Att bli bemött med förståelse – eller inte
Det är en märklig känsla, det där med att bli bemött.
Ibland kan en enda kommentar värma som en kram. När någon skriver “tack för att du delar, jag känner igen mig” så känns det som om någon håller i mig en stund. Då orkar jag lite till, även de dagar när skrivandet känns tungt.
Men andra gånger… ja, då är det tvärtom. När jag öppnar kommentarsfältet och möts av ännu en pik. Små meningar som “kan du inte stava bättre?” eller “varför bloggar du ens?”. För andra kanske det bara ser ut som ord på en skärm. För mig känns det som små nålstick, gång på gång. Jag blir så trött.
En kommentar som ofta dyker upp låter ungefär så här:
“Lever i sin egna bubbla. Lyssnar aldrig. Slår alltid tillbaka på feedback. Och vad exakt är nedlåtande i min kommentar? Det är ju fakta. Tycker du själv att kommentarerna du får är upplyftande? Jag hade skämts!”
För mig är det inte fakta. Det är ett sätt att trycka ner, att få mig att skämmas. Att säga att jag lever i en bubbla, att jag aldrig lyssnar, att jag borde skämmas – det är inte feedback. Det är en attack. Och det gör ont, även om orden är klädda i en “sanning”.
Men vet ni vad? Jag tänker inte skämmas. Jag tänker inte låta någon annan bestämma värdet av mina ord. För mina ord kommer från min verklighet, mitt liv, min kamp. Och om det provocerar någon – då säger det mer om dem än om mig.
Det ni kallar bubbla är min trygghet. Det ni kallar brist på lyssnande är mitt sätt att stå upp för mig själv. Och det ni kallar skam – det vänder jag till stolthet. För jag vågar dela, jag vågar skriva, jag vågar stå kvar.
Era små pikar kanske ser oskyldiga ut för er, men för mig är de som stenar jag bär runt på. När jag läser dem blir jag matt i kroppen, som om luften går ur mig. Ibland vill jag bara klicka bort kommentarerna för alltid. För det är precis det här nättrollen lever på – att kasta sina ord som gift och gömma sig bakom en skärm. Men varför måste ni hålla på så? Varför måste ni vara så griniga mot mig?
Och det gör extra ont för att det inte är ofta jag får positiva svar. När de väl kommer känns de som små mirakel. Någon som skriver “du satte ord på precis det jag känner” eller bara ett enkelt “jag förstår”. De orden är små, men för mig betyder de allt. Det är de orden som får mig att öppna datorn igen nästa dag, trots att jag egentligen ville ge upp.
Orden fastnar ofta. Jag snubblar, letar efter betydelsen, ber om hjälp för att förstå. Min vän brukar säga: “Stå för det du skriver, du behöver inte gömma dig.” Och hen har rätt. Ändå känns det ibland som att jag står inför ett val: ska jag stänga av kommentarerna – eller kanske till och med sluta blogga helt?
Det är inte alltid lätt. För jag vet att det finns de som inte tycker om mig, som sprider falska saker om mig. Då blir jag både arg och ledsen. Arg för att jag inte får vara ifred. Ledsen för att jag alltid måste försvara mig.
Och ändå… jag skriver vidare. För att orden – de är mina. Även när de fastnar.
Ja, jag blir arg. Ja, jag blir ledsen. Men jag vägrar låta det stoppa mig. Bloggen är min plats – och jag tänker stanna här.
Till er som tvivlar på mig: ni kan kritisera, ni kan håna. Men ni kan inte tysta mig. För varje ord jag skriver växer jag. För varje mening jag formar blir jag mer mig själv.
Jag snubblar, jag stavar fel, jag kämpar – men jag ger inte upp. Orden bor i mig, de är mitt hjärta och min styrka. Även när de fastnar, även när jag tvivlar, så hittar jag tillbaka.
För jag har något ni saknar – modet att vara mig själv. Modet att visa sårbarhet. Modet att stå kvar när stormen blåser.
Och så länge jag har det modet, finns det inget som kan stoppa mig.
Det där är inte feedback – det är bara gift. Det är nättrollens språk, och här hör det inte hemma.
