finns det ett hopp att möta sin mor eller isolerade sig?

 

När man vaknar upp och hör när man vaknar hur det skvalar ute… inte härligt och inte lust att gå upp i det här blötvädret. Deprimerande väder och jobbigt. Det känns tufft, det känns jobbigt, det känns inget kul alls.

Ja, så är vädret nu på hösten och såhär känner sig många. Man känner ingen glädje till jul överhuvudtaget. Man känner ingen inspiration. Man känner ingenting längre. För man får inte träffa nära och kära till jul. Man får sitta helt ensammen och försöka ta tillvaron så gott det går. Vi får se hur det blir.

 Nu kommer det ju att vara möte  med nyhetssändning om Covid 19 igen klockan 10. Snart orkar man inte höra på de här; Nu får du inte det och nu får du inte det. Jag tycker synd om många äldre som blivit mer isolerade de här månaderna som har varit. Vi måste ta ansvar alla för att det ska bli bättre. Men jag tror inte de blir så att vi får träffa dem till jul eller någonting.

 Ja, så är det. Ni får ha det så gott så hörs vi.

förvånad att jag kan???

 

God morgon!

Det är tisdagsmorgon och jag är lite förvånad och jag måste bli lite bättre på att tro på mig själv. Jag lämnade in en film till vuxenutbildningen. Jag tyckte den var skit och jag tänkte slänga den och jag höll på och jag funderade. Jag tyckte inte alls att den var bra överhuvudtaget. Men jag skickade in den. Det skulle vara information och jag tog om hur dyslexiförbundet kom till. Det är snart 41 år sedan det kom till, på en folkhögskola. Då skriver läraren så här: ”Bra inledning och bra avslut. Ett mycket bra och förberett och genomfört föredrag”. Oj, det här kan inte vara jag – det kan inte alls vara jag?! Jag fatta ingenting – jag var helt i chock! Med PC-kanon och jag fick inte röra mig någonting – jag stod som en byråkratkärring. Men det här var bra! Jag fattar det inte! Jag känner mig…. Jag får klappa mig på axeln – jag är bra på vissa saker och duktig. Jag trodde inte jag var så bra. Jag fick ett ”B” på detta. Det är kul att få så fin respons från skolan, det känns jättebra och jag får en sporre till att fortsätta. Jag ligger ju inte efter med någonting och det känns ju bra! Jag har en inlämning nu, om en vecka men den ligger färdig och det är bara att trycka på knappen, så den är klar. Sen ska jag ha fördjupningsarbete, men den tycker jag är lite svårare. Man ska skriva inledning och sen ska man skriva tre frågor och sen ska man skriva om personen. Det är Harvardsystemet vi ska jobb i fördjupning. Jag har redan börjat, men det ska inte vara inne förrän den 28 december. Jag jobbar på! Det är mitt sista arbete. Jag får väl göra om det om det blir fel. Men det är svårt att skriva efter system, som någon har hittat på i Högskolan. Det tycker inte jag har med gymnasiet att göra överhuvudtaget. Nu ska jag leta mer om Kriminalinspektör  legenden  Leif G.W Persson  

Ni får ha det så gott, så kanske jag berättar lite fler historier för er!

Vi hörs!

Ånges panik och go kärlek

 

Vart tog denna helg vägen?
På lördagen var jag ganska seg efter fredagens inspelningar.
Det är inte lätt när personen som står bakom kameran inte vet hur jag tänker. Han ska ha korrekt svenska och det är inte min starka sida att ge information. Det är lättare att prata om sig eller om något annat. Jag var så trött på lördagen och seg.

Men han kom bort till mig och vi tog  det lite enkelt – spagetti och köttfärssås. Sen såg vi på Camilla Läckbergs film och sen såg vi på  ”Så mycket bättre”. Det var mysigt att sitta och lyssna på det här.
Vi tog det ganska lugnt och vi åt lite popcorn och tog lite vin.
Det var lite allmänt trevligt.
Han stannade kvar tills på söndagen och vi hade en god frukostmorgon med gröt och lite kaffe och smörgås med hembakat bröd. Det var jättetrevligt.

Sen fick jag ju ta och rycka till mig. Det kom en god vän – jag tror det var en ängel som kom till mig faktiskt. Hon hjälpte mig att vika lakan och de här grejorna. Så nu har jag fått in tvätten som jag tvättat under veckan. Jag har inte varit så mycket hemma. Det har varit mycket med skolarbetet och allting. Det har varit lite stressigt.

 Men jag gick och la mig lite tidigare faktiskt, för jag skulle försöka sova. Men så var det min lilla kära Habibi som väckte mig klockan ett på natten. Jag vet inte vad det var med henne. Jag gick upp och bytte vatten och sen gick jag och la mig igen.

Ni får ha det så gott så hörs vi!

Fredag den 13 – det är ju det!

Det känns väldigt bra, fast jag visste ju om mina förmågor och hur jag skriver och så där. Jag fick bra resultat av läraren. Det var lite särskrivningar, men det är väl en dyslektiker. Det känns väldigt gott 

Jag har inrett mitt nya sovrum och jag tror att jag ska börja tro på vissa saker som feng shui. Det är kinesisk lära om hur vi påverkas av energier. Jag tror jag hade väldigt fel. Jag tror på det här, med harmoni och boost, och att det blir bättre nattsömn! Jag trodde inte på detta först, men jag har fasenimig sovit jättebra i två nätter. Jag har bara flyttat sängen från ena sidan till andra, tur jag har goda vänner som förstår hur jag vill ha det. 

Nu ska jag göra MP-filmen och spela in den. Det ska bli väldigt käckt att kunna få göra den idag och göra färdigt. Den ska vara inne senast ikväll. Så sent har jag aldrig varit med att lämna in något förut. Det ska bli gott att få det gjort. 

Denna gången har jag i alla fall inte haft med mig smörgåspåläggen som jag hade igår, istället för kycklingen på lunchen, det får gå. Idag fick jag äta den och det var smarrigt och gott! 

Ni får ha det så gott!

Varför ska det var så svårt med nya rutiner ?

 

Ja, nu är vi redan inne i november. Vad tiden går fort!

Men jag är lite trött på Västtrafik, för att hålla avstånd strikt för Covid 19. Det är bara att kötta på med massor med folk inne i bussen. De säger inte stopp överhuvudtaget. Eller folk sitter nära en när man är i riskgruppen. Och man är tvungen att färdas med buss och har inte råd att ta taxi. Sen har de börjat med bokstäver, zoner och konstiga grejor. Det var tur att jag inte tog den dyra zonen när jag skulle köpa nytt månadskort nu. Det var någon som sa att det heter Mini i Trollhättan.

Varför kan man inte gå ut med informationen? Det är svårt för oss som har läs- och skrivsvårigheter att förstå zonerna. Varför kan de inte skicka till oss som har i appen; Det här gäller i ditt område. Men, nej de gör de inte.
Så jag mailade till Västtrafik och sa till dem om att de får faktiskt ta chaufförerna i örat och säga till dem att de inte får vara så himla slöa på arbetsplatsen.

Tur att jag har en god väninna som tänker och gör om och möblerar om. Vi gjorde om sovrummet igår kväll. Vi flyttade en garderob och så flyttade vi sängen. Det blev mycket bättre och för första gången på länge har jag sovit en hel natt utan att vakna. Jag tror att jag hör ytterdörren från fönstret om jag ligger där nere. Ja, så är det.

Jag går ju fortfarande på svenska-kurs och idag kom läraren till mig och jag ska skriva en uppsats Lycka till – det är inte alls rolig. Det är komplicerat, men jag ska försöka. Hur det nu ska gå.

Nu sitter jag och är pirrig inför det svåraste i mitt liv, jag ska träffa en svenska-fröken. Men jag gjorde nåt stolleprov i morse. Jag skulle äta lunch idag, jag hade gjort en treveckors-sallad och skulle ha med mig kyckling. Jag hade med mig frukostpåläggen. Det var inte bra, så jag fick springa in till Sibylla som ligger precis bredvid mitt jobb och köpa en hamburgare. Det är ju inte så himla bra att äta sånt här. Har någon läst Dag Öhrlunds Domaren? Han är kriminalförfattare. Jag undrar vad ni tycker om den personen. Jag tänkte att jag ska börja läsa den när det har lugnat ner sig med alla skolarbeten. Men nu får ni ha det så gott så hörs vi!

Nu måste jag fortsätta jobba, ni får ha det så bra!

Dyster oktober månad och lite glädje till en ny månde

 

Här min HABIBI 
💓💔💓💔

God morgon! 

Jag måste berätta en sak för er. Hur jag känner mig och hur jag mår…i oktober: många har varit frånvarande och inte gett mig en glädje när jag har fyllt år. Ingen person – fysisk – har ringt mig mer än min mor, ingen annan. Men jag kan få väldigt mycket på sociala medier, det kan vara hur många som helst som grattar mig, som jag knappt känner. Men frånvarande, ingen närvarande. Det är fruktansvärt, jag tycker om att uppleva min dag, det känns som min egen dag som ingen annan kan ta ifrån mig. Men har jag personer runt omkring mig som är frånvarande så är det inte kul. Inte bryr sig med ett litet sms, eller ringa och säga ett ord. Jag tycker det är fruktansvärt. Det är jobbigt, och det känns… det går ner djupt i mina skor och jag känner mig inte tillfreds. Jag känner mig besviken, ledsen, sorgligt. Hur blir det sen när min mor är borta? Då är det ingen som kommer att bry sig om min dag. Jag kanske ska acceptera detta och skita i alltihopa. Av 365 dagar så är det ingen dag som är min längre. Så känner jag, så frustrerad. Även med Covid-19 så kan man faktiskt höra av sig. Nog prat om det. 

Jag har varit ledig några dagar från jobbet och grejat och städat. Jag har haft en god vän som har piskat mig lite grand och hjälpt till. Så jag fick lite vettigt gjort för första gången på mitt lov. Sen är det ju lite positivt, litteraturkompendiet fick jag väldigt bra betyg på, och jag känner mig nöjd, jag känner mig glad. Jag fick inte heller fira det med nån, att det gick bra med det också, det känns lite besviket. Nu sitter jag och skriver om Sofie Sarenbrants sista bok. Jag vill skriva så mycket, men det går inte. Nu fick jag tänka om med fördjupningsarbetet. Där ska jag ta Leif GW Persson. Han har ju gjort en hel del, och vad ska man plocka ut och vad ska man inte ha med? Jag vet inte, jag sitter och funderar och funderar.

bokrecensionen eller inte

 

Nu är det snart helg, jag ser fram emot ett litet trevligt uppehåll med höstlov. Men vi har ju lite grand att göra under tiden när inte eleverna är här också. 

Nu har jag sträcklyssnat på Mytomanen av Sofie Sarenbrant, och det blev faktiskt lite spännande inslag och lite kultur och lite diskriminering av invandrare. Var det mytomanen det, eller inte, invandrarpojken från förorten? Man vet inte, boken var bitvis obehaglig och ryslig och äcklig, men ändå en spännande bok att läsa. Men jag är lite steget före med skolan och detta, det här ska inte vara inne förrän i slutet av nästa månad. Så jag sitter och skriver och kommer på – det pluppar upp vad jag vill göra. Men nu sitter jag fast var jag ska klistra in det som jag har hittat som jag vill ha in mer. Men jag kanske ska vara nöjd med det jag har gjort, annars kanske det blir katastrofala konstigheter i läsandet, och jag kanske inte får godkänt. Hon är ju en lite petig paragrafryttare, min lärare. Och jag vet ju inte hur mycket jag ska ha med i bokrecensionen. Jag har skrivit lite grand om henne, och jag vet inte. Jag sitter med Stava Rex och jag sitter med Appwriter och försöker lyssna om och lyssna om, men var kan jag sätta in det här sista? Jag vill ha med Emmas syster Josefin som driver ett företag med brommatanterna, och jag vet inte var jag ska sätta in det. Jag är lite kluven, jag vet inte. Jag har skrivit och grejat här. Vi får se vad det blir av helgen och vad man ska göra. Det var ju så trevligt förra helgen att vara uppe i Värmland och hälsa på min mamma. Man blir lite piggare och lite rikare. Men under natten som var här så var det nån jäkel som förde väsen. Jag hade precis sovit en timme när jag blev väckt av någon.

 Jag är lite trött nu, så jag tror att jag går snart hem från jobbet och vilar mig en stund. Men jag måste tvätta och städa, och så krånglar min robotdammsugare. Men jag får väl lämna in den. I mars var en rörmokare hemma hos mig, och nu kommer räkningen! Så många månader efter, jag fattar inte vad dom gör. Eller är det Corona som spökar, så dom har svårt att skicka ut faktura? 

Men ni får ha det så gott så hörs vi!

återblickar Rasistdåd

 

God morgon allihopa! 

Det är den 22 oktober, och jag blickar fem år tillbaka. Vad gjorde jag då? Jag var på väg till en dysleximässa i Göteborg. Jag fick ledigt från jobbet för att gå på kompetensutbildningen, det var helt underbart! Det var roligt, och jag skulle bo med min väninna, och det skulle vara så underbart att komma iväg och ha lite roligt med mina dyslexikompisar och alltihopa.

 Sen hör jag på radion att det är en händelse i en skola. Och jag sitter på tåget ner till Göteborg. Så tänker jag ”Jag hoppas det inte är min skola. Vem är det, vilka är det, är det mina arbetskamrater?” Till sist får man veta att det är Kronans skola som har blivit attackerad av ett rasistdåd. ”Vilka personer är borta, vilka är det?” Någon kände jag ju då, som var borta. Det var mycket spekulationer på radion. Det var lite svårt att fokusera på vad man skulle göra på kursen, det var svårt att tänka och sjunka in det hemska dådet som hände för fem år sen. Man fattar inte vad som har hänt, varför, men det finns människor som inte tycker om invandrare, tycker inte om svenskar. Ett sånt här dåd, oskyldiga människor fråntas sitt liv, många chockade, många som inte kan gå kvar på skolan. Man är rädd för att vara på en utbildning, det är viktigt att få en utbildning och komma vidare i arbetslivet och alltihopa. Jag blev lite berörd när jag hörde på P4 Väst i morse. Då fick jag upp det, ”Oj, det var fem år sedan jag åkte iväg på kurs.” Nu är det ju pandemin, så nu blir det ingen dysleximässa, ingenting. Det är tråkigt. Men ni får ha det så gott, så hörs vi!