 |
| en morgonpromenad |
Att börja en ny arbetsdag kan ibland kännas som att stå inför en bergsbestigning. En hastig morgon, där jag snabbt fixar mig och rusar för att hinna med bussen, sätter liksom tonen. Det är lätt att känna hur pulsen redan från start tickar på i ett snabbt tempo, nästan som en osynlig metronom som markerar dagens rytm.
Det är kanske inte så konstigt att unga idag också påverkas av stress och press. När jag ser hur ohälsa bland ungdomar ökar, kan jag inte låta bli att fundera på var det gick snett. Hur samhället förändrats och hur det ibland verkar som att vi vuxna springer, jäktar och kämpar för att hålla ihop – och ungdomarna ser och känner av det.
Idag är lärare och annan skolpersonal inte bara utbildare; de bär flera olika hattar, som någon sorts moderna superhjältar. De är ibland kuratorer, förtroendepersoner, och ja, ofta tvingas de agera socialarbetare. Det är som om förväntningarna på dem har växt i takt med samhällets krav, och det kan jag inte låta bli att beundra men också beklaga. Hur orkar de alla dessa roller, och hur påverkar det deras egen hälsa?
Jag minns själv hur det var att vara ung och försöka navigera i en värld som redan då kändes komplex. Men då fanns det kanske en annan närvaro, en trygghet från vuxna som såg och stöttade oss på ett mer avslappnat sätt. Kanske hade vi inte samma slags digitala buller och snabba förändringar som nu. Ibland undrar jag om vi tappat bort något värdefullt på vägen. Det där lugnet, den där tidiga morgonen där man inte behövde springa för att hinna med en buss, utan istället kunde gå i lugn takt och känna att livet inte alltid behövde vara så bråttom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar