Morgon, måsar och mjölkpaket

Morgon, måsar och mjölkpaket

Det är måndag, och den tredje veckan av semestern har börjat. Jag vaknar tidigt, precis som jag brukar, och låter dagen få en lugn start. Koka lite havregrynsgröt, fixa en kopp kaffe – det har blivit en skön morgonrutin som jag verkligen uppskattar. Det är något särskilt med de där första stilla timmarna, innan resten av världen riktigt har vaknat.

Jag tar med mig frukosten ut på balkongen. I dag är himlen grå och molntäckt, luften är fuktig men ändå mild. Det gör inget att solen inte visar sig – det passar ganska bra med ett lite lugnare tempo. Först är det tyst, bara vinden som rör sig försiktigt bland löven. Men så hör jag dem igen – måsungarna. De bor fortfarande kvar på mitt balkongtak. Jag har aldrig varit med om att de stannar så länge. Varje morgon hör jag deras pip och flaxande, och varje gång undrar jag när de tänker flyga vidare. De verkar inte ha bråttom att ge sig av. Lite som vi människor ibland – vi blir gärna kvar i det trygga tills vi är helt redo att ta nästa steg.

Sen händer något oväntat. När jag ska hälla mjölk i gröten upptäcker jag att paketet läcker i botten. Mjölken har liksom smugit sig ut utan att jag märkt det. Inte den bästa starten på frukosten direkt. Jag kan inte låta bli att fundera på om förpackningarna blivit tunnare nuförtiden. Det är inte första gången det händer. Kanske är det ett resultat av att allt ska vara billigare och gå snabbare att tillverka. Småsaker i det stora hela, men de stjäl ändå lite energi från morgonlugnet.

I dag är det dags för mitt tredje träningspass den här semestern. Det känns faktiskt riktigt kul att vara igång igen. Jag har längtat efter att känna kroppen vakna till liv. Svetten, pulsen, känslan av att orka lite mer för varje gång – det ger en sorts inre styrka som jag har saknat. Det är något särskilt med att träna på sommaren också. Ljuset, värmen, tiden man har. Man blir både trött och pigg på samma gång, och det känns som om både kropp och knopp får chans att andas lite friare.

Så där har du min måndagsmorgon – med gröt, kaffe, måsar, moln och ett läckande mjölkpaket. En liten bit vardag mitt i sommaren. Inget stort, inget märkvärdigt. Men just nu känns det helt okej. Kanske till och med mer än okej.

Dyslexi är min styrka – inte mitt hinder

Bakom varje ord jag skriver finns en kamp – men också ett hjärta fullt av hopp.

Till dig som tror att jag tänker sluta blogga – du har fel.
 Jag kommer att fortsätta skriva, inte bara för min egen skull, utan för alla er som känner igen er. För alla som någon gång känt sig ifrågasatta, osynliga eller missförstådda. Jag skriver för att det betyder något. Det här handlar inte om att klaga – det handlar om att våga vara ärlig.

Min blogg är ett sätt att sätta ord på hur det är att leva med dyslexi. Hur det påverkar vardagen, självbilden och framtiden. Särskilt när man växer upp utan rätt stöd. Det jag skriver om är verkligheter som fortfarande tystas ner. Många bär på erfarenheter i det tysta – jag väljer att lyfta dem fram i ljuset.

För mig har dyslexin inte bara varit en kamp. Den har också varit en kraft. En motor. Den har tvingat mig att tänka annorlunda, att hitta andra vägar. Jag har blivit kreativ, lösningsfokuserad och envis. Det har inte alltid varit lätt – men jag har aldrig gett upp. Tvärtom. Dyslexin har lärt mig att stå upp för mig själv. Och idag ser jag den som en del av min styrka.

Att våga dela med sig kräver mod. Och det modet har jag idag.
 Jag skriver inte för att få applåder. Jag skriver för att skapa förståelse. För att sprida kunskap. För att inge hopp. För jag vet att det finns många där ute som behöver känna att de inte är ensamma.

Och till dig som kanske skrollar förbi och dömer – du känner mig inte.
 Du vet inte vad jag har gått igenom. Vad jag bär på. Vad som format mig till den jag är. Så innan du dömer: stanna upp. Fundera. Lyssna.

Det här är inte en plats för nedlåtande attityder eller hån.
 Det här är en plats för ärlighet, mod och utveckling. Jag delar med mig för att bidra till något större – inte för att bli ifrågasatt eller förminskad.

Om du inte är här för att försöka förstå, utan för att döma eller trycka ner – då kommer jag att stänga av kommentarsfunktionen. Jag tänker inte låta någon trampa på det jag byggt upp.

Och i så fall säger jag bara: Tack och hej.

Men till dig som läser med ett öppet sinne – tack.
 Det är för dig jag skriver. För oss.

💭 När orden blir hårda – om vuxenhet, respekt och härskartekniker

Jag fick en kommentar på bloggen nyligen som fastnade i mig. Inte för att den var saklig eller gav konstruktiv kritik – utan för att tonen gick rakt på mig som person:

"Herregud väx upp. Jag ger mitt perspektiv och en förklaring utifrån hur jag tror att många tänker och du beter dig som ett trotsigt barn med armarna i kors. Ta till dig istället och tänk lite utanför boxen som vuxna gör. För att lösa saker måste man ibland börja med att gå till sig själv."

Det är märkligt hur någon kan prata om att "tänka utanför boxen" och samtidigt stänga in hela samtalet i en dömande och nedlåtande ton. Att kalla någon för ett "trotsigt barn" säger mycket om synsättet – inte om mig, utan om personen som skriver.

Jag tror på samtal där man kan tycka olika. Jag tror på att kunna uttrycka sina känslor och erfarenheter utan att bli förminskad. Och jag tror på att vuxenhet inte sitter i hur man "tänker", utan i hur man behandlar andra.

🧠 Att våga stå för sina upplevelser – även när de är svåra – är inte omognad.
❤️ Att säga ifrån när man blir felbehandlad är inte att "inte ta till sig".
🗣️ Att lyssna är större än att vinna ett argument.

Jag har levt ett helt liv där jag fått kämpa för att bli tagen på allvar. Jag har blivit ifrågasatt, misstänkliggjord och ibland helt osynliggjord. Men vet du vad? Jag fortsätter ändå. För det finns fler som känner som jag. Och vi behöver platser där vi får finnas, precis som vi är.

Och det som kanske känns allra mest obegripligt är det här:

Den som skrev känner mig inte. Inte som vän, inte som kollega, inte som släkt. Inte alls.
Ändå har den så starka åsikter om vem jag är och hur jag borde vara.

Hur kan någon som inte gått i mina skor, som inte vet något om min resa, ändå ta sig rätten att trycka ner mig? Jag vet inte. Men det säger ganska mycket om vilken plats den personen själv kommer ifrån. Och det gör mig ännu mer övertygad om att vi måste våga stå upp för våra egna berättelser – även när andra försöker tysta eller förminska dem.

Så till dig som skrev kommentaren: jag hör dig.
Men jag väljer att inte ta in dina ord som sanning.
Jag väljer min egen väg – en väg där vi lyfter varandra i stället för att trycka ner.

Ett steg i taget – och era ord gör skillnad

Ni anar nog inte hur mycket era ord betyder för mig. Att få känna sig sedd och förstådd – det är något stort. Era kommentarer ger mig mod att fortsätta skriva, även de dagar då det känns svårt. När ni delar era tankar, skickar värme och respekt genom skärmen, då blir det lite lättare att vara jag. Det är i de stunderna jag hämtar kraft att kämpa vidare.

Men ändå… det finns en hårdhet där ute som är svår att blunda för. Ibland känns det som om det pågår en sorts häxjakt – som om vissa människor har svårt att tåla att andra vågar vara öppna och sårbara. Så jag vill bara be: tänk efter innan du skriver något elakt. Ett blogginlägg tar mig flera timmar att skapa – det kräver mod, tid, känsla och eftertanke. Jag önskar att den här platsen får vara ett utrymme för samtal, inte dömande. Läs gärna med hjärtat först – och kommentera utifrån innehållet, inte fördomar.

I morse var jag på mitt andra träningspass. Det kändes riktigt bra. Kroppen blev trött – men inuti blev jag glad. För vissa kanske det låter som en liten grej, men för mig är det ett stort steg. Att ta sig iväg och välja något som stärker både kroppen och knoppen – det kräver vilja och kraft. Och det är precis det jag försöker öva på just nu.

Det pratas ofta om att det är starkt att stå i sin egen kraft. Och visst, det ligger något i det. Men jag vet också hur svårt det kan vara. Jag övar mig i att inte fly från ensamheten, att inte fylla varje tystnad med något annat. Att bara stanna kvar i det som är – även när det skaver. Varje gång jag klarar det, växer jag. Jag lär känna mig själv lite bättre. Och inser att jag faktiskt klarar mer än jag trott.

Så den här helgen handlar inte bara om träning för kroppen – det är också en övning i att fortsätta välja det som är bra för mig. Ett steg i taget. Lugnt, stilla – men alltid framåt.

Samtidigt fortsätter arbetet med Fyrstad Dyslexi. Det är semester, men mycket händer ändå. Vi förbereder oss inför hösten. Den 9 augusti är vi med på Motorfestivalen i Trollhättan – ett arrangemang vi verkligen ser fram emot! Vi planerar också för Europeiska Dyslexiveckan. En inspirerande föreläsare är redan bokad och nu letar vi efter en passande lokal. Det känns både spännande och lite stressigt – men mest av allt: meningsfullt.

Det är mycket att göra, men jag får också mycket tillbaka. När man brinner för något spelar det ingen roll om det är vardag eller ledighet – engagemanget finns där ändå. Och kanske är det just där vi hittar vår kraft: i det som känns meningsfullt, i att ta hand om oss själva, och i att våga stå kvar – även när det är svårt.

Vad brukar ge dig kraft när livet känns lite motigt?

När ord misstolkas – och hur lätt det händer på nätet....

"Det där var ett skämt. Men vem bestämmer det?"

När ord misstolkas – och hur lätt det händer på nätet

"Det där var ett skämt. Men vem bestämmer det?"

Det händer så lätt. Ett inlägg, en kommentar, ett litet skämt – och plötsligt uppstår missförstånd, irritation eller till och med konflikt. På nätet är det så enkelt att feltolka varandras ord. Jag upplever det nästan varje vecka, och det gör mig både trött och ledsen.

Det är något med tonläget i text. När vi pratar med varandra i verkliga livet hör vi rösten, ser ansiktsuttryck och kroppsspråk. Vi kan höra ett skratt eller ett vänligt tonfall som avslöjar att det bara var ett skämt. Men i skrift finns inget av det där. Det som var tänkt som ett skämt kan istället kännas kallt, sarkastiskt – eller elakt.

Och det är inte så konstigt. Vi läser alla med olika glasögon. Våra erfarenheter, dagsform och känslor färgar hur vi tolkar ord. En person kanske ler när de läser ett inlägg, medan en annan känner sig kritiserad eller sårad.

Jag funderar ofta på ansvaret vi har i den digitala kommunikationen. Mitt eget ansvar är att försöka uttrycka mig så tydligt jag kan, men också att tänka efter en extra gång innan jag reagerar på något jag läst. Var det verkligen illa menat – eller kanske bara slarvigt formulerat?

Men ansvaret är inte bara mitt. Vi behöver alla hjälpas åt. Visa tålamod. Vara varsamma med orden. Och inte alltid anta det värsta.

Just nu känner jag mig rätt trött på nätet och sociala sammanhang där det snabbt blir hårda ord och missförstånd. Ibland känns det som att vi glömmer att det finns riktiga människor bakom varje profilbild – med känslor, tankar och sårbarheter.

Så låt oss försöka lyssna lite mer – också med ögonen. Och läsa mellan raderna med omtanke, inte med misstänksamhet. Det vinner vi alla på.

Vänskap, vardag och vikten av att stanna upp

Myskväll, kålpudding och tankar om hösten

Igår blev en riktigt mysig dag. Jag bjöd hem en god vän på middag – något jag verkligen uppskattar att kunna göra ibland, även om vardagen ofta är full av måsten. Jag lagade min hemmagjorda kålpudding, en klassiker här hemma som alltid går hem. Det doftade ljuvligt i köket, och vi åt med andakt. Så enkelt, men så gott.

Vi satt länge och pratade om livet, jobbet, relationer – allt det där som är viktigt men som man sällan hinner prata om i vardagen. Det är något speciellt med att få sitta ner i lugn och ro, dela en måltid och känna att samtalen verkligen får ta plats.

Till efterrätt testade vi en ny glass från Triumfglass – med smak av jordgubb och lemoncurd. Jag serverade den tillsammans med färska jordgubbar. Friskt, sötsyrligt och en perfekt avslutning på kvällen. Vi blev båda glatt överraskade.

Små stunder som dessa värmer verkligen i hjärtat. 💛 Det är lätt att glömma hur viktigt det är att bara få vara – äta något gott, skratta lite och känna sig sedd.

Nu är det mycket som drar igång. Hösten är här på riktigt – med allt vad det innebär. Kalendern börjar fyllas, jobbet rullar på, och ute blir kvällarna både mörkare och svalare. Vecka 41 närmar sig, vilket betyder att det snart är Europeiska dyslexiveckan. Vi i föreningen har börjat fundera på om vi ska boka en föreläsning. Det känns viktigt att lyfta frågan, sprida kunskap och peppa fler att våga stå för sina erfarenheter.

I dag är det fredag – min städdag. Tvättmaskinen snurrar redan och jag har börjat rensa lite i hörn jag annars helst ignorerar. Det känns ändå skönt att få lite ordning inför helgen.

Planen för helgen är att hinna med lite träning och kanske ta en promenad om vädret tillåter. Det gör alltid gott för både kroppen och knoppen.

Tack för att du läser. Ibland behöver man bara få skriva av sig lite om de där små stunderna som betyder så mycket. 💬

Ett oväntat dopp i mod

God morgon, torsdag!

Jag känner mig fortfarande lite nyvaken, men fågelkvittret håller i sig där ute. Hoppas att bostadsföreningen gör något åt det snart – det är svårt att sova när de sätter igång så tidigt!

Men vet du vad? Jag har varit med om något riktigt roligt – och oväntat. Det krävdes en rejäl kraftansträngning för att ta mig dit, för jag har en ganska hög tröskel när det gäller att visa mig i baddräkt bland främmande människor. Jag känner mig helt enkelt inte särskilt bekväm i det.

Men tack vare min fina vän som följde med, vågade jag ta steget. Igår kväll var vi på Älvhögsborg och testade något helt nytt – digital vattengympa! Arenan har köpt in ett träningssystem som heter Hydrohex. Det är en stor skärm där en instruktör – med charmig finlandssvenska – leder passen. Man tränar i vatten till instruktionsvideor med musik, rörelse och visuella effekter. Riktigt häftigt, faktiskt!

Det finns olika pass att välja mellan – Power, Cardio, Move och Beat – och jag har bestämt mig för att testa allihop. Det här känns som en riktig nystart för mig. Jag är så glad att jag gick dit. Det var helt otroligt!

🌊 Reflektion: Byta mönster

Det är så lätt att fastna i gamla vanor, särskilt när osäkerheten får styra. Ibland känns det tryggt att hålla sig till det man redan känner till, även om det inte gör en lyckligare. Men varje gång jag vågar göra något nytt, växer jag lite till.

Kanske handlar mod inte om att alltid vara orädd – utan om att våga i rätt ögonblick, när det verkligen betyder något. Att byta väg, byta tankemönster, byta perspektiv – det kan göra hela skillnaden.

Igår bytte jag skam mot nyfikenhet. Tvekan mot rörelse. Och det var värt det, varje sekund.

Om att rensa i röran – i garderoben, i livet och i själen.

Ett första steg

Idag åt jag frukost på balkongen. Det var en fin stund i stillhet – bara jag, kaffet och den svala morgonluften. Jag satt kvar en stund och försökte verkligen njuta. Att inte bara göra, utan också stanna upp och känna efter. Det är något jag försöker bli bättre på.

Efteråt tog jag tag i garderoberna. Det var dags. Jag rensade ut gamla kläder, sådant som bara tar plats men inte längre känns som jag. Det är märkligt hur vissa plagg kan ligga i en låda i flera år utan att jag ens saknar dem. Och när de väl försvinner känns det lättare – som om det inte bara blivit mer luft i skåpen, utan också i huvudet.

En vän har börjat träna igen, och jag är faktiskt lite stolt över mig själv – jag tog tag i det och anmälde mig också. Idag ska hon visa mig runt i träningslokalen, och det känns skönt att inte behöva gå dit ensam första gången. Men jag ska vara ärlig: jag är nervös. Det känns lite som att ge sig ut på hal is.

När pandemin kom och allt ställdes in, blev jag snabbt bekväm. Det var förståeligt då, men det där bekväma har hängt kvar. Jag tappade rutinerna, och nu känns det motigt att börja om. Dessutom har de byggt om lokalerna, och jag känner mig inte riktigt hemma där längre. Det är något med förändringar som gör att jag drar mig för att ta det första steget.

Samtidigt vet jag att jag mår bra av att röra på mig. Jag har alltid tyckt om vattengympa – kanske är det där jag ska börja igen. För det viktiga nu är inte att prestera, utan att komma igång. Jag vill hitta ett sätt att röra mig som känns roligt, kravlöst och hållbart. Något jag gör för min egen skull, i min egen takt.

Det här känns som ett första steg. Ett nytt kapitel. Med lite mer rörelse, lite mer glädje – och kanske lite mer ordning. Både i kroppen och i själen