JTankar kring bloggen och kommentarerna – Josla-Dyslexi
Jag känner att jag behöver skriva några rader om kommentarerna som har kommit den senaste tiden här på min blogg Josla-Dyslexi.
Jag har haft den här bloggen i ungefär 20 år. Under de åren har jag skrivit om vardagliga saker, tankar och funderingar kring livet. För mig har bloggen varit en plats där jag kunnat uttrycka mig och dela det jag tänker på.
Den senaste tiden har det dock kommit flera kommentarer med en ganska hård ton. Olika åsikter har jag inget emot – det är helt naturligt att människor tänker olika. Men när kommentarer går över till personliga påhopp känns det förstås inte särskilt roligt.
Jag tycker också att man kan se hur klimatet på internet har förändrats genom åren. Internet har utvecklats mycket och i takt med det har tonen ibland blivit hårdare mellan människor. Det verkar ibland som att det är lättare att skriva hårda ord bakom en skärm än att säga samma sak ansikte mot ansikte.
Ibland känns det faktiskt som att det inte spelar någon roll hur jag formulerar mig eller hur jag försöker skriva – det blir ändå kritik. Samtidigt vill jag säga en sak: ni som läser här känner inte till hela min livshistoria eller hur mycket jag har kämpat genom livet. Precis som alla andra människor bär jag på sina erfarenheter.
Jag vet inte vem eller vilka som skriver kommentarerna. Ibland kan det kännas som att samma person skriver flera gånger, men jag kan förstås inte veta säkert.
När jag ser på kommentarerna verkar många av dem ta upp samma saker om och om igen och de är skrivna i en ganska liknande ton. Därför kan det ibland ge intrycket av att det kanske inte är så många olika personer som skriver, även om jag förstås inte kan veta säkert.
Efter 20 år med bloggen gör det ändå att jag stannar upp och funderar lite över hur jag vill göra framöver.
Bakom den här bloggen finns en människa. Precis som alla andra har jag haft både motgångar och perioder i livet där jag har fått kämpa mer än vad många kanske tror.
Min blogg Josla-Dyslexi har i snart 20 år varit en plats där jag har kunnat dela tankar, funderingar och erfarenheter från livet. Man behöver inte hålla med om allt jag skriver, men jag hoppas ändå att vi kan möta varandra med respekt.
Jag kommer nu att ta lite tid och fundera över hur jag vill fortsätta med bloggen framöver.
Tack till er som har följt och läst bloggen genom åren.
- ❌ Personliga påhopp → tas bort
❌ Förolämpningar → tas bort
✅ Saklig kritik → kan få vara kvar
#josladyslexi #blogg #reflektioner #internettone #respektpånettet
2 kommentarer:
Det är ju bara att titta på din tiktok, folk gör lustiga bilder på dig med kastrull på huvudet, kallar dig gnäll kärring osv. Det är från olika människor men samma uttryck. Jag tror faktiskt bara att folk är trött på dig och ditt tjatande och gnällande över bussar, snö, elsparkcyklar. Ibland får man bara respektera att folk inte orkar med sånt skit när vi har allvarligare saker att tänka på. Vi går mot krigstider, elpriserna är dyra, folk måste sälja sina hus och det är krig lite överallt. Så kommer du om helt oväsentlig info. Tror fasen att folk får nog! Ditt synfält är så litet! Du ser bara till ditt eget.
Jag vill också säga något mer.
Ja, det finns krig i andra länder och många människor i världen har det mycket svårt. Det är något vi alla kan känna oro och sorg över. Samtidigt betyder inte det att vi ska sluta bry oss om hur människor har det här i Sverige.
Många människor i vårt land lever med olika funktionshinder eller svårigheter som gör vardagen mer komplicerad. För dem kan saker som felparkerade elsparkcyklar, snöröjning eller hinder på trottoarer bli verkliga problem. Jag vet till exempel att en synskadad person har ramlat över en elsparkcykel som låg fel.
När jag skriver om sådana saker handlar det därför inte om att gnälla. Det handlar om att uppmärksamma problem som faktiskt påverkar människors möjlighet att röra sig fritt och känna sig trygga i samhället.
Jag tycker att vi i Sverige också har ett ansvar att se till att vårt samhälle fungerar för alla. Alla människor ska kunna komma ut, träffa andra, göra något trevligt och inte behöva känna sig isolerade i sina lägenheter.
Det handlar i grunden om omtanke och empati för dem som har det svårt i samhället. Det är den tanken som ligger bakom det jag skriver.
Skicka en kommentar