Ännu en dag gryr, och trots att veckan lider mot sitt slut känns måndagens trötthet fortfarande som en skugga i kroppen. Torsdagar har en tendens att vara långa och intensiva, och det här är inget undantag.
Tankarna vandrar idag. De rör sig bakåt i tiden, till en annan plats, en annan verklighet. Jag tänker på dem som en gång fanns i mitt liv, de som var en självklar del av min vardag men som nu endast lever kvar i minnet. Livet förändras, och det vi en gång trodde var beständigt kan plötsligt ryckas ifrån oss.
Året 2015 förändrade mycket. Trollhättan drabbades av en tragedi som kastade en skugga över hela samhället. Attacken på Kronans skola var en händelse som lämnade djupa sår, inte bara i skolmiljön utan i hela staden. Utredningen visade att motivet var rasistiskt, och sorgen var påtaglig. Det var en tid av chock, en tid då frågor om trygghet och mänsklighet ställdes på sin spets. Sår läker, men ärren består. Samhället reste sig, men smärtan bleknar aldrig helt.
Nu, tio år senare, hör jag på nyheterna att något har hänt i Örebro, och världen känns fortfarande lika skör. Nyhetsflödet fylls av rapporter om våld, krig och orättvisor. Man tror att man är förberedd på livets svängningar, men när de väl kommer slår de alltid lika hårt. Jag ser samma oro i människors ögon nu som då. Samma frågor ekar – hur kunde det ske? Hur går vi vidare?
Men även i mörkret finns ljus. Jag väljer att minnas inte bara sorgen och tragedin, utan också hur människor slöt upp för varandra. Hur samhället visade att kärlek och medmänsklighet alltid är starkare än hatet. Vi får inte låta oss dras ner i cynismens grepp. Vi måste fortsätta tro på det goda, på att vi kan bygga en bättre framtid – tillsammans.
Tid förändras, men vissa saker består. Minnet av dem vi förlorade, styrkan vi fann i varandra och hoppet om en ljusare morgondag.
Torsdagen rullar på i högt tempo. Arbetsuppgifterna avlöser varandra, och eftermiddagen avslutas med ett långt APT-möte. När kvällen närmar sig finns knappt någon tid kvar att varva ner, men vissa dagar handlar mer om att ta sig igenom än att njuta av. Utanför fönstret håller vintern sitt grepp. Mörkret sänker sig tidigt, och kylan gör sig påmind. Kanske är det därför tankarna driver iväg, söker sig till det förflutna, till människor och händelser som en gång betydde något.
Idag tänker jag särskilt mycket på någon jag saknat. Det är märkligt hur vissa personer lever kvar inom oss, som om de lämnat en del av sig själva i våra minnen. Jag undrar om de, någonstans där ute, också tänker på mig.
Men morgondagen bär på något fint – en fikastund med en väninna. Ett andrum i en annars hektisk vardag. En stund av skratt, samtal och gemenskap. Och framför allt, en påminnelse om att ljusglimtarna finns, även när dagarna känns långa och tunga.
Snart är veckan över. Snart får vi andas ut. ☕💛
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar