En Barndom Präglad av Förbud och Lögner

Jag måste berätta om en mörk sida av min uppväxt: känslan av att inte vara ett önskat barn.

Att växa upp i en miljö där det mesta kändes förbjudet har satt djupa spår. Jag har aldrig riktigt fått umgås fritt med mina vänner, och den ständiga känslan av att inte vara önskad har följt mig genom åren.

Vi bodde hos mormor det första året, en tid som fortfarande påverkar mig starkt. Min biologiska pappa lämnade mig när jag bara var tre månader gammal. Under hela min uppväxt kändes det som om jag var oönskad, och lögnerna som omgav min barndom har präglat mig. När jag var ett år kom en ny man in i bilden, och jag trodde länge att han var min pappa.

Mamma styrde mycket av vår vardag och fokuserade på sitt arbete i sin salong. Det var oftast min styvpappa eller mormor som tog hand om mig, och det har format hela min uppväxt. När jag var 15 år kom en socialsekreterare hem till oss och frågade om min styvpappa kunde bli min fosterpappa. Att vara i den åldern och fundera över vem min biologiska pappa var och hur han såg ut väckte många tankar och känslor.

Det fanns också en kvinna som arbetade i en kiosk och som jag ofta träffade. Hon gav mig alltid godis, och när jag fyllde 18 år avslöjade hon en hemlighet: hon var min farmor. Den upptäckten förändrade hur jag såg på min historia och min familj.

Efter att min mamma fortsatt bete sig märkligt och förbjöd mig från olika saker, kände jag en stark längtan efter Värmland, där jag brukade vara ute i naturen som barn. Jag har en vän där som jag håller kär, men min mamma har aldrig tyckt om det och var ofta elak. Idag ringde hon mig och berättade att hon skulle besöka en vän som hade hittats, och hon påstod att den vännen och hans dotter var mycket bättre än jag. Hon uttryckte mycket medlidande för dem, men samtidigt kändes det som om hon ville trycka ner mig.

Hon har också kallat mina vänner för skvallertanter och har ofta varit väldigt arg på dem. Det har gjort det svårt för mig att förstå varför hon har behandlat mig och mina relationer på det sättet. Det har aldrig känts som om hon var en riktig mamma, utan snarare någon som bara bryr sig om att prata om sig själv. Jag har ofta fått höra saker som: "Tig ungen, du begriper ändå inget."

Om någon skulle fråga henne om mitt jobb eller mina fritidsintressen skulle hon inte veta något, eftersom hon aldrig bryr sig om att fråga hur det går för mig. Däremot är hon alltid noga med att visa medlidande för sina vänners barn, som hon tycker så synd om. 

---