När engagemanget sviktar – men små segrar räknas

Söndagsmorgonen – en stressig start

Söndagsmorgonen började inte alls som jag hade tänkt mig. Det kändes som om hela dagen var förstörd redan från start. Jag skulle baka en kaka till årsmötet, men på grund av min läsning blev det fel när jag följde receptet. Resultatet? En total katastrof. Kakan gick åt skogen.

För att skingra tankarna och få i oss något att äta tog jag och en vän en lunch på Sibylla innan vi skulle på årsmötet. Det var skönt med en paus innan dagens uppgifter fortsatte.

Jag hade verkligen sett fram emot att bjuda på hembakat, men istället fick vi köpa fika i sista stund. Sånt händer, men det känns ändå tråkigt när man vill göra något fint och det inte går som planerat.

När vi väl kom till årsmötet blev det tydligt att engagemanget i föreningen är svagt. Förutom styrelsen var det bara en enda medlem som kom. Det är så typiskt – alla vill att föreningen ska finnas, men få vill engagera sig. Det är alltid samma personer som drar det tunga lasset, medan resten tar det för givet.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur föreningslivet ska överleva när ingen längre vill ta ansvar. Vi behöver människor som bryr sig, som vill vara med och påverka. Men just nu känns det som om vi kämpar i motvind.

Hur gör man för att få folk att förstå vikten av gemenskap och ideellt arbete? Hur får man fler att vilja bli medlemmar och engagera sig i föreningslivet? Det är frågor jag ofta ställer mig.

Men mitt i allt fanns ändå något positivt – jag fick igenom min första motion! Det var väldigt spännande att skriva och argumentera för den. Att se sitt förslag diskuteras och tas på allvar gav en känsla av stolthet.

Tur att jag har lunchlådor i frysen – det blir veckans första. Perfekt efter en lång och intensiv dag.

---

Är service en bristvara idag?

Har servicen blivit sämre, eller har mina förväntningar förändrats?

Jag blir frustrerad över hur vissa personer kan bli anställda på serviceinriktade jobb när de uppenbarligen saknar intresse för att ge bra service. När jag var yngre kändes det som en självklarhet att man skulle vara trevlig och hjälpsam på jobbet, särskilt om man jobbade med människor.

Var det bättre förr, eller har mina förväntningar förändrats?

Jag har flera gånger råkat ut för personer som inte alls verkar vara serviceinriktade. Det kan handla om att de inte hälsar, är ointresserade av att hjälpa till eller rent av otrevliga. Det gör mig både irriterad och besviken – särskilt när man vet att de får betalt för att göra just det jobbet.

Nyligen hade jag en upplevelse med ett callcenter där jag tydligt märkte att personen i andra ändan inte hade något intresse av att hjälpa mig. Det kändes som att de bara ville bli av med samtalet så fort som möjligt, utan att faktiskt lösa problemet. Jag fick i princip lösa situationen själv efteråt, vilket kändes frustrerande och onödigt tidskrävande.

Självklart finns det många som är duktiga på sitt jobb och verkligen förtjänar sin lön. Jag har också mött fantastiska servicepersoner som verkligen gör sitt bästa för att hjälpa till. Men jag kan inte låta bli att undra hur vissa har lyckats få sin anställning. Borde inte service och bemötande vara en självklar del av yrkesrollen?

Vad tycker du? Har servicen blivit sämre, eller är det bara något vi märker mer idag?

Jakten på Kärlekens algoritm

---

Jag har i flera månader letat efter ljudboken Kärlekens algoritm av Mons Kallentoft på Legimus, men ännu en gång har jag fastnat utan att hitta den. Idag blev suget för stort, och jag vill verkligen börja läsa den! Det verkar inte vara det lättaste att få tag på boken, men skam den som ger sig. När jag väl hittar den ska jag plöja igenom alla tre böckerna i serien. Det är något speciellt med att fastna i en bokserie, att få dyka in i en berättelse och verkligen lära känna karaktärerna. Jag hoppas att den är lika spännande som jag föreställer mig.

Att läsa böcker är så viktigt, inte bara för att det är underhållande utan också för att det hjälper oss att utveckla vårt ordförråd och vår förståelse. När vi läser får vi nya ord och uttryck, och om vi stöter på något vi inte förstår kan vi skriva upp det och fråga en vän eller slå upp det. Att lära sig nya ord gör att vi kan uttrycka oss bättre och kommunicera mer nyanserat. Läsning tränar också hjärnan, förbättrar koncentrationen och stärker minnet. När vi följer en berättelse måste vi hålla reda på detaljer, personer och händelser, vilket är en bra övning både i vardagen och arbetslivet.

För mig, som har dyslexi, tog det ända tills jag var 29 år innan jag började läsa en ljudbok. Läsning har ibland varit en utmaning, men jag vet att varje bok jag tar mig igenom ger mig något värdefullt tillbaka. Ljudböcker är ett fantastiskt hjälpmedel, och det är skönt att kunna ta till sig en berättelse på ett sätt som fungerar för mig. Därför ger jag inte upp jakten på Kärlekens algoritm – jag ser fram emot att få uppleva historien och låta mig dras med i handlingen.

Har du läst eller lyssnat på boken? Vad tyckte du?

 

När bostadsrätt känns mer som bostadsfel!

Jag trodde att det skulle vara en trygghet att bo i en bostadsrätt. Att man skulle ha viss kontroll över sitt boende. Men nej! Här sitter jag, frustrerad och förbannad över hur saker och ting hanteras.

Det började med att de skulle byta dörrarna i föreningen. Fine, det kan jag förstå. Men när de satte upp den nya dörren tog de bort mitt digitala lås. VARFÖR? Jag hade själv fixat det, betalat extra för att få det bekvämt och säkert. Men nej, någon annan bestämde att det inte skulle vara kvar. Idioti!

Och vad händer sen? Jo, istället för att jag ska få tillbaka det som var mitt måste jag anlita en annan firma och betala TVÅ gånger för att fixa tillbaka det som redan var där från början! Hur är det ens rimligt? Jag har bråkat, mejlat och försökt få någon ansvarig att förstå, men allt jag får är ursäkter och byråkratiskt trams.

Procenten av problem när man bor i en bostadsrätt är inte rätt – och definitivt inte lätt! Man tror att man har inflytande, men i slutändan får man bara acceptera dumma beslut som kostar både tid och pengar.

Så nu står jag här. Med en ny dörr jag inte bad om, ett lås jag fått betala extra för – TVÅ gånger – och en förening som rycker på axlarna. Tack för den, bostadsrätten!

Nu hoppas jag att det inte blir mer strul. Det har varit kämpigt nog, och att dessutom behöva ta reda på all fakta när jag har ett läshinder gör det ännu svårare.

Läsning är makt – men alla får inte samma chans

Att läsa är inte heller bara en teknisk färdighet, utan ett sätt att vidga sina vyer och förstå andra människor. Genom böcker får vi insikt i andra världar, andras känslor och livserfarenheter. Läsning utvecklar inte bara vårt språk, utan också vår förmåga att tänka kritiskt, känna empati och uttrycka oss själva.

Skolans ansvar – men också samhällets

Skolan har en avgörande roll i att ge elever en god start i läsningen. Det räcker inte att lära ut bokstäver och ord – vi måste väcka intresset för läsning och visa att det är en nyckel till kunskap och självständighet. Här spelar skolbibliotek och engagerade lärare en stor roll. Den nya lagen som garanterar alla elever tillgång till ett bemannat skolbibliotek är ett viktigt steg i rätt riktning, men det behövs mer.

För att verkligen göra skillnad krävs investeringar i läsfrämjande arbete. Lärare måste få mer tid och resurser för att arbeta med läsning på ett kreativt sätt. Bibliotekarier behöver ges möjlighet att inspirera och vägleda elever till rätt böcker. Föräldrar behöver också stöd för att kunna uppmuntra sina barn att läsa hemma.

Alla barn förtjänar samma möjlighet

I ett land som Sverige borde det vara en självklarhet att alla barn, oavsett bakgrund, får den hjälp de behöver för att bli goda läsare. Men i dag ser verkligheten annorlunda ut. För vissa elever är läsning en naturlig del av vardagen, medan andra kämpar utan att få det stöd de behöver.

Att kunna läsa är en makt. Det är nyckeln till självständighet, tillgång till information och möjligheten att forma sitt eget liv. Därför måste vi kämpa för att alla barn i Sverige får den möjligheten – för ingen ska behöva känna sig chanslös på grund av bristande läsförmåga.

Hoppas på mindre krångel – och mer fokus på dyskalkyli

 

Ny vecka – hoppas slippa fortsatt krångel

Ny vecka, nya möjligheter – eller? Jag hoppas verkligen att den här veckan inte fortsätter med det krångel jag haft med Kasa. Det känns som om tekniken ibland bara vill jävlas, men jag kom upp tidigt och fick ordning på det viktigaste i alla fall.

Den här veckan är också Dyskalkyliveckan – en tid för att uppmärksamma svårigheter med siffror och matematik. Precis som med dyslexi handlar det inte om lathet eller att man inte försöker, utan om hur hjärnan bearbetar information.

Jag tycker att det är viktigt att vi pratar mer om dyskalkyli och hur det kan påverka vardagen. Att räkna ut pengar, hålla koll på tid eller förstå tabeller kan vara en stor utmaning för många, och ändå är det ett område som ofta glöms bort.

Jag ser fram emot att följa vad som händer under veckan – kanske blir det något inspirerande att dela med sig av!

Hur ser din vecka ut?

Söndagsmorgon med planer, teknikstrul och en nypa tålamod

---

Godmorgon söndag

Nya möjligheter, ny dag – och en hel del att fixa. Idag ska jag gå igenom tekniken inför vårt årsmöte nästa vecka och se till att allt fungerar som det ska. Det är ju inget jag kan strula med, det måste bara fungera. Samtidigt ska jag fixa lite fika till mötet – för vad är ett möte utan något gott att tugga på?

Under veckan ska de byta ytterdörrarna här hemma, vilket betyder att jag får ta ledigt från jobbet. Lite stressande, men skönt att få det gjort. Just nu känns det dock mest som att jag vill stoppa huvudet i sanden och inte komma upp förrän allt är klart. Det är så mycket på gång, och ibland önskar jag att saker bara kunde lösa sig av sig själva.

Men nu ska jag ta tag i dagen. Min kära vän har fixat frukost, och det doftar riktigt gott. Vi får nog också passa på att punkta upp allt vi behöver göra innan jag åker hem idag. Struktur och planering – det är enda sättet att hålla huvudet över ytan.

Jag fick världens godaste pannbiff med potatis, stuvade morötter – tur att man har en god vän som fixar en härlig middag.

Hoppas ni får en fin söndag!

---

Att skjuta upp till imorgon

Att skjuta upp saker till morgondagen är en vana många av oss delar. Vissa saker kan vänta, men ibland tvingas vi hantera problem direkt – särskilt när de påverkar vår vardag.

Nyligen försökte jag kontakta Telenors kundtjänst på grund av ett problem med mitt abonnemang. Efter att ha väntat i telefonkön i över 60 minuter utan svar blev jag frustrerad. Jag försökte igen flera gånger under arbetsdagen men möttes återigen av långa väntetider. När jag väl kom fram blev samtalet abrupt avslutat innan mitt ärende var löst, vilket lämnade mig ännu mer frustrerad och ledsen.

Efter flera försök fick jag till slut hjälp av en medarbetare som faktiskt löste problemet – men det tog tid och energi som jag egentligen hade velat lägga på något annat.

Jag är inte ensam om denna upplevelse. Andra kunder har också rapporterat om långa väntetider och svårigheter att nå Telenors kundtjänst. Visst kan företag ha perioder av hög belastning, men det borde inte betyda att kunder ska behöva kämpa för att få grundläggande service. Effektiv och empatisk kundservice är avgörande för att behålla kundernas förtroende och lojalitet.

Förhoppningsvis kommer Telenor att vidta åtgärder för att förbättra sin kundtjänst och minska väntetiderna, så att kunder slipper känna sig ignorerade eller oviktiga.

Lördag och en paus från bekymmer

Nu är det i alla fall lördag, och jag orkar inte ta tag i så mycket hemma – det får vänta till imorgon. Istället tog vi en sväng till gatuköket och köpte kebab med mos. Efter det gick jag in på caféet och köpte varsin semla.

Jag fick också hjälp med att skriva en motion som jag tycker är viktig. Det känns skönt att kunna göra något konstruktivt, även om vissa saker tar längre tid än planerat.

Jag hoppas att telebolaget skärper sig och börjar visa mer lojalitet gentemot sina kunder. Ingen ska behöva slösa bort sin tid på att jaga en kundtjänst som borde finnas där för att hjälpa.

Men just nu tänker jag inte grubbla mer över det – idag är en dag för att ta det lugnt och skjuta upp resten till imorgon.