Ny vecka – en seg måndagsmorgon

Måndag morgon igen, och nu är det bara en vecka kvar till sportlovet. Det känns segt att komma igång efter helgen, men samtidigt är det skönt att vara igång igen.

Söndagseftermiddagen blev riktigt mysig. Att få bjuda en vän på middag och bara umgås är ett fint sätt att avsluta helgen på. Jag lagade en kycklingrätt med crème fraiche, citron och dragon – en kombination som alltid går hem. Smakerna blev riktigt goda, och det kändes härligt att få avrunda veckan på ett trevligt sätt.

Måndagar brukar vara en dag då jag försöker ta tag i sådant som blivit liggande. Det är skönt att få ordning på saker och få en bra start på veckan. Idag blir det lite städning, och det känns riktigt skönt att någon kommer och hjälper mig att få ordning. Det är alltid en lättnad när hemmet känns rent och fräscht, som en nystart inför veckan.

Den här veckan började dock med ett litet problem – lunchlådorna. Jag insåg att jag bara har matlådor för två dagar, så jag måste snart ställa mig vid spisen igen och laga mer mat. Det gäller att hitta något som både är gott och smidigt att göra i större mängd. Kanske blir det en gryta eller något ugnsbakat? Jag får se vad jag hittar på.

Nu är det bara att ta sig an dagarna som kommer och hoppas att veckan bjuder på fina stunder, trots den tröga starten. Kanske blir det något nytt matlagningsprojekt, eller så får jag bara ta det som det kommer och njuta av små vardagsstunder.

Våren känns fortfarande avlägsen, men jag längtar verkligen efter sol och värme nu. Ljuset börjar sakta men säkert komma tillbaka, och snart kan man nog börja njuta av frisk luft utan att frysa. Men innan dess behöver jag ta tag i en annan sak – att röra på mig mer. Just nu ligger jag på runt 6000 steg om dagen, men det vore skönt att öka på det lite. Små förändringar kan göra stor skillnad, och kanske kan jag hitta ett sätt att få in mer rörelse i vardagen utan att det känns som en press.

Närvaro i nuet – en helg av god mat, skratt och spänning

En helg fylld av god mat, skratt och spänning

Doften av nybryggt kaffe fyller köket. Jag sitter vid bordet och njuter av en engelsk frukost – ägg, bacon och en rykande het kopp kaffe. Utanför fönstret ligger världen stilla, och jag låter morgonen få ta sin tid. Efter en helg fylld av skratt och upplevelser känns det skönt att bara vara.

Gårdagen bjöd på god mat och härligt sällskap. Jag hämtade bilen och styrde mot en vän för en efterlängtad middag. På bordet stod saftig fläskfilé, nyrostad potatis, fräscha grönsaker och en len gräddsås som knöt ihop smakerna perfekt. Vi satt länge och pratade, skrattade och lät timmarna rinna iväg. Såna stunder betyder så mycket – en påminnelse om att livet inte alltid handlar om att jaga nästa punkt på listan, utan att också stanna upp och njuta av det som är här och nu.

Tokigheter och mordgåtor

Kvällen bjöd även på en oväntad händelse. Min habibi fick plötsligt för sig att hoppa rakt ner i det fyllda badkaret. Vatten skvätte åt alla håll, och jag kunde inte annat än skratta. Såna där små tokigheter – de som inte går att planera, men som ändå stannar kvar som små glimtar av ren glädje – gör livet så mycket roligare.

Efteråt kröp vi upp i soffan, svepte in oss i filtar och startade Åremorden på Netflix. Serien utspelar sig i fjällandskapet runt Åre, där kylan biter i luften och mörka hemligheter gömmer sig i skuggorna. Brutala mord skakar den lilla orten, och en erfaren kriminalkommissarie dras in i en utredning som visar sig bli mer personlig än han någonsin kunnat ana. Det är en sån där serie som långsamt kryper in i under huden – spännande, suggestiv och med den där obehagliga känslan av att ingen riktigt går att lita på.

Vi fastnade totalt. “Bara ett avsnitt till,” sa vi. Och sen ett till. Plötsligt var det långt efter midnatt, men vi kunde inte slita oss.

Små stunder som betyder mest En helg med god mat, skratt, oväntade ögonblick och en serie som fångade oss helt. Ibland behöver man inte så mycket mer än gott sällskap, en fängslande berättelse och några tokiga inslag för att skapa minnen som dröjer sig kvar, långt efter att helgen tagit slut.

Ännu en gång – känslan jag hade var rätt

---

Ännu en gång – jag hade rätt

Jag visste det. Ännu en gång stämde min känsla – personen hade dyslexi.

Men högskolan accepterade inte mitt intyg, där jag förklarade att han hade dyslexi och behövde anpassningar. De nekade honom stödet.

Istället tvingades han betala dyrt för att träffa en logoped som kunde utfärda ett nytt intyg.

Det gjorde mig frustrerad. Jag hade haft honom i skolan och visste att han hade dyslexi redan från grundskolan. Ändå ifrågasatte högskolan min bedömning.

Varför måste vi alltid kämpa för något som borde vara en självklarhet? Varför ska vi ständigt bevisa det vi redan vet?

Att få rätt stöd borde inte vara en fråga om pengar – det borde vara en rättighet.

Dyslexi – en livslång funktionsnedsättning

Dyslexi försvinner inte. Det är en bestående funktionsnedsättning som inte kan tränas bort, men med rätt stöd och tekniska hjälpmedel kan vardagen bli betydligt lättare för den som har läs- och skrivsvårigheter.

Trots detta kräver många myndigheter att intyg inte får vara äldre än fem år. Det är något jag inte förstår. Dyslexi förändras inte med tiden, så varför ska personer med diagnosen gång på gång tvingas bevisa sin funktionsnedsättning?

Ett intyg borde gälla livet ut.

Jag vet vad en person behöver för att klara sina studier. Jag ser behoven i klassrummet och vet vilka hjälpmedel som fungerar. Ändå är det inte min bedömning som räknas – det måste vara en logoped som ställer diagnosen på nytt.

Det gör mig frustrerad att min kunskap ifrågasätts och att personer med läs- och skrivsvårigheter måste kämpa för något som borde vara en självklarhet.

Fredagsfunderingar – städning, ekonomi och små ljusglimtar

God morgon, fredag!

Så var det fredag igen, och ännu en vecka har gått. Idag måste jag ta itu med mitt kaos här hemma och förbereda mig för en helg fylld med städning. Det känns som att det alltid finns något att ta tag i – en evig cykel av måsten och vardagsbestyr. Samtidigt är det skönt att få undan saker och skapa en mer harmonisk miljö omkring sig.

Jag kan dock inte låta bli att fundera över ekonomin. Priserna fortsätter att stiga, och det märks framför allt på matkostnaderna. Att ett kilo potatis numera kostar 20 kronor känns nästan absurt. Inflationens påverkan är tydlig – mer pengar går åt till det mest grundläggande, men lönen hänger inte riktigt med. Det är frustrerande att se hur mycket mindre man får för pengarna nuförtiden, och det krävs mer planering för att hålla matbudgeten i schack.

Men mitt i alla dessa funderingar gäller det att hitta små ljusglimtar i vardagen. Idag ska jag träffa min väninna över en kopp kaffe, och det ska bli riktigt mysigt. Det är så viktigt att ta sig tid för de där små stunderna av gemenskap, att få prata om allt mellan himmel och jord och kanske skratta åt gamla minnen. Ibland behövs det inte mer än en väns sällskap och en varm kopp kaffe för att få en stunds andrum i vardagen.

Efter det väntar helgens sysslor, men jag ska försöka hitta en balans mellan nytta och nöje. Kanske unna mig en stund i soffan med en bra bok, eller tända några ljus och bara njuta av lugnet.

Önskar er alla en fin fredag och en riktigt trevlig helg! 💛✨

Torsdag – en lång dag i ett sårbart samhälle

Ännu en dag gryr, och trots att veckan lider mot sitt slut känns måndagens trötthet fortfarande som en skugga i kroppen. Torsdagar har en tendens att vara långa och intensiva, och det här är inget undantag.

Tankarna vandrar idag. De rör sig bakåt i tiden, till en annan plats, en annan verklighet. Jag tänker på dem som en gång fanns i mitt liv, de som var en självklar del av min vardag men som nu endast lever kvar i minnet. Livet förändras, och det vi en gång trodde var beständigt kan plötsligt ryckas ifrån oss.

Året 2015 förändrade mycket. Trollhättan drabbades av en tragedi som kastade en skugga över hela samhället. Attacken på Kronans skola var en händelse som lämnade djupa sår, inte bara i skolmiljön utan i hela staden. Utredningen visade att motivet var rasistiskt, och sorgen var påtaglig. Det var en tid av chock, en tid då frågor om trygghet och mänsklighet ställdes på sin spets. Sår läker, men ärren består. Samhället reste sig, men smärtan bleknar aldrig helt.

Nu, tio år senare, hör jag på nyheterna att något har hänt i Örebro, och världen känns fortfarande lika skör. Nyhetsflödet fylls av rapporter om våld, krig och orättvisor. Man tror att man är förberedd på livets svängningar, men när de väl kommer slår de alltid lika hårt. Jag ser samma oro i människors ögon nu som då. Samma frågor ekar – hur kunde det ske? Hur går vi vidare?

Men även i mörkret finns ljus. Jag väljer att minnas inte bara sorgen och tragedin, utan också hur människor slöt upp för varandra. Hur samhället visade att kärlek och medmänsklighet alltid är starkare än hatet. Vi får inte låta oss dras ner i cynismens grepp. Vi måste fortsätta tro på det goda, på att vi kan bygga en bättre framtid – tillsammans.

Tid förändras, men vissa saker består. Minnet av dem vi förlorade, styrkan vi fann i varandra och hoppet om en ljusare morgondag.

Torsdagen rullar på i högt tempo. Arbetsuppgifterna avlöser varandra, och eftermiddagen avslutas med ett långt APT-möte. När kvällen närmar sig finns knappt någon tid kvar att varva ner, men vissa dagar handlar mer om att ta sig igenom än att njuta av. Utanför fönstret håller vintern sitt grepp. Mörkret sänker sig tidigt, och kylan gör sig påmind. Kanske är det därför tankarna driver iväg, söker sig till det förflutna, till människor och händelser som en gång betydde något.

Idag tänker jag särskilt mycket på någon jag saknat. Det är märkligt hur vissa personer lever kvar inom oss, som om de lämnat en del av sig själva i våra minnen. Jag undrar om de, någonstans där ute, också tänker på mig.

Men morgondagen bär på något fint – en fikastund med en väninna. Ett andrum i en annars hektisk vardag. En stund av skratt, samtal och gemenskap. Och framför allt, en påminnelse om att ljusglimtarna finns, även när dagarna känns långa och tunga.

Snart är veckan över. Snart får vi andas ut. ☕💛

Idag känns det tungt – Vad händer i Sverige?

Idag är en sådan dag när hjärtat känns tyngre än vanligt. Jag bläddrar genom nyheterna och ser rubriker som får mig att stanna upp, ta ett djupt andetag och känna hur oron kryper sig på. Vad händer egentligen i Sverige?

Jag tänker på alla anhöriga som just nu går igenom en svår tid, på skolpersonal som kämpar varje dag för att skapa trygghet, på elever som förtjänar en framtid utan rädsla. Som pedagogassistent ser jag varje dag hur viktigt det är att barn och unga känner sig trygga i skolan, men vad händer när samhället runt omkring skakar?

Det är lätt att känna sig maktlös när stora saker sker, men kanske är det just nu vi måste hålla ihop ännu mer. Stötta varandra. Prata om det svåra. Våga känna och våga vara där för dem som behöver oss.

Idag känns det tungt, men jag hoppas på ljusare dagar.

Att jaga en buss – och rättvisa i skolan

 

Måndag morgon. Rutinerna drar igång igen. Jag fixar frukost åt Habibi, men tankarna vandrar. Samhället. Skolan. Rättvisa.

Vi har alla varit där – i sista sekunden på väg mot bussen. Jag ser den när jag korsar gatan, hjärtat börjar slå snabbare. Instinktivt ökar jag takten, benen rör sig snabbare än tankarna. Bussen närmar sig hållplatsen, och jag närmar mig bussen. Sekunderna känns som en evighet. Dörren står fortfarande öppen. Ska jag hinna?

Precis när jag når fram hör jag ljudet av dörrarna som stängs. Nej! Men så, i sista stund, ser chauffören mig. Dörrarna öppnas igen, och jag kliver på, andfådd men lättad. Den här gången hade jag tur.

Men tänk om det inte handlar om en buss, utan om livet?

Jag sitter och funderar över hur vårt samhälle fungerar när det gäller stöd till dem som kämpar i skolan. Det känns som att plånboken ofta styr vem som får hjälp. En dyslexiutredning borde vara en självklarhet, oavsett var du bor eller hur tjock din plånbok är. Ändå är det ofta föräldrarna som måste driva på för att deras barn ska få en utredning – och de som saknar resurser eller kunskap riskerar att hamna utanför systemet.

Men borde det verkligen vara så? Ska inte samhället se till att alla får en rättvis chans, oavsett familjens ekonomi eller bakgrund? För den som inte får rätt stöd i skolan kan varje dag bli en kamp, och svårigheter med läsning och skrivning kan snabbt leda till sämre betyg. Utan betyg blir det svårare att komma in på utbildningar, svårare att hitta ett jobb som känns meningsfullt.

Och när arbetslösheten kommer, när dörrarna stängs gång på gång – vems fel är det då?

Det är lätt att skulden läggs på individen. Att någon "bara borde ha ansträngt sig mer". Men sanningen är att samhället bär ett stort ansvar. Hur ska någon kunna lyckas om de inte får rätt förutsättningar?

Vi pratar ofta om att alla ska ha samma möjligheter, men hur ska det fungera om stödet inte finns där i rätt tid? Alla barn har inte föräldrar som kan eller orkar kämpa för en utredning. Och den som inte får hjälp kanske till slut ger upp, slutar tro på sin egen framtid.

Jag vet hur det känns att bli ifrågasatt. Att behöva kämpa extra mycket, att förklara sig om och om igen. Jag vet också hur mycket rätt stöd kan betyda.

Vi måste prata mer om detta. Om hur vi skapar ett samhälle där ingen lämnas utanför bara för att de inte passar in i skolans mall.

Vad tycker du? Är det rätt att det är upp till föräldrarna att slåss för sina barns rättigheter? Eller borde skolan och samhället ta ett större ansvar? Dela gärna dina tankar.

ha en bra tisdag

Vecka 6 – Trött och Förvirrad

Helgen var en oas av mysighet och trevlighet, en perfekt start som gav massor av energi och en känsla av upprymdhet inför vecka 6, som också markerar två veckor kvar till lovet. Att få energi och lite boost från den sociala helgen blev en bra start på veckan. Men nu när den nya veckan har dragit igång, känns tröttheten överväldigande.

Varje morgon är som en evighetslång jakt efter lunchväskan – ständigt denna fråga om var alla mina saker kan ha tagit vägen. Det känns skräckslaget att inte ha koll på allt jag behöver för dagen. Hur kan en person bli så bortkommen i det egna hemmet?

Till råga på allt har snön börjat falla igen. Det vita täcket lägger sig som en kall filt över staden och lägger bara till en extra dimension av kaos till mina redan stressiga morgnar. Även om det är vackert, så underlättar det inte situationen att jag måste skrapa bilen och försöka hålla balansen på hala trottoarer.

I fredags glömde jag dessutom min väska på jobbet, vilket inte direkt minskade på måndagsstressen. Jag hoppas att jag snart hittar min rytm igen, men just nu känns allt som en dimma av desperat kaffebehov.

För att hålla bloggen levande och intressant, kommer jag från och med idag att lägga in ett inlägg vid 16:00 varje dag, där jag reflekterar över något som händer i samhället. Så håll utkik, och följ med i vardagens små och stora händelser!