Att jaga en buss – och rättvisa i skolan

 

Måndag morgon. Rutinerna drar igång igen. Jag fixar frukost åt Habibi, men tankarna vandrar. Samhället. Skolan. Rättvisa.

Vi har alla varit där – i sista sekunden på väg mot bussen. Jag ser den när jag korsar gatan, hjärtat börjar slå snabbare. Instinktivt ökar jag takten, benen rör sig snabbare än tankarna. Bussen närmar sig hållplatsen, och jag närmar mig bussen. Sekunderna känns som en evighet. Dörren står fortfarande öppen. Ska jag hinna?

Precis när jag når fram hör jag ljudet av dörrarna som stängs. Nej! Men så, i sista stund, ser chauffören mig. Dörrarna öppnas igen, och jag kliver på, andfådd men lättad. Den här gången hade jag tur.

Men tänk om det inte handlar om en buss, utan om livet?

Jag sitter och funderar över hur vårt samhälle fungerar när det gäller stöd till dem som kämpar i skolan. Det känns som att plånboken ofta styr vem som får hjälp. En dyslexiutredning borde vara en självklarhet, oavsett var du bor eller hur tjock din plånbok är. Ändå är det ofta föräldrarna som måste driva på för att deras barn ska få en utredning – och de som saknar resurser eller kunskap riskerar att hamna utanför systemet.

Men borde det verkligen vara så? Ska inte samhället se till att alla får en rättvis chans, oavsett familjens ekonomi eller bakgrund? För den som inte får rätt stöd i skolan kan varje dag bli en kamp, och svårigheter med läsning och skrivning kan snabbt leda till sämre betyg. Utan betyg blir det svårare att komma in på utbildningar, svårare att hitta ett jobb som känns meningsfullt.

Och när arbetslösheten kommer, när dörrarna stängs gång på gång – vems fel är det då?

Det är lätt att skulden läggs på individen. Att någon "bara borde ha ansträngt sig mer". Men sanningen är att samhället bär ett stort ansvar. Hur ska någon kunna lyckas om de inte får rätt förutsättningar?

Vi pratar ofta om att alla ska ha samma möjligheter, men hur ska det fungera om stödet inte finns där i rätt tid? Alla barn har inte föräldrar som kan eller orkar kämpa för en utredning. Och den som inte får hjälp kanske till slut ger upp, slutar tro på sin egen framtid.

Jag vet hur det känns att bli ifrågasatt. Att behöva kämpa extra mycket, att förklara sig om och om igen. Jag vet också hur mycket rätt stöd kan betyda.

Vi måste prata mer om detta. Om hur vi skapar ett samhälle där ingen lämnas utanför bara för att de inte passar in i skolans mall.

Vad tycker du? Är det rätt att det är upp till föräldrarna att slåss för sina barns rättigheter? Eller borde skolan och samhället ta ett större ansvar? Dela gärna dina tankar.

ha en bra tisdag