detta är mitt minnen från
I dag återvände jag till Värmland. Det har gått 43 år sedan jag lämnade platsen där jag växte upp för att skapa mig ett bättre liv. Där fann jag också den stora kärleken och började ett nytt kapitel i livet.
Den här resan väckte många känslor. Jag har inte träffat många av mina gamla kamrater på alla dessa år, och samtidigt märker jag hur mycket jag själv har förändrats.
Jag har ägnat en hel del tid åt att boka tåg, buss och flexbuss. Det var inte det enklaste när man ska resa på en främmande ort, men till slut fick jag ihop hela resan så att den skulle fungera.
I går var jag nere på stan och köpte begravningsblommor. Jag hoppades att de skulle klara buss- och tågresan. Personalen i blomsterbutiken var väldigt hjälpsam och gav mig råd om hur jag skulle ta hand om blommorna eftersom jag köpte dem redan dagen innan. Nu gällde det bara att inte glömma dem hemma.
Väckarklockan ringde redan klockan fem i morse. Jag åt frukost och gick igenom en sista gång att jag hade med mig allt – biljetter, blommor och det jag behövde för resan.
Att resa själv innebär mycket planering och många uppoffringar. I dag skulle jag byta mellan tre olika färdsätt, och allt behövde klaffa för att jag skulle komma fram i tid. Jag var lite nervös, men jag peppade mig själv och tänkte att det här kommer att gå.
Som ung bar jag på en stor skam. Jag ville inte att någon skulle få veta varför skolan var så svår för mig. Först när jag var omkring 30 år fick jag veta att jag hade dyslexi. Då föll många bitar på plats. Jag förstod att det inte var något fel på mig. Jag hade kämpat i många år utan att förstå varför allt var så svårt.
I dag skäms jag inte längre. Tvärtom står jag stark i den jag är. Dyslexin är en del av mitt liv, men den definierar mig inte. Ingen kan ta ifrån mig den styrka, den erfarenhet och den självkänsla som jag har byggt upp genom åren.
På flexbussen hände något som betydde mycket för mig. Jag träffade en gammal kompis som också var på väg till begravningen. Hon frågade om vi skulle sitta tillsammans under resan, och det kändes som en stor trygghet att slippa åka ensam. Vi gick tillsammans från flexbussen till kyrkan och satte oss bredvid varandra i kyrkbänken. Att få dela den stunden med någon gjorde den tunga dagen lite lättare. Jag är verkligen tacksam över att flexbussen finns. Utan den hade det varit betydligt svårare att ta sig till kyrkan.
Sedan var det dags att ta farväl.
I dag tog vi farväl av en fin vän. 🕊️
Begravningen var ljus, vacker och speglade verkligen den person hon var – en människa som var mycket omtyckt. Det blev en fin stund fylld av både sorg, värme och tacksamhet över att ha fått lära känna henne.
Att förlora en vän som har funnits vid ens sida i så många år är svårt att sätta ord på. En vän som man delade hemligheter med, som alltid lyssnade, stöttade och vågade säga ifrån när det behövdes.
Ibland kunde du säga till mig:
"Gullan, det där kommer aldrig att gå. Du är helt galen."
Ändå gjorde jag det, och många gånger visade det sig att det faktiskt gick. Det blev en del av våra samtal, våra skratt och våra olika sätt att se på livet.
Det är just de där vardagliga stunderna jag kommer att sakna mest. Att inte längre kunna lyfta telefonen, skicka ett sms eller höra din röst. Den möjligheten finns inte längre.
Saknaden handlar inte bara om en vän som har gått bort. Den handlar om alla de samtal, skratten och minnena som aldrig kan skapas igen. Det är det som gör mest ont.
Efter begravningen satte jag mig på stationen för att resa hem. Dagen hade varit lång och fylld av känslor. Jag vill också rikta ett varmt tack till de omtänksamma chaufförerna som visade vänlighet och hjälpsamhet. Små handlingar kan betyda oerhört mycket när man går igenom en tung dag.
Nu väntar hemresan till Trollhättan. Jag är trött efter en lång och känslosam dag, men samtidigt tacksam över att jag fick möjlighet att ta ett sista farväl.
Livet påminner oss ibland om hur skört allting är. Ta vara på människorna omkring dig. Ring det där samtalet, skicka det där sms:et eller hälsa på medan möjligheten finns. Det är de små vardagliga stunderna som blir de största minnena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar