Ännu en gång – jag hade rätt
Jag visste det. Ännu en gång stämde min känsla – personen hade dyslexi.
Men högskolan accepterade inte mitt intyg, där jag förklarade att han hade dyslexi och behövde anpassningar. De nekade honom stödet.
Istället tvingades han betala dyrt för att träffa en logoped som kunde utfärda ett nytt intyg.
Det gjorde mig frustrerad. Jag hade haft honom i skolan och visste att han hade dyslexi redan från grundskolan. Ändå ifrågasatte högskolan min bedömning.
Varför måste vi alltid kämpa för något som borde vara en självklarhet? Varför ska vi ständigt bevisa det vi redan vet?
Att få rätt stöd borde inte vara en fråga om pengar – det borde vara en rättighet.
Dyslexi – en livslång funktionsnedsättning
Dyslexi försvinner inte. Det är en bestående funktionsnedsättning som inte kan tränas bort, men med rätt stöd och tekniska hjälpmedel kan vardagen bli betydligt lättare för den som har läs- och skrivsvårigheter.
Trots detta kräver många myndigheter att intyg inte får vara äldre än fem år. Det är något jag inte förstår. Dyslexi förändras inte med tiden, så varför ska personer med diagnosen gång på gång tvingas bevisa sin funktionsnedsättning?
Ett intyg borde gälla livet ut.
Jag vet vad en person behöver för att klara sina studier. Jag ser behoven i klassrummet och vet vilka hjälpmedel som fungerar. Ändå är det inte min bedömning som räknas – det måste vara en logoped som ställer diagnosen på nytt.
Det gör mig frustrerad att min kunskap ifrågasätts och att personer med läs- och skrivsvårigheter måste kämpa för något som borde vara en självklarhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar