Jag har tänkt mycket den senaste tiden på hur det är att växa upp och känna sig oönskad. Som barn förstår man inte alltid vad orden gör med en. Man försöker bara passa in, göra rätt och bli omtyckt.
Jag minns fortfarande orden:
“Tig, unge! Du begriper ingenting.”
De orden har följt mig genom livet.
När man är barn tror man lätt att de vuxna har rätt. Man börjar tvivla på sig själv och undrar om man verkligen duger. Med tiden blir orden en del av ens självbild.
Först som vuxen har jag förstått hur mycket sådana ord kan påverka en människa. De försvinner inte bara för att man blir äldre. De finns kvar och kan väckas till liv igen när man blir ifrågasatt eller känner att man aldrig räcker till.
I dag har jag insett att det inte längre går att ha en lugn och respektfull dialog med den personen. Varje försök att förklara slutar i stället med hårda ord, avbrott eller att jag inte blir lyssnad på. Det gör ont att behöva acceptera, men ibland måste man inse att man inte kan förändra någon annan.
Det enda jag kan påverka är hur jag själv väljer att gå vidare. Jag väljer att omge mig med människor som visar respekt, lyssnar och behandlar mig med omtanke.
Till alla föräldrar och andra vuxna vill jag säga: Tänk en gång till innan du säger något sårande till ett barn. Ord kan leva kvar långt efter att de uttalats. De kan forma ett barns självkänsla för resten av livet.
Vi kanske glömmer vad vi själva sagt, men barnet glömmer ofta aldrig hur orden fick dem att känna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar