Det finns något särskilt med söndagar när man kommit en bit längre i livet.
De känns inte längre som de gjorde förr, när helgen nästan skulle fyllas av planer, måsten och sådant man tyckte att man borde hinna med. Nu känns söndagen mer som ett stilla mellanrum – en mjuk övergång mellan veckan som varit och den som väntar. En dag att andas på, samla ihop sig och försöka landa lite mer i det som faktiskt är.
Disken fick stå kvar till idag. Och vet ni – den här gången lät jag det faktiskt vara så.
Förr hade jag nog haft svårare att släppa det, som om ett stökigt kök också betydde att man själv inte riktigt hade ordning. Men med åren lär man sig något viktigt: att livet inte sitter i en tom diskho eller i ett perfekt hem. Ibland sitter det istället i förmågan att säga till sig själv att det får vänta. Att vila också är ett sätt att ta ansvar.
Igår blev det verkligen en sådan där dag då köket fick vara hemmets hjärta. Jag glömde nästan själv hur mycket jag faktiskt hann med. Förutom middagen gjorde jag också en rejäl gryta med grytbitar som fick stå länge och koka tills köttet blev riktigt mört och smakrikt.
Det blev många rätter lagade igår, och idag känner jag mig faktiskt riktigt nöjd. Inte på ett skrytsamt sätt, utan på det där stilla vuxna viset när man bara känner inom sig att man har gjort något gott – både för hemmet och för sig själv.
Gårdagens middag blev dessutom precis så lyckad som jag hade hoppats på. Den marinerade fläskfilén blev mör, saftig och full av smak, och tillsammans med den kalla såsen blev det en sådan där måltid som dröjer sig kvar lite extra.
Inte bara för att maten blev god, utan för att det finns något så fint i att få laga mat med omsorg, ställa fram något man själv lagt tid och kärlek på, och sedan få dela det med andra. Det är som om kärlek ibland visar sig allra tydligast i det mest vardagliga.
Idag började jag också dagen med något så enkelt som en smoothie på grekisk yoghurt, banan och jordgubbar. Och den blev så otroligt god.
Det slog mig hur länge sedan det var jag gjorde en sådan, och hur lätt det är att glömma bort de små sakerna man faktiskt tycker om. Ibland är det just de små sakerna som gör mest för själen.
Samtidigt är livet förstås aldrig bara vila och eftertanke. Det finns alltid något som väntar, något ansvar som behöver tas om hand.
Idag behövde jag ta bussen till en styrelsemedlem för att ordna med ett protokoll. Och vet ni – jag blev så glad, för när jag kom hem till styrelsemedlemmen blev jag bjuden på middag. Det var verkligen en sådan där liten fin gest som värmer mer än man först anar.
Och här hemma går diskmaskinen nu för fullt, så även det ordnar sig till slut. Kanske är det också en del av livet – att allt inte alltid blir gjort på en gång, men att det ändå faller på plats.
Ju äldre man blir, desto mer förstår man kanske att livet inte handlar om att allt ska vara perfekt. Det handlar mer om att hitta ro mitt i det vanliga. Mitt i disken, mitt i tröttheten, mitt i alla små måsten.
Och kanske är det just där hjärtat får vila som bäst.
Önskar er en stillsam och fin söndag 🤍
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar