"En Stressig Morgon – Jakten på Bussen och Livets Tempoväxlingar

 

en morgonpromenad 

Att börja en ny arbetsdag kan ibland kännas som att stå inför en bergsbestigning. En hastig morgon, där jag snabbt fixar mig och rusar för att hinna med bussen, sätter liksom tonen. Det är lätt att känna hur pulsen redan från start tickar på i ett snabbt tempo, nästan som en osynlig metronom som markerar dagens rytm. 

Det är kanske inte så konstigt att unga idag också påverkas av stress och press. När jag ser hur ohälsa bland ungdomar ökar, kan jag inte låta bli att fundera på var det gick snett. Hur samhället förändrats och hur det ibland verkar som att vi vuxna springer, jäktar och kämpar för att hålla ihop – och ungdomarna ser och känner av det.

Idag är lärare och annan skolpersonal inte bara utbildare; de bär flera olika hattar, som någon sorts moderna superhjältar. De är ibland kuratorer, förtroendepersoner, och ja, ofta tvingas de agera socialarbetare. Det är som om förväntningarna på dem har växt i takt med samhällets krav, och det kan jag inte låta bli att beundra men också beklaga. Hur orkar de alla dessa roller, och hur påverkar det deras egen hälsa?

Jag minns själv hur det var att vara ung och försöka navigera i en värld som redan då kändes komplex. Men då fanns det kanske en annan närvaro, en trygghet från vuxna som såg och stöttade oss på ett mer avslappnat sätt. Kanske hade vi inte samma slags digitala buller och snabba förändringar som nu. Ibland undrar jag om vi tappat bort något värdefullt på vägen. Det där lugnet, den där tidiga morgonen där man inte behövde springa för att hinna med en buss, utan istället kunde gå i lugn takt och känna att livet inte alltid behövde vara så bråttom.

dags att peppa ungdomarna att ge allt!

 

Det är knappt att man kan tro det, men tiden går verkligen snabbt, och nu är vi inne på sluttampen – bara sju veckor kvar av denna termin! Ibland kan det vara svårt att hålla gnistan uppe, både för ungdomarna som kämpar med sina studier och för oss som vill stötta dem på vägen. Men det är just nu vi verkligen behöver motivera och inspirera dem att hålla i, att göra sitt bästa ända fram till julavslutningen. 

 

Tänk på alla mål de kanske har satt upp för sig själva – känslan av att kunna bocka av ett prov, klara en inlämning, eller förstå ett nytt koncept i skolan. Det är dessa små vinster som gör stor skillnad i längden. Så om du har en ungdom hemma, ta tillfället i akt att uppmuntra och peppa dem. Visa att du ser deras hårda arbete, att du är stolt, och att det är okej att känna sig trött och omotiverad ibland – bara man inte ger upp. 

 

Motivation handlar också om att påminna om varför de studerar: drömmarna om vad de vill bli, möjligheterna som öppnas, och allt det roliga de har att se fram emot efter att de kämpat färdigt. Kanske kan en liten överraskning, en uppmuntrande fika, eller en planerad belöning ge extra energi? Vi vuxna har en viktig roll i att stötta våra ungdomar, inte bara i skolan utan i livet.

 

Så låt oss göra dessa sista veckor av terminen minnesvärda – fyll dem med glädje, positiv energi, och massor av pepp!

 

En Ny Vecka: 7 Veckor Kvar till Jullovet

God morgon, alla! 

Det är måndag igen, och vi har bara sju veckor kvar till jullovet! Tiden går verkligen snabbt, och jag kan nästan känna doften av pepparkakor och glögg i luften. Men just nu, när alarmet ringde, var det inte så lätt att stiga upp. Habibi ligger kvar i sängen, och jag skulle gärna göra detsamma!

Jag har en resväska som fortfarande står orörd i hörnet av rummet. Jag packade för att åka bort, men nu har den bara blivit ett minne av en annan tid. Det känns som om jag behöver en extra dag för att städa och packa upp. Men kanske är det just det som gör denna vecka lite mer spännande—att tänka på alla de äventyr som väntar!

Trots den trötta starten ska jag försöka göra det bästa av veckan. Jag planerar att skriva ner mina mål för de kommande veckorna och kanske till och med börja förbereda mig för julen. Hur ser er vecka ut? Har ni några planer eller mål som ni ser fram emot?

Låt oss kicka igång denna vecka tillsammans, även om det är med trötta ögon! Ha en fin dag!

dag dag morgon start på en ny vecka de 7 veckor kvar till jullovet 

de var tröket att gå upp habibi ligger kvar min resväska. så den kan jag inte packa upp,

Sista dagen på ledigheten

Jag vaknade efter en underbar natt – för en gångs skull hade jag sovit utan att vakna en enda gång, och det kändes nästan som en lyx. Ändå märker man snabbt att inte allting flyter på när man har planer, särskilt när tekniken inte vill samarbeta. Det är inte alltid så att ny teknik är den bästa lösningen. Min nya robotdammsugare har vägrat starta, och det är frustrerande. Idag ska jag ge det ett nytt försök, men tålamodet är redan prövat.

Jag kan inte låta bli att känna att den dåliga relationen jag har med vissa släktingar tär på mig. Det gör mig ledsen och får mig att må sämre än jag kanske vill erkänna. Men i all bedrövelse känner jag ändå en stor tacksamhet. Idag kommer min kära kollega, och vi ska åka ut tillsammans en stund, prata och bara vara. Det är så värdefullt att ha fina vänner som man kan lita på och som sprider värme i vardagen.

Nu ska jag gå ut och ha en liten fikastund, njuta av den sista ledigheten och låta tankarna vandra fritt. Sådana stunder är viktiga för själen. Vi tog oss till köpcentret och Espresso House för en mockalatte och en croissant.

Det blev tacos, och jag har lite rester kvar. Perfekt, för idag ska jag göra en tacopasta i ugnen – något jag inte har lagat på evigheter. Det ska bli gott att variera och laga något mättande och kryddigt.

En Barndom Präglad av Förbud och Lögner

Jag måste berätta om en mörk sida av min uppväxt: känslan av att inte vara ett önskat barn.

Att växa upp i en miljö där det mesta kändes förbjudet har satt djupa spår. Jag har aldrig riktigt fått umgås fritt med mina vänner, och den ständiga känslan av att inte vara önskad har följt mig genom åren.

Vi bodde hos mormor det första året, en tid som fortfarande påverkar mig starkt. Min biologiska pappa lämnade mig när jag bara var tre månader gammal. Under hela min uppväxt kändes det som om jag var oönskad, och lögnerna som omgav min barndom har präglat mig. När jag var ett år kom en ny man in i bilden, och jag trodde länge att han var min pappa.

Mamma styrde mycket av vår vardag och fokuserade på sitt arbete i sin salong. Det var oftast min styvpappa eller mormor som tog hand om mig, och det har format hela min uppväxt. När jag var 15 år kom en socialsekreterare hem till oss och frågade om min styvpappa kunde bli min fosterpappa. Att vara i den åldern och fundera över vem min biologiska pappa var och hur han såg ut väckte många tankar och känslor.

Det fanns också en kvinna som arbetade i en kiosk och som jag ofta träffade. Hon gav mig alltid godis, och när jag fyllde 18 år avslöjade hon en hemlighet: hon var min farmor. Den upptäckten förändrade hur jag såg på min historia och min familj.

Efter att min mamma fortsatt bete sig märkligt och förbjöd mig från olika saker, kände jag en stark längtan efter Värmland, där jag brukade vara ute i naturen som barn. Jag har en vän där som jag håller kär, men min mamma har aldrig tyckt om det och var ofta elak. Idag ringde hon mig och berättade att hon skulle besöka en vän som hade hittats, och hon påstod att den vännen och hans dotter var mycket bättre än jag. Hon uttryckte mycket medlidande för dem, men samtidigt kändes det som om hon ville trycka ner mig.

Hon har också kallat mina vänner för skvallertanter och har ofta varit väldigt arg på dem. Det har gjort det svårt för mig att förstå varför hon har behandlat mig och mina relationer på det sättet. Det har aldrig känts som om hon var en riktig mamma, utan snarare någon som bara bryr sig om att prata om sig själv. Jag har ofta fått höra saker som: "Tig ungen, du begriper ändå inget."

Om någon skulle fråga henne om mitt jobb eller mina fritidsintressen skulle hon inte veta något, eftersom hon aldrig bryr sig om att fråga hur det går för mig. Däremot är hon alltid noga med att visa medlidande för sina vänners barn, som hon tycker så synd om. 

---

En Mysig Helg med Teknikfix och Tacobuffé

En natt till utan att kunna sova. Jag ringde vårdcentralen eftersom jag inte hade fått ut mina skrivna mediciner mot astma, och andningen hade blivit allt svårare. När jag äntligen fick medicinen blev det mycket lättare att andas igen, och det kändes som en stor lättnad. Det är otroligt hur mycket bättre allt känns när man kan andas ordentligt.

Helgen blev sedan riktigt mysig, även om det fanns en hel del att tänka på. Jag behövde koppla in den nya routern för att få allt att fungera som det ska. Med alla mina tekniska prylar som skulle anslutas kändes det lite överväldigande först. Vi löste det dock till slut, utan att robotdammsugaren behövde kopplas ur, vilket var en lättnad. Den rullar på och gör sitt jobb utan problem.

Som en belöning efter allt krångel bestämde jag mig för att göra helgen extra speciell. Jag köpte fredagsmys med en rejäl tacobuffé – alla de bästa tillbehören, från guacamole och salsa till krispiga nachochips och varma tortillas. Det blev en riktig festmåltid, och att få njuta av maten efter all stress och alla tankar gjorde det ännu bättre. Helgen blev en härlig blandning av god mat, avkoppling och känslan av att ha löst något som verkade så komplicerat. 

Tur att jag har goda vänner som ville komma och hjälpa mig också. Deras stöd gjorde verkligen skillnad, och vi fick en rolig och givande stund tillsammans.

En Helvetesnatt Igen – Men Känner Mig Lite Bättre Idag

Det var en riktig helvetesnatt igen. Jag fick knappt någon sömn, och när jag väl lyckades somna kändes det som att natten bara sög energin ur mig. Idag känner jag mig lite bättre, men kroppen är fortfarande trött och orkeslös. Det känns som att jag kämpar i en dimma, men jag försöker ändå ta det lugnt och vara tacksam för de små förbättringarna.

Idag har vi ett samarbete med olika personer från funktionshinders organisationer. Det är så givande, men samtidigt finns det mycket oro kring grundskolan och det faktum att många ungdomar inte får tillräckligt med stöd. Det verkar också saknas empati bland en del av skolpersonalen. Även om jag personligen inte har upplevt detta på min arbetsplats, vet jag att situationen varierar på olika platser i staden.

Tack till alla som läser min blogg!

Jag vill ta en stund att verkligen säga *tack* till alla er som är här och läser min blogg. Det betyder så mycket för mig att ni tar er tid att följa med på den här resan, och att ni finner något av värde i det jag delar. Ert engagemang och intresse gör det hela roligt och meningsfullt. 

Oavsett om du är en trogen läsare eller ny här, så uppskattar jag verkligen att du vill vara en del av detta. Tack för att ni ger mig möjligheten att dela mina tankar, upplevelser och små glimtar av vardagen. Det är ni som gör bloggen levande!

---