Äntligen fredag – men varför fungerar inte stödet i skolan bättre? 🍂❤️

God morgon fredag! ☕

Ja, då var det äntligen fredag igen! Man skulle kunna tro att helgen innebär lite ledighet och återhämtning, men riktigt så blir det inte den här gången heller. Det väntar ett styrelsemöte som jag ska åka på, så föreningsarbetet fortsätter även under helgen.

Men först och främst ska jag ta mig igenom arbetsdagen. Sedan blir det hem och förhoppningsvis ta det lite lugnt. Sömn har det inte blivit särskilt mycket av den senaste tiden, och jag känner att kroppen behöver återhämtning.

Fast innan jag kan slå mig ner och koppla av väntar förstås veckostädningen. Det är sådant som också måste göras, även om man ibland hellre skulle vilja lägga sig på soffan och bara vara.

Ett stort tack till er som läser min blogg ❤️

Jag vill passa på att tacka alla er som följer och läser min blogg. Det är faktiskt lite över 1 000 läsningar om dagen, och det känns både glädjande och nästan lite overkligt.

Att så många vill ta del av mina tankar, erfarenheter och funderingar betyder mycket för mig.

Jag har bloggat under många år och för mig har skrivandet blivit ett sätt att uttrycka mig och göra min röst hörd. Med min dyslexi är det inte alltid enkelt att få orden och meningarna på plats, men jag fortsätter ändå.

Ett stort tack till er som läser, återkommer och engagerar er!

En fin inbjudan – men ekonomin satte stopp

Jag har också fått en väldigt fin inbjudan till utdelningen av Dyslexipriset på Stockholms slott.

Tänk att få möjlighet att komma till slottet och vara med vid en sådan högtidlig tillställning! Det hade verkligen varit en speciell upplevelse, särskilt med tanke på mitt engagemang i dyslexifrågor genom åren.

Men tyvärr fick ekonomin sätta stopp den här gången.

När jag tittade på vad tågresan till Stockholm skulle kosta insåg jag att det helt enkelt blev för dyrt. Det handlar inte bara om att vilja åka, utan också om att ha ekonomiska möjligheter att göra det.

Det känns förstås tråkigt att behöva tacka nej till något som jag verkligen hade uppskattat att få vara med om.

Så i dag får jag i stället följa prisutdelningen digitalt. Det är naturligtvis inte samma sak som att vara på plats på slottet, träffa människor och uppleva stämningen, men jag är ändå glad över möjligheten att kunna ta del av den.

En fin inbjudan betyder mycket, även när man inte har möjlighet att tacka ja. ❤️

Ett positivt besked från kommunen – vårt arbete gör skillnad!

Jag vill också dela med mig av något positivt som vi har fått besked om från Trollhättans kommun.

Som ledamot i Funktionsrättsrådet är jag med och lyfter frågor om tillgänglighet och trygghet i vår kommun. Det är ett engagemang som ligger mig varmt om hjärtat, eftersom jag tycker att alla människor ska kunna ta sig fram på ett tryggt och säkert sätt.

En av frågorna vi har tagit upp handlar om busshållplatsen Bergsliden vid Skogshöjden.

Där finns en trafiksituation som kan upplevas som otrygg för människor som ska ta sig till och från bussen. Det gäller inte minst äldre personer, barn och personer med funktionsnedsättning.

Nu har vi fått ett positivt svar från kommunen.

Kommunen planerar att ansöka om pengar för att förbättra trafiksäkerheten vid hållplatsen. Förslaget är att bygga en gångbana och en mittrefug, alltså en skyddad plats mitt i vägen där gående kan stanna när de korsar vägen.

Om pengarna beviljas kan förbättringarna genomföras redan under hösten.

Det är ett glädjande besked, även om ingenting är beslutat eller klart ännu.

För mig visar det hur viktigt det är att vi som sitter i Funktionsrättsrådet lyfter sådant som människor möter i sin vardag.

Det handlar inte alltid om stora projekt. Ibland kan en gångbana eller en säkrare möjlighet att korsa vägen göra stor skillnad för den som ska ta bussen.

Jag tycker också att det är viktigt att kommunen lyssnar på de synpunkter som kommer fram.

Nästa steg blir att följa upp om pengarna beviljas och när åtgärderna i så fall kan genomföras.

Vi behöver fortsätta bevaka frågan tills vi vet vad som faktiskt händer.

Det är lätt att tro att föreningsarbete och olika råd bara handlar om möten och diskussioner. Men sådana här besked visar att det också finns möjlighet att påverka och bidra till konkreta förbättringar.

Det känns bra att få vara en del av det arbetet.

Vi skriver 2026 – varför fungerar inte stödet i skolan bättre?

Det finns samtidigt en annan fråga som jag fortfarande har svårt att förstå.

Vi lever år 2026, men ändå finns det elever med läs- och skrivsvårigheter och dyslexi som inte får det stöd de behöver i sin studiesituation.

Hur kan det fortfarande vara så?

Vi har kunskap om dyslexi. Vi har forskning, digitala hjälpmedel, talsyntes och många andra möjligheter att anpassa undervisningen.

Ändå finns det elever som får kämpa alldeles för länge innan deras svårigheter uppmärksammas och rätt stöd sätts in.

Jag funderar också mycket på hur överlämningarna fungerar mellan olika årskurser och skolor.

När en elev byter lärare, klass eller skola behöver viktig information om elevens behov följa med på ett tryggt och fungerande sätt. Annars finns risken att eleven får börja om från början, förklara sina svårigheter ännu en gång och vänta på hjälp som borde ha funnits där redan från första dagen.

Varför ska en elev behöva kämpa för att få det stöd som skolan redan borde känna till att eleven behöver?

Jag vet av egen erfarenhet hur mycket energi det kan ta att läsa, skriva och försöka hänga med när förutsättningarna inte är de rätta.

Alla elever är olika. Det som fungerar för en elev behöver inte fungera för en annan. Därför måste skolan se individen och inte tro att samma lösning passar alla.

Det handlar inte om att elever med dyslexi ska få det lättare än andra. Det handlar om att de ska få rättvisa möjligheter att lära sig och visa sina kunskaper.

Och det handlar om att lyssna på eleverna själva.

Vi kan inte fortsätta prata om en skola för alla om inte alla elever får möjlighet att vara delaktiga på sina egna villkor.

Det här är frågor som jag kommer att fortsätta lyfta, även efter Dyslexiveckan. För dyslexi finns inte bara under en särskild vecka på året. Den följer med i vardagen, i skolan och vidare ut i arbetslivet.

Nu väntar fredagen och helgen 🍂

Det blev många tankar den här fredagsmorgonen. Både glädje över det positiva beskedet från kommunen, tacksamhet över den fina inbjudan och funderingar kring sådant som fortfarande behöver förbättras.

Det är kanske just därför jag fortsätter att engagera mig. Jag vill inte bara se problemen utan också försöka bidra till förändring.

Nu ska jag fortsätta med min arbetsdag. Sedan väntar hemmet, veckostädningen och förhoppningsvis en lugn stund innan helgens styrelsemöte.

Och än en gång vill jag tacka alla er som läser min blogg. Det betyder mycket att ni vill följa med i min vardag och ta del av mina tankar.

Två steg framåt, ett steg bakåt – men det viktiga är att vi fortsätter framåt. ❤️

Ha en riktigt fin fredag och en trevlig helg!