Stå för det du säger – jag gör det”

 Måndag morgon.

Klockan är 04:48 och jag kan inte sova längre. Jag ska gå upp och äta något snart, och kanske försöka vila en stund till efter det. Det är ju andra veckan på min semester, men lugnet i kroppen vill inte riktigt infinna sig. Tankarna maler.

Jag förstår inte människor ibland. Vi har yttrandefrihet, javisst – men betyder det att man måste använda den till att skriva elakheter? Varför känns det som att vissa bara är ute efter att kritisera, trycka ner eller misstolka det man delar? Jag skriver om min verklighet, om sådant jag varit med om, om orättvisor jag har upplevt – och det jag skriver kommer från hjärtat. Men ändå möts jag ibland av tyst dömande eller anonyma kommentarer, där någon inte ens vågar skriva sitt namn.

Så nu vill jag säga ifrån. Det här är mitt öppna brev till dig som kritiserar i det dolda:

Du som skriver negativa kommentarer – varför vågar du inte stå för det du säger? Du trycker ner mig, men gömmer dig bakom anonymitet. Vad är det som får dig att tro att det är okej? Jag skriver för att bearbeta, för att förstå, för att sätta ord på det som varit svårt. Och kanske – kanske – kan det hjälpa någon annan att känna sig lite mindre ensam.

Men istället för att mötas med förståelse eller respekt, får jag ibland känna att det inte är okej att vara öppen. Att man ska tiga, bita ihop, inte säga hur det känns. Jag är så trött på det. Trött på skitsnack. Trött på människor utan empati. Trött på att alltid behöva förklara varför mina känslor är giltiga.

Och en sak till: många av kommentarerna jag får har inte ens något med texterna att göra. Jag fattar inte. Vad är poängen med att kommentera om man inte ens tagit sig tid att läsa och förstå? Så, tänk på vad du skriver i kommentarerna. Läs texten – känn efter – och fundera över om det du skriver faktiskt har med innehållet att göra.

Det här är min berättelse. Mitt liv. Mina ord.

Jag står för det jag skriver.

Gör du?

När samtalet öppnade dörren igen

 – En helg att minnas

Vi kom till platsen och hade ungefär 45 minuter på oss att äta något snabbt och göra oss i ordning. Det gick smidigt – ingen stress, bara lugn förberedelse inför kvällen.

När vi kom till kalaset blev vi välkomnade med en drink. Stämningen var redan varm och inbjudande. Värdparet var så mysiga och härliga, de bjöd generöst på olika drycker och såg till att alla trivdes. Det var en sådan där kväll där man direkt känner sig hemma – där leenden smittar och samtalen flyter lätt.

Maten som serverades var fantastisk. Det fanns både kött och fisk att välja på, med potatis eller en krämig potatisgratäng till. Den goda örtsåsen satte verkligen pricken över i – smakrik, len och ett perfekt tillbehör som lyfte hela måltiden. Vi åt med god aptit och njöt av varje tugga.

Efter maten blev det kaffe och hembakad tårta. Den var gjord med choklad, vanilj och grädde – en riktig dröm! Mjuk och saftig, lagom söt och så vacker att titta på. Det märktes verkligen att den var gjord med kärlek. En sådan tårta man minns länge efteråt.

Vi satt länge vid borden, pratade, skrattade och bara njöt. Det var en så fin kväll, fylld av värme, närvaro och gemenskap. Det är sådana stunder som verkligen betyder något – där man känner att man hör till.

Och som om inte det var nog, så sov vi på hotell. På söndagsmorgonen vaknade vi upp i lugn och ro och gick ner till frukosten. Den var stadig och riktigt god – med allt från nybakat bröd till färsk frukt, ägg och gott kaffe. Vi tog god tid på oss, åt långsamt och njöt. Att bara få sitta där, utan stress, och känna sig både mätt och tillfreds – det var guld värt.

Men det som kanske betydde allra mest den här helgen var något annat. Något som inte syns, men känns. Jag fick äntligen känna att det blev fred med en släkting efter ett helt år av tystnad och spänningar. Det var inget stort drama, bara små saker som byggts upp över tid – missförstånd, kanske sårade känslor. Men det sliter ändå, inifrån. Och nu blev det ett nytt kapitel. Vi pratade, skrattade och delade en måltid. Jag hoppas verkligen det håller i sig, för jag orkar inte ha fler konflikter. Livet är för kort. Det viktiga är att våga reda ut vad som blivit fel – inte för att älta, utan för att förstå och kunna gå vidare.

Vi bjöd tillbaka på middag och kaffe, och det kändes fint. Som en ny chans att börja om på bättre villkor.

Och ja – som pricken över i så fick jag också köra bil ett par mil! Det var kul att få vara bakom ratten igen, känna friheten och testa nya vägar. Att bara köra iväg, utforska lite, känna vinden och musiken – det är något speciellt med det.

En helg att minnas, verkligen. För maten, för sällskapet – men mest av allt för den där lilla känslan av frid i hjärtat. Den man bär med sig länge efteråt.

📌 Och snälla – har du inget vettigt eller vänligt att säga, scrolla vidare. Jag delar för att uttrycka mig, inte för att bli dömd. Tack.

Semestervecka 1 – En lite krånglig men lugn start

Nu har det redan gått en hel vecka av semestern – det känns nästan overkligt. Tiden rusar, men ändå har det varit skönt att få landa lite. Jag hade tänkt ta en snabbtur till köpcentrumet idag för att handla lite småsaker, men såklart... direktbussen dit ut var inställd. Sommarens specialslingor och tillfälliga tidtabeller alltså – varför ska det alltid bli krångel när man faktiskt har tid att göra ärenden? Nu blir det en omväg via stan och byte av buss. Inget stort egentligen, men ändå sådär irriterande när man redan har planerat sin dag.

Jag började morgonen i lugn takt. Fixade lite frukost, både till mig och till habibi. Inget märkvärdigt – bara en mysig start på dagen. Det där lilla, enkla som gör så mycket. Vi ska ju bort i helgen, på kalas, så jag tänkte passa på att köpa något till presentkorgen. Något litet men omtänksamt. Kanske någon fin tvål, lite choklad eller ett doftljus. Vi får se vad jag hittar.

Har inte kollat vädret än. Det har ju varit så nyckfullt den senaste tiden. Ena stunden stekhett, andra stunden ösregn. Typisk svensk sommar. Tänker att jag packar både klänning och regnjacka så är man safe.

Idag har jag också bokat in lite egen tid – ska fixa naglarna och göra pedikyr. Det är något med att få naglarna i ordning som gör att hela kroppen känns lite mer samlad, som att man plötsligt orkar lite mer. Och så är det skönt att bara sitta ner, få bli ompysslad och inte tänka på något särskilt. Det är den där lilla lyxen mitt i vardagen jag försöker unna mig nu under ledigheten.

Resten av veckan är ganska öppen. Jag försöker att inte planera för mycket, men ändå ha några små saker att se fram emot. Kanske en tur till stugan om vädret håller i sig. Eller bara ligga hemma och kolla serier i soffan med katten i knät och något kallt att dricka. Det är ju ändå semester – och jag försöker verkligen att inte känna någon press.

"Det lilla lugnet i vardagen kan vara semester nog"

En lugn morgon – och en ilsken trafik!

I morse började jag dagen i lugnt tempo. Jag tog en lång, varm dusch och lät vattnet skölja bort både sömn och stress. Sen satte jag mig på balkongen med frukost i solen – det var riktigt mysigt. Det är i sådana stunder jag känner mig som mest i balans. Lugnet. Enkelheten. Att bara få sitta och vara. Det är något jag uppskattar mer och mer ju äldre jag blir.

Men sen kom verkligheten ikapp – och irritationen. Just nu är jag så trött på trafiken! De har stängt av flera busslinjer och dragit om rutterna helt. Allt det där som brukar gå på rutin, blir nu ett pussel av tider, byten och förflyttningar. Jag blev stressad bara av att försöka få koll. Det där är verkligen min “samsats-sida” – jag gillar när saker är planerade, strukturerade och flyter på som de ska. Jag trivs inte när det blir rörigt, särskilt inte när jag ska iväg och tider är inblandade.

Som tur var lyckades jag ändå få ordning på det. Jag dubbelkollade busstiderna, hittade rätt hållplats och tog mig till slut dit jag skulle. Det var faktiskt längesen jag var i grannkommunen, så när jag väl satt på bussen kunde jag nästan känna att det blev lite som en liten utflykt.

Och dagens höjdpunkt? Att träffa arbetskamrat fika! ❤️ Vi slog oss ner och tog en Pariservåffla och en kopp kaffe. Det finns något speciellt med att bara sitta ner och prata med någon man tycker om. Skönt att få skratta lite, prata om både stort och smått, och bara vara i nuet.

Efter fikan gick vi en sväng i Elins butik. Det är alltid lika mysigt där – ett perfekt ställe att strosa runt på utan att känna någon stress. Vi gick in i en klädaffär, och jag blev nästan full i skratt. Priserna brukar vara skyhöga där, särskilt på märket Laurie Legions, som är danskt och brukar vara alldeles för dyrt för min plånbok. Men idag hade vi tur – de hade 30 procents rabatt på just de kläderna. Vilket kap! Det kändes nästan som en liten seger att kunna unna sig något fint utan att det sved alltför mycket i plånboken.

Reflektion på hemvägen

På vägen hem kände jag mig glad men också trött. Det blev en fin dag – trots den struliga starten. Och jag tänker att det ofta är så: även när saker börjar kaosartat kan det ändå vända och sluta riktigt bra. Det gäller bara att andas, ta en sak i taget och försöka behålla lugnet. Något jag fortfarande övar på, varje dag.

Släpp inte taget om ungdomarna – de behöver oss

Vi får inte glömma våra ungdomar, särskilt inte de som kämpar lite extra – till exempel med dyslexi. Det är lätt att tro att skolan klarar allt själv, men sanningen är att både skola och hem behöver samverka. Vi vuxna har ett gemensamt ansvar: att se, stötta och lyfta våra barn och unga.

Det är viktigt att de inte släpper skolan för vinden. Att vi inte låter dem ge upp hoppet om sin egen framtid. Föräldrar spelar en avgörande roll här – mer än många kanske tror. Att visa intresse, lyssna, uppmuntra och finnas där, även när det är motigt, kan göra all skillnad i världen. Man behöver inte kunna allt – det räcker långt att bara tro på sitt barn.

Läsning är en nyckel. Men det handlar inte alltid om att läsa med ögonen. Många, särskilt de med dyslexi, tar in texter bättre med öronen – genom ljudböcker eller upplästa texter. Det viktiga är inte hur man läser, utan att man får tillgång till innehållet. Att man får träna i sin takt och känna att man utvecklas.

I vårt samhälle idag är det viktigare än någonsin att kunna läsa och förstå. Det handlar om att ta till sig nyheter, kunna tolka myndighetsbrev, delta i samtal och fatta egna beslut. Ord ger kunskap – och kunskap ger frihet. Det är därför vi måste hjälpa våra ungdomar att hitta sin väg in i språket, oavsett hur den ser ut.

Vi måste stå kvar som vuxna. Vara nyckeln till att dörren till lärande inte stängs. Visa att det är okej att be om hjälp. Okej att göra annorlunda. Okej att ta det i sin takt.

Avslutning: Det börjar med oss

Alla har rätt att lyckas – på sitt sätt.
Och det börjar med att någon tror på dem.
Var den personen.
Var den som inte ger upp.
Det gör skillnad – på riktigt

En sommar som får ta plats

Nu är semestern här och jag känner hur kroppen långsamt börjar slappna av. Det är som att jag först nu märker hur trött jag har varit, när allt får lägga sig lite och jag slipper tänka på tider, måsten och rutiner. Att bara få vakna utan väckarklocka, dricka kaffe i lugn och ro och inte ha något jag måste springa till.

Och vet du vad? Det känns faktiskt riktigt bra. Rummet jag hyr ut ska vara uthyrt hela juli, och jag tror det kommer fungera hur fint som helst. Det blir första gången någon bor där så länge i ett sträck, och jag ser fram emot att känna den där stilla närvaron i huset. Att höra steg i trappan ibland, ljudet av en dörr som öppnas, vattnet som spolas, kaffekokaren som startar – små saker som påminner om att livet pågår där inne.

Jag tror det kan bli som ett slags trygghet. Inte påträngande, inte stökigt, bara lugnt. Och jag känner mig stolt över att ha ordnat det så pass bra att någon vill stanna hela månaden. Det lilla utrymmet jag har fixat till blir någons tillfälliga hem, och det betyder mer än jag trodde.

Det är kanske inte det liv jag en gång drömde om. Det ser annorlunda ut. Men det är mitt. Och det finns stunder, som nu, där jag känner att det har ett värde ändå. Jag har gjort något av det jag har. Jag delar med mig, jag skapar möjligheter – för andra, men också för mig själv.

Det är skönt att veta att jag inte behöver städa eller förbereda något just nu. Allt flyter på, vardagen rullar, och jag får vila i det. Det är inte jagad stress längre, inget som trycker på. Bara ett stilla lugn i kroppen. Jag sitter med kaffekoppen i handen, känner vinden genom fönstret, och tänker att det är så här det får vara ett tag. En sommar med tyst sällskap, långsamma dagar och en känsla av att det faktiskt fungerar.

God morgon – en ny dag, nya möjligheter

God morgon – en ny dag att möta

Kaffet står rykande på bordet och katten har redan hittat sin plats i fönstret. Morgonen är stilla, men ändå full av rörelse. En ny dag är här – med nya val, nya tankar, nya möjligheter.

Jag tycker om att börja dagen så här, i lugn och ro. Det behöver inte vara storslaget – bara det får vara mitt eget tempo. Det här är något jag önskar att fler fick känna, särskilt barn och unga som kämpar med läsning eller andra svårigheter. En mjuk start, ett tryggt bemötande, och någon som säger: "Du är okej, precis som du är."

Vi utvecklas hela livet. Vissa dagar går det snabbt, andra dagar får vi ta ett steg tillbaka. Och det är helt i sin ordning.

Så idag väljer jag att vara varsam – med mig själv och med andra. Lyssna lite mer. Stressa lite mindre. Och komma ihåg att det är okej att växa i sin egen takt.

När tiden står still på altanen

Helgen är slut – men vilken magisk helg det varit!

Var tog helgen vägen egentligen? Den bara flög förbi, men lämnade efter sig ett varmt leende och ett lugn i kroppen. När man har haft det så gött som jag haft det nu, då känns det i hela hjärtat.

Vi två har haft det så trevligt tillsammans – god mat, skratt, och lugna stunder på altanen. Att få sitta där ute, känna värmen och bara vara… det betyder mer än ord kan säga. Du är min stora stöttepelare i livet. Någon som liksom jag längtar hemåt, till rötterna och tryggheten. Det bandet vi delar känns så äkta.

Att få vara tillsammans med någon man verkligen trivs med – prata, skratta, laga mat ihop eller bara sitta tyst i samma rum – det är något jag sätter så otroligt högt i värde. Inget stressande schema, inga måsten, bara närvaro. Det gör något med mig. Det påminner mig om vad som faktiskt är viktigt här i livet.

Det fanns ingen hemrese-känsla, ingen rastlöshet som ibland smyger sig på när helgen går mot sitt slut. Bara värme, lugn och ett inre “tack” för stunden vi fått. När vi åkte hem kände jag en märklig blandning – både tacksamhet och en ny sorts längtan. En längtan efter att få uppleva det där igen. Den känslan när man inte riktigt vill att det ska ta slut, men ändå känner sig helt nöjd.

Det var så trevligt att få komma till värmen – och nu längtar jag redan hem igen, men på ett nytt sätt. Inte hem som i en plats, utan hem som i en känsla. Den där känslan man vill bädda in sig i och spara på.

Jag tar med mig det här in i veckan som kommer. En påminnelse om att de små stunderna, när vi bara får vara – de är egentligen de allra största.

I morgon börjar min semester. 56 dagars ledighet väntar – men det känns faktiskt inte som ledigt ännu. Kanske kommer känslan smygande sen. Just nu är jag mest i efterklang av helgen som var.

Ni får ha en riktigt trevlig söndag. Ta hand om er!

Lycka handlar inte alltid om stora äventyr – ibland är det bara en altan, ett gott samtal och någon som verkligen förstår dig."