma **Världsdyslexidagen**, och eleverna gick verkligen in för uppgiften.  

Varför gjorde vi detta? Jo, det var för **#formadinbokstav** – en fin kampanj som uppmärksammar dyslexi på nätet. En av eleverna hjälpte mig dessutom att lägga upp något digitalt om det. Så fint engagemang!  

De tog mina läromedelsböcker och byggde upp ordet *dyslexi* med böckerna. Helt deras idé – så smart och kreativt! Vi pratade också lite om varför det är så viktigt att lyfta fram dyslexi. Att det inte handlar om att vara dålig på att läsa eller skriva, utan om att man tänker på ett annat sätt. Det blev faktiskt en riktigt fin och meningsfull stund där i uppehållsrummet, fylld av både skratt och eftertanke.  

Den här helgen tänker jag försöka hitta tillbaka till motivationen att börja träna igen. Det har inte blivit så mycket av det på sistone – livet har liksom haft fullt upp med annat.  

Och ja, sen är det förstås dags för det där mindre roliga... lunchlådorna inför nästa vecka. Men jag får trösta mig med att det bara blir fyra dagar, för jag har faktiskt tagit ledigt på fredagen! En långhelg väntar alltså runt hörnet – och det känns riktigt bra.  

Jag funderar också på att laga min **folkrockgryta** i helgen – den jag alltid brukade göra på *Folk och Rock* i Segmon. Jag saknar verkligen den tiden. Det var något speciellt med musiken, maten och gemenskapen där. Nu är det så tomt när det inte finns längre.  

Men på måndag är det dags igen – upp tidigt, ta bussen till jobbet och träffa alla underbara elever och kollegor. Det är ändå något fint med vardagen också.  

Vad ska ni hitta på i helgen? 🌿  

---

Att vara med i **#formadinbokstav** kändes viktigt. Det handlar inte bara om en dag, utan om att visa att vi som har dyslexi finns – varje dag. Att vi lär oss, arbetar och tänker på vårt eget sätt. Och det är faktiskt något att vara stolt över.  

En vanlig dag – fast ändå inte

---

En vanlig dag – fast ändå inte

Ingress:

En vanlig dag kan ibland bli något alldeles extra.
Mellan kaffekoppen, jobbet och väskan som ska packas händer något oväntat – en känsla av mening.
I dag handlar det om att prata om dyslexi, om kampen bakom bokstäverna och om att se möjligheterna där andra ser hinder.

---

Ibland är det de vanliga dagarna som betyder mest. När man står där med kaffekoppen, packar väskan och försöker hinna allt – men ändå känner att det man gör faktiskt spelar roll. I dag handlar min dag om att prata om dyslexi, om kampen bakom bokstäverna och om att se möjligheterna i stället för hindren.

Morgonen började som så många andra. Kaffet i handen, tankarna redan ett steg före. Det är mycket som ska fixas i dag, men på något sätt känns det bra. Det är en sån där dag när man har något viktigt framför sig, något som betyder lite extra.

I kväll är det föreläsning, och jag ser verkligen fram emot att höra den igen. Det är något speciellt med att samlas, prata och känna att man inte är ensam. Att få dela tankar och erfarenheter med andra som verkligen förstår hur det är. Men innan dess är det mycket som ska ordnas. Jag ska packa fika, material och alla de där småsakerna som alltid behövs i lokalen. Först ska jag jobba lite, sen springer jag ner till vår klubblokal. Det är full fart – men på ett bra sätt. En vanlig dag, fast ändå inte.

Att prata om dyslexi och läs- och skrivsvårigheter är något jag brinner för. Men ibland stannar tanken kvar där: man berättar, man förklarar – men sen då? Vad händer efter orden? Jag vet inte hur människor väljer att döma en person som skriver med ord de kanske inte alltid förstår. Ord som gömmer sig bakom mina skal. De ser kanske bara stavfelen, men inte kampen bakom varje bokstav. Jag gömmer mig inte – jag skyddar mig. För bakom mina skal finns en röst som vill bli hörd, även om bokstäverna vinglar.

Det blev en god stämning och en helt fantastisk föreläsning. Några hade svårt att hitta till lokalen, så jag fick gå ut och visa vägen. Men det gjorde ingenting – det blev nästan en del av upplevelsen. Föreläsaren var fantastisk, och vi som satt där blev verkligen engagerade. Det blev en varm och mysig kväll, kaffe i ena handen och sockerkaka i den andra, medan vi lyssnade, diskuterade och kände igen oss i varandras berättelser.

Att boka en riktigt bra föreläsare är som att hitta någon som talar samma språk som hjärtat. Någon som inte bara förklarar, utan får oss att känna. En pedagog som låter orden landa mjukt, som vågar beröra det svåra – och gör det möjligt att förstå. Då vet man att man hittat rätt.

Ja, ibland är det svårt med höger och vänster, med siffror och ord, men just den här kvällen gjorde det inget. Dagen blev väldigt bra, och jag gick därifrån trött men med ny energi.

Att prata om dyslexi är viktigt. Inte bara för att förklara, utan för att visa att vi finns. Att våra röster betyder något, även när bokstäverna inte står i perfekt ordning. Föreläsningar, samtal och möten hjälper, men det är i vardagen kampen fortsätter. När orden fastnar, när någon suckar, eller när jag ändå väljer att skriva – då påminner jag mig om varför jag gör det. För jag vet att min röst behövs. Varje gång jag berättar, varje gång jag vågar visa hur det känns, öppnas en dörr för någon annan. Någon som kanske också kämpar, men inte vågat säga det högt ännu. Jag tänker inte acceptera att de bara ser mitt hinder. För jag ser bara möjligheterna.

---

Avslutande reflektion:

I varje möte, i varje ord och i varje liten kamp finns något större – en chans att förstå varandra lite bättre. För när vi delar våra berättelser, växer både vi och världen omkring oss.

---