Att jaga en buss – och rättvisa i skolan

 

Måndag morgon. Rutinerna drar igång igen. Jag fixar frukost åt Habibi, men tankarna vandrar. Samhället. Skolan. Rättvisa.

Vi har alla varit där – i sista sekunden på väg mot bussen. Jag ser den när jag korsar gatan, hjärtat börjar slå snabbare. Instinktivt ökar jag takten, benen rör sig snabbare än tankarna. Bussen närmar sig hållplatsen, och jag närmar mig bussen. Sekunderna känns som en evighet. Dörren står fortfarande öppen. Ska jag hinna?

Precis när jag når fram hör jag ljudet av dörrarna som stängs. Nej! Men så, i sista stund, ser chauffören mig. Dörrarna öppnas igen, och jag kliver på, andfådd men lättad. Den här gången hade jag tur.

Men tänk om det inte handlar om en buss, utan om livet?

Jag sitter och funderar över hur vårt samhälle fungerar när det gäller stöd till dem som kämpar i skolan. Det känns som att plånboken ofta styr vem som får hjälp. En dyslexiutredning borde vara en självklarhet, oavsett var du bor eller hur tjock din plånbok är. Ändå är det ofta föräldrarna som måste driva på för att deras barn ska få en utredning – och de som saknar resurser eller kunskap riskerar att hamna utanför systemet.

Men borde det verkligen vara så? Ska inte samhället se till att alla får en rättvis chans, oavsett familjens ekonomi eller bakgrund? För den som inte får rätt stöd i skolan kan varje dag bli en kamp, och svårigheter med läsning och skrivning kan snabbt leda till sämre betyg. Utan betyg blir det svårare att komma in på utbildningar, svårare att hitta ett jobb som känns meningsfullt.

Och när arbetslösheten kommer, när dörrarna stängs gång på gång – vems fel är det då?

Det är lätt att skulden läggs på individen. Att någon "bara borde ha ansträngt sig mer". Men sanningen är att samhället bär ett stort ansvar. Hur ska någon kunna lyckas om de inte får rätt förutsättningar?

Vi pratar ofta om att alla ska ha samma möjligheter, men hur ska det fungera om stödet inte finns där i rätt tid? Alla barn har inte föräldrar som kan eller orkar kämpa för en utredning. Och den som inte får hjälp kanske till slut ger upp, slutar tro på sin egen framtid.

Jag vet hur det känns att bli ifrågasatt. Att behöva kämpa extra mycket, att förklara sig om och om igen. Jag vet också hur mycket rätt stöd kan betyda.

Vi måste prata mer om detta. Om hur vi skapar ett samhälle där ingen lämnas utanför bara för att de inte passar in i skolans mall.

Vad tycker du? Är det rätt att det är upp till föräldrarna att slåss för sina barns rättigheter? Eller borde skolan och samhället ta ett större ansvar? Dela gärna dina tankar.

ha en bra tisdag

Vecka 6 – Trött och Förvirrad

Helgen var en oas av mysighet och trevlighet, en perfekt start som gav massor av energi och en känsla av upprymdhet inför vecka 6, som också markerar två veckor kvar till lovet. Att få energi och lite boost från den sociala helgen blev en bra start på veckan. Men nu när den nya veckan har dragit igång, känns tröttheten överväldigande.

Varje morgon är som en evighetslång jakt efter lunchväskan – ständigt denna fråga om var alla mina saker kan ha tagit vägen. Det känns skräckslaget att inte ha koll på allt jag behöver för dagen. Hur kan en person bli så bortkommen i det egna hemmet?

Till råga på allt har snön börjat falla igen. Det vita täcket lägger sig som en kall filt över staden och lägger bara till en extra dimension av kaos till mina redan stressiga morgnar. Även om det är vackert, så underlättar det inte situationen att jag måste skrapa bilen och försöka hålla balansen på hala trottoarer.

I fredags glömde jag dessutom min väska på jobbet, vilket inte direkt minskade på måndagsstressen. Jag hoppas att jag snart hittar min rytm igen, men just nu känns allt som en dimma av desperat kaffebehov.

För att hålla bloggen levande och intressant, kommer jag från och med idag att lägga in ett inlägg vid 16:00 varje dag, där jag reflekterar över något som händer i samhället. Så håll utkik, och följ med i vardagens små och stora händelser!

En stressig lördag – och en långsam söndag

Lördagen blev intensiv. Först iväg till distriktsmötet – fullt fokus och många intryck. Sedan hem, varva ner och summera veckan som gått. Det är märkligt hur dagarna kan rusa iväg utan att man riktigt hinner reflektera över allt som hänt.

Väl hemma blev det en stunds väntan innan det var dags att ta bussen tvärs över stan. Där möttes jag av ett gott glas vin – en välkommen paus efter en hektisk dag.

Middagen blev en enkel men smakrik avslutning på dagen – kyckling med curry, en av de där rätterna som alltid känns rätt. Ett glas vin fick följa med som sällskap. Eller kanske två. I stunden kändes det som en bra idé, en liten stund av avkoppling efter en fullmatad dag.

Men nu är det söndag morgon, och jag frågar mig själv: varför blev det där extra glaset? En klassisk söndagsfundering. Kanske var det för att jag verkligen behövde släppa taget lite. Kanske var det bara en spontan handling i en vecka där mycket kretsat kring planering och struktur.

Det känns skönt att strukturen inför våra årsmöten är klar. Tur att jag har en bra sekreterare som ser brister i stavningen åt mig. Nu väntar en lugn frukost tillsammans och en mysig söndagsstund innan jag ska hem och fixa veckans lunchlådor.

Vi tog verkligen vara på dagen och njöt av en god måltid – värmländsk hackkorv och potatis med rödbetor. Sedan hem till min glada habibi. Nu blir det att ta tag i det jag skjutit upp, och efteråt väntar en välförtjänt belöning.

Här fick ni en glimt av min lördag och hela söndagen. Nu är det dags att ladda för en ny vecka!

Veckans små och stora ögonblick

Den här veckan har varit en blandning av vardagsrutiner, tankar och några små guldkorn som gjort dagarna lite ljusare. Februari är här, årets första månad har redan passerat, och det känns skönt att lämna januari bakom sig. Det är fortfarande mörkt och kallt, och dagarna känns långa, men jag börjar så smått längta efter ljusare tider. Att veta att vi går mot vår, även om det ännu känns avlägset, gör ändå något med humöret.

På jobbet har det varit fullt upp som vanligt. Eleverna har sina egna små och stora utmaningar, och jag försöker finnas där och ge stöd så gott jag kan. Vissa dagar känns det som att jag verkligen gör skillnad, andra dagar känns det mer som en kamp i motvind. Men det är en del av jobbet – och livet. Oavsett hur dagen varit så försöker jag ändå hålla fast vid det positiva. Att se någon lyckas med en uppgift de först trodde var omöjlig eller att få ett spontant leende kan göra hela skillnaden.

I övrigt har veckan varit en blandning av små teknikstrul och funderingar kring ekonomin, vilket är något som alltid hänger över en. Jag har känt mig lite trött och haft svårt att riktigt komma till ro, men jag har ändå försökt skapa små stunder av lugn. En god middag, en stunds avkoppling framför tv:n och några fina samtal har gjort gott för själen.

Idag måste jag kliva upp tidigt för att hinna med buss och tåg till kansliet, där jag ska delta i ett distriktsmöte. Det blir en lång dag, men det känns viktigt att vara med. Att engagera sig i frågor som rör dyslexi och inkludering är något jag verkligen brinner för. Det känns meningsfullt att få vara en del av något större, att kunna bidra och kanske påverka på något sätt. Även om det ibland känns som att det går långsamt framåt, så vet jag att varje liten insats räknas.

Snurrig av allt som händer ikväll, men jag får lite besök. Det blir ett glas vin och en stund framför tv:n för att se Blodsbunden av Anna Holt. Bara en dag kvar att vara ledig…

Nu väntar en ny vecka, och jag hoppas att den bjuder på fler ljusglimtar och kanske någon positiv överraskning. Kanske blir det en vecka där saker faller på plats, eller åtminstone en vecka där jag kan hitta fler stunder av lugn och glädje mitt i allt det vardagliga.

Vikten av tidiga och jämlika dyslexiutredningar

Det pågår en viktig debatt om dyslexi och dess påverkan på individ och samhälle. Jag har själv dyslexi och vet att det kan vara ett stort problem både för den enskilda individen och i förlängningen för hela samhället. Jag håller med om att många ungdomar kommer att möta liknande utmaningar i framtiden, precis som vi som har levt med detta sedan 1970-talet.

Möjligheten till en dyslexiutredning ska inte vara beroende av var du bor eller hur tjock din plånbok är. Alla som behöver stöd ska ha rätt till en utredning i tid, oavsett ekonomiska förutsättningar eller bostadsort. Att tidigt få rätt hjälp kan göra en enorm skillnad för både individens framtid och samhället i stort. Därför är det viktigt att fler får tillgång till utredningar utan onödiga hinder.

En bra artikel i VLT lyfter just detta problem och diskuterar vikten av fler egna dyslexiutredningar i regionen. Jag instämmer i att detta är ett viktigt steg för att ge fler den hjälp de behöver i tid. (Läs artikeln här: VLT – Viktigt steg mot fler egna dyslexiutredningar i regionen).

fortfarande oenig ?

Sista januari – första månaden av det nya året har redan passerat Tiden rusar iväg. Det känns som att vi precis firade in det nya året, och nu är vi redan vid slutet av januari. Dagarna går snabbt och veckorna försvinner i en rasande takt.

Fredag igen. Sista dagen på veckan och ännu en gång en diskussion med bostadsrätten. Vem ska byta min dörr? Vems ansvar är det egentligen? Jag börjar bli frustrerad – snart kokar jag över! Det känns som att de bara skjuter över ansvaret, och jag får inget tydligt svar.

Snart blir jag upphämtad av en väninna. Vi ska åka och hämta lite saker inför mötet imorgon. Det ska bli skönt att få en liten paus och umgås en stund.

Men imorgon blir det ett annat fokus. Jag ska vara med på distriktsmötet under lördagsförmiddagen. Det ska bli intressant att höra vad som tas upp, och kanske får jag möjlighet att bidra med mina egna tankar och erfarenheter.

Nu till något roligare! Jag måste berätta vad min Habibi har gjort. Jag satte upp ett kompostgaller för att hon inte skulle gå ända fram till ytterdörren. Vad gör hon då? Jo, den lilla busen hittar en glipa och kryper in under skoskåpet istället! Smart och envis – precis som matte!

Jag har arbetat i över 26 år inom skolan, från förskola till årskurs nio. Nu undervisar jag på högstadiet, vilket är en utmaning, men också väldigt givande. Min egen skolbakgrund präglades av frånvaro under högstadietiden, och idag ser jag det som en revansch att kunna inspirera mina elever. Jag berättar ofta för dem hur viktigt det är att närvara på lektionerna – att plugga blir betydligt svårare när man blir äldre.

Att arbeta med tonåringar är ofta en glädje. Det händer busiga saker, men det är också utvecklande och fullt av överraskningar. Däremot har min mus till datorn slutat fungera – riktigt irriterande!

Önskar er alla en trevlig helg!

Full fart framåt – en dag i taget! 🚀

God morgon! Nu måste jag sluta gnälla, även om jag vet att rätten är på min sida. Ibland får man bara bita ihop och fortsätta framåt. Två arbetsdagar kvar tills helgen är här, och då väntar ett nytt uppdrag på distriktsnivå. Det känns både spännande och ansvarsfullt att få vara en del av något större. Styrelseuppdraget ger mig möjligheten att påverka och göra skillnad – något jag verkligen brinner för.

Just nu har jag mycket runt omkring mig. En delrapport ska skrivas in innan månaden är slut, och det är en del att hålla reda på. Det är lätt att känna sig stressad när uppgifter hopar sig, men samtidigt gillar jag att ha saker att göra. Jag fungerar bäst när jag har mål att jobba mot, och jag trivs i den där balansen mellan struktur och engagemang. Det ger mig drivkraft, och jag känner att jag växer i de uppgifter jag tar mig an.

Jag älskar att jobba och att ha ett aktivt föreningsliv. Det ger mig energi och mening. Det är i de sammanhang jag känner att jag gör något viktigt, att jag bidrar och får vara en del av något större. Att kunna vara med och påverka, driva frågor och se förändringar ske är en känsla som är svår att beskriva men som betyder mycket för mig. Jag tror på att engagera sig, att våga ta plats och göra sin röst hörd.

Samtidigt kan jag inte förneka att jag ibland känner att tiden inte riktigt räcker till. Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag vill hinna med, men dygnet har bara 24 timmar. Ibland känns det som att jag jonglerar med för många bollar samtidigt, men jag försöker påminna mig själv om att ta en sak i taget. Det är lätt att fastna i tankar på allt som är jobbigt eller känns tungt, men jag vill hellre lyfta blicken och se det positiva. Jag har kommit långt, jag har skapat mig ett liv jag trivs med, och jag har möjligheter som jag för några år sedan inte ens vågade drömma om.

Jag är tacksam för det liv jag har, för de möjligheter som kommer min väg och för att jag får göra det jag brinner för. Även om det ibland känns överväldigande så vet jag att det är värt det. Jag tar ett djupt andetag, fokuserar på det som är viktigt och tar mig an dagen med ny energi.

Nu kör vi, en dag i taget! ☕💪

Ett steg framåt i vintermörkret – tisdagens berg-och-dal-bana

Januari. Mörkret håller fortfarande sitt grepp om dagarna, och kylan biter i kinderna. Energin känns som att den går på sparlåga, men ändå finns där en gnista som vägrar slockna. Den påminner mig om att varje dag är en ny möjlighet – även om det kräver extra kraft att ta sig upp på morgonen.

Men vissa dagar är som en lång berg-och-dal-bana där balansen är svår att hitta. Som i tisdags. Det var en sådan dag när allt tycktes gå fel, och jag kände att jag behövde en hel veckas återhämtning – men verkligheten väntar, jobbet kallar och inkomsten måste in.

Dagen började med ett försök att reda ut bostadsrättsföreningens juridiska snårskog. HSB-juristen använde termer som fick mig att känna mig som ett skolbarn inför en svårläst lärobok. Är det verkligen nödvändigt att göra allt så komplicerat? Jag ville ha ett enkelt svar, men istället fick jag tusen nya frågor och en hjärna som snurrade som en tvättmaskin på högvarv.

Samtidigt kändes det skönt att få bekräftat att det faktiskt är föreningens ansvar att återställa det digitala låset. Vi får se vad de säger, men jag kan i alla fall hänvisa till juristens svar. Det är dock frustrerande att behöva krångla med tre olika parter samtidigt.

Jag hade sett fram emot att få låset installerat i den nya dörren – tänk så bekvämt att kunna låsa upp med ett knapptryck istället för att rota efter nycklar! Men istället för att förenkla vardagen har det bara blivit ett stort frågetecken. Installationen blev aldrig av, och nu väntar jag på att föreningen ska lösa det. Det känns frustrerande att lägga så mycket energi på något som borde ha varit enkelt.

Som grädde på moset dök energitjuvarna upp. De där personerna som bara genom sin närvaro suger musten ur en. Deras negativitet är som en osynlig dimma – omöjlig att undvika. Jag försöker hålla avstånd, men vissa dagar är det extra svårt att inte låta sig påverkas.

Efter en sådan dag blir det viktigare än någonsin att hitta små saker som lyfter sinnet. För mig handlar det om stunder av värme och glädje, mitt i vardagens kaos. En varm kopp kaffe, en bra bok eller ett samtal med en vän som får mig att skratta – det är de små sakerna som gör den stora skillnaden.

På jobbet försöker jag också sprida lite ljus. Ett leende, en komplimang eller att fråga någon hur de mår kan göra mer än man tror. Det är som att ge sig själv en dos positiv energi samtidigt som man ger det till någon annan.

Men allt är förstås inte solsken. Vissa dagar är tyngre än andra, och det är svårt att hålla modet uppe. Jag har lärt mig att även de tuffaste dagarna har något att lära mig. De påminner mig om att jag är starkare än jag tror och kan ta mig igenom mer än jag kanske vågar tro.

Jag försöker bli bättre på att prioritera mig själv och säga nej när det behövs. Det är inte alltid lätt, men varje litet steg i rätt riktning gör skillnad.

Nu när vi går mot ljusare tider vill jag fråga dig: Vad gör du för att hålla energin uppe under vintermörkret? Har du något som hjälper dig att hitta glädjen i vardagen, oavsett hur tungt det känns ibland?

Vi behöver påminna oss om att små framsteg är värda att fira. Det är okej att känna sig trött och omotiverad ibland – vi är bara människor. Men vi kan välja att fokusera på det positiva och skapa stunder av ljus, även när mörkret känns som tyngst.

Så idag tänker jag ta en stund för mig själv, tända några ljus och bara vara. För ibland är det precis vad man behöver för att hitta balansen.