Det är något särskilt med torsdagar.
Som om veckan börjar mjukna lite, även om man fortfarande är mitt uppe i allt.
Tempot finns fortfarande där – arbete, ansvar och sådant som behöver bli gjort – men samtidigt känns det som att något inom en börjar släppa taget lite. Kanske är det för att helgen inte längre känns så långt borta. Kanske är det bara kroppen och huvudet som börjar säga ifrån efter flera dagar av att hålla ihop vardagen.
Torsdagar blir ofta en slags stilla övergång.
Man är fortfarande i veckan, men man kan nästan ana vilan runt hörnet.
Efter en onsdag som kändes lite tyngre känns den här torsdagen faktiskt snällare. Lite mjukare. Lite mer hanterbar.
Igår satt vi med deklarationen, och jag ska vara ärlig – jag var ganska nervös inför det. Det var så mycket papper, så mycket som skulle fyllas i och bli rätt. Sådant kan verkligen ta energi. Men vi kom i alla fall halvvägs, och det får faktiskt vara nog för nu. Resten får vi ta en annan dag.
I dag känns det därför extra skönt att orka med det vanliga igen. Att få komma tillbaka till rutinerna lite. Jag fixade en lunchlåda, och det blev korvstroganoff – en sådan där enkel rätt som ändå alltid fungerar. Habib gillade det såklart, och till det blev det förstås ris.
Förmiddagen har gått i ett ganska lugnt tempo, men i eftermiddag väntar jobb och möten.
Det är lite så torsdagar ofta ser ut – man är fortfarande mitt i veckan, med saker som ska hinnas med, samtal som ska tas och arbete som behöver få sitt fokus.
Men i dag känns det ändå lite lättare att möta det.
Inte lika tungt som tidigare i veckan, utan mer som att jag bara får ta en sak i taget och göra det jag kan.
När jag slutar jobbet väntar också det där vanliga som hör vardagen till – veckostädning, att fixa medlemsbrev till föreningen och att beställa klart matkassen. Små saker var för sig, men tillsammans blir de också en del av livet som ska hållas ihop.
Och kanske är det just det som är det fina med torsdagar.
Att man fortfarande står mitt i vardagen – men med en liten känsla av att snart få landa.
Det behöver inte vara mer avancerat än så ibland.
En torsdag med arbete, möten, vardagspuls, vardagssysslor och en lunch som blev bra.
Och just i det finns också något fint.
3 kommentarer:
Din AI vill skriva olika texter i dagens text. Så opersonligt.
När du skriver om städning gör roboten detta. När vanligt folk går och handlar beställer du din matkasse. När du har lagat en matlåda har den vanliga människan gjort en hel middag. Du har det bra på ditt arbete med mycket egentid. Du får hjälp med allt runt dig. Du är som en sköldpadda som ligger på rygg.
Det märks väldigt tydligt att du inte har någon aning om vad du pratar om. Du sitter och drar slutsatser om mitt liv, min ork och mina val utifrån några rader på en blogg, och får det ändå att låta som om du känner hela sanningen. Det gör du inte.
Att bo på tredje våningen, åka buss, bära matkassar och samtidigt försöka slippa mer smärta i handleden är min verklighet – inte något du har rätt att håna bara för att du inte förstår det.
Vill du själv lägga en halv eftermiddag på att åka buss och bära tunga matkassar bara för att sedan ha ännu mer ont? Eller skulle du också välja att spara tid och energi om du hade möjligheten?
Och kommentaren om att jag ”får hjälp med allt runt mig” och att jag skulle vara ”som en sköldpadda som ligger på rygg” är bara pinsam. Det är inte rakhet, det är bara låg nivå.
Och det där om att min text skulle vara ”AI” och därför opersonlig säger egentligen mest om hur du väljer att läsa, inte om hur jag väljer att skriva. Bara för att en text är genomtänkt, lugn eller välformulerad betyder det inte att den är mindre äkta.
Det som står i min blogg är fortfarande mina tankar, min vardag och mitt liv. Det är väldigt lätt att avfärda något som ”opersonligt” när man egentligen bara inte tycker om att någon uttrycker sig på ett annat sätt än man själv hade gjort.
Personligt handlar inte om att skriva slarvigt – det handlar om att skriva sant.
Skicka en kommentar