God morgon, onsdag.
Klockan ringer och världen drar igång. Ögonlocken är tunga men jag rullar ur sängen ändå. Kaffedoften letar sig fram i köket och blandar sig med den lilla radion som mumlar i bakgrunden. I kastrullen snurrar havregrötens virvlar – små vardagsmirakel i det enkla. Jag toppar den på mitt sätt, samma lilla ritual varje gång. Gröten blir ett bevis: det går att börja om, om och om igen.
Dagen rullar vidare, med sitt brus och sina måsten. Efter jobbet går jag till frissan. Klippa toppar, tvätta bort trötthet. I spegeln ser jag någon som försöker vara snäll mot sig själv, mitt i allt som skaver. Små grejer, jag vet, men ibland är det just de små grejerna som håller ihop när verkligheten brister i kanten.
Och så ni. Tack till er som fortfarande hittar till mina gamla inlägg – och ännu mer tack till er som kommenterar de nya. Ibland hamnar era ord under fel text, då och nu blandas ihop, men kanske är det just det som är fint: att tiden får flyta som den vill och mötas i samma flöde.
På kvällen kommer tankarna smygande. Ska jag sluta hyra ut? Kanske. Det beror på gästerna. Det känns inte lika lätt att lita på folk längre – samhället har förändrats, eller så är det jag som blivit äldre och mer försiktig. Jag scrollar bostadssidor och funderar: kanske en ny adress, kanske bara ett nytt sätt att bo i den jag redan är.
Jag vet inte än. Jag vet bara detta: jag fortsätter. Med kaffe, radio och havregryn. Med papper som tar tid och med människor som ibland gör ont men ofta gör gott. Med saxens mjuka snitt hos frissan och med blicken mot något som kan bli bättre.
Det enkla håller ihop. Jag håller ihop.
Det här är mitt. God kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar