Jag skriver den här bloggen för att dela min vardag. Om livet som det är – om att leva med dyslexi, om tekniska hjälpmedel som hjälper mig i vardagen, om mat jag lagar och om små saker i livet som många faktiskt kan känna igen sig i. Det är inget märkvärdigt, bara min verklighet och mina tankar.
Men den senaste tiden har kommentarsfältet tagit en riktning som gör mig både besviken och trött. Istället för att handla om det jag faktiskt skriver om har flera kommentarer blivit personangrepp. Saker som inte ens har med mina inlägg att göra, utan snarare handlar om att försöka trycka ner mig som person.
Och jag ska vara helt ärlig – jag är riktigt trött på den här typen av kommentarer nu.
Det här är inte kritik eller en diskussion om det jag skriver. Det är personangrepp. Och det tänker jag inte acceptera längre.
Jag är öppen med att jag lever med dyslexi. Jag använder tekniska hjälpmedel för att skriva och uttrycka mig, precis som många andra gör i dag. Det är inget konstigt. De hjälpmedlen finns just för att människor ska kunna kommunicera och delta på sina egna villkor.
Bakom den här bloggen finns en människa. En person som delar sin vardag, sina tankar och ibland sina utmaningar. Jag gör det inte för att bli påhoppad eller förlöjligad. Jag gör det för att skriva om livet, precis som så många andra gör.
Det jag förväntar mig är egentligen väldigt enkelt: respekt.
Man behöver inte hålla med om allt jag skriver. Man får gärna tycka olika och diskutera. Men då håller man sig till ämnet och uttrycker sig på ett respektfullt sätt. När kommentarer istället består av hån, anklagelser och personliga attacker har man passerat den gränsen.
Jag ska också vara tydlig med en sak till: jag mår faktiskt inte bra av att läsa den här typen av kommentarer. Det är lätt att glömma att det finns en människa bakom en blogg. Ord påverkar mer än många verkar tro.
Därför vill jag vara tydlig framöver. Kommentarsfältet är till för att diskutera innehållet i bloggen – inte för personangrepp. Kommentarer som inte kan hålla en respektfull ton eller som inte ens handlar om ämnet i inlägget hör helt enkelt inte hemma här.
Jag skriver om min vardag och mitt liv. Det är allt.
Jag börjar också fundera på om problemet verkligen ligger hos mig. När kommentarer gång på gång går över till personangrepp istället för att handla om själva inlägget, då kanske det faktiskt är de som skriver kommentarerna som har problemet – inte jag.
Jag skriver den här bloggen för att dela min vardag, inte för att bli en måltavla för andras frustration. Vill man läsa och diskutera på ett respektfullt sätt är man välkommen här. Annars är det faktiskt väldigt enkelt – då behöver man inte vara här alls.
16 kommentarer:
Nu gör du samma grej igen. Du ser verkligen inte hur ditt beteende påverkar andra. Då blir det problematiskt och folk orkar inte med än. Du sprider negativitet, ljuger och klagar på allt. Folk tröttnar. Det handlar inte om din dyslexi utan dig som person. Dy lever ditt liv genom att gnälla, märka fel förmodligen är det du som inte trivs med livet och inte dina läsare som har ett brett synfält, lösningsfokuserade och positiva.
Hur kan du inte seeee att problemet ligger hos dig när folk gång på gång lämnar din blogg och människor på tiktok ber dig till och med hålla käften och flytta för dom orkar inte med ditt gnäll. Se till ditt egna beteende någon gång. Energitjuven är du! Hakar upp dig på problem som inte är hela världen, slår dig för bröstet fast du skämmer ut dig osv. Det handlar inte om din dyslexi. Lär dig skilja på äpplen och päron.
Det finns inte ett ända inlägg som handlar om hur du ställer upp för någon, handlar, städar, skjutsar , rensar åt nån annan. Bilden blir väldigt tydlig att du är väldigt krävande att vara med, en person som umgås fast bara för egen vinnings skull. Går det inte att köra med personen är det den som är dum. Vänskap bygger på ge och ta och inte girighet. Eller så handlar du och springer ärenden åt folk, skjutsar, städar åt någon annan osv. Men bilden du ger verkar inte vara så.
Jag ser att ni verkar ha ganska stora problem själva, eftersom ni lägger så mycket tid och energi på att gå in här bara för att skriva personangrepp. Det säger faktiskt mer om er än om mig.
Ni skriver att jag sprider negativitet, men samtidigt är era egna kommentarer fyllda av förolämpningar och anklagelser. Då blir det ganska tydligt vem som faktiskt står för den tonen här.
Om ni verkligen tycker att bloggen är så störande eller negativ som ni påstår finns det en väldigt enkel lösning – att inte läsa den. Ingen tvingar er att vara här.
Den här bloggen handlar om min vardag, mina tankar och mina erfarenheter. Det tänker jag fortsätta skriva om, oavsett vad några anonyma personer försöker få det till.
Det är ju bara att kolla din tiktok det är respons på dina egna dumheter och inte personangrepp. Sluta skydda dig bakom ord du inte kan sätta in i rätt sammanhang. Du ger igen i ditt inlägg är hämndlysten istället för att kanske ta till dig vad folk säger. Slutar läsa din blogg som så många andra, Du är bitter men smeta inte det på oskyldiga människor som kämpar och sliter varje dag och ändå kan vara trevliga och positiva.
Det du skriver här är faktiskt ett ganska tydligt exempel på det jag tog upp i inlägget.
Att kalla det jag skriver för “dumheter”, påstå att jag inte förstår orden jag använder och beskriva mig som bitter är inte en saklig diskussion om innehållet i bloggen. Det är just den typen av kommentarer som gör att tonen i kommentarsfältet blir onödigt hård.
Jag ser också att ni verkar ha ganska stora problem själva, eftersom ni lägger så mycket tid och energi på att gå in här bara för att skriva den här typen av kommentarer. Det säger faktiskt mer om er än om mig.
Om min blogg eller mina inlägg på TikTok inte är något för er så är det helt okej. Ingen behöver läsa eller följa det jag gör om man inte vill.
Jag skriver om mitt liv och mina erfarenheter. Det kommer jag fortsätta göra.
Om du vill kan jag också hjälpa dig skriva **en ännu skarpare version** som fortfarande är saklig men som **stänger diskussionen mer tydligt**.
Folk på bloggen försöker ju även hjälpa dig. Att du borde kolla upp autism så motoriken används fel med plötsliga handrörelser. Språket är också jättedåligt och otydligt som ett barnspråk, men det finns ju hjälp! Istället tar du det uppenbara som personangrepp. Majoriteten har inte den problematiken som du hävdar tillhör dyslexi. Och det har hänt att folk diagnoserna fel och får också fel hjälp.
Du kopierar ju text rakt av utan att fatta vad du postar eller vad som står. Till och med hur AI gör texter åt dig får du med.
"Om du vill kan jag också hjälpa dig skriva
**en ännu skarpare version** som fortfarande är saklig men som **stänger diskussionen mer tydligt**."
Så korkat! Sen försvarar du dig med att den endast hjälper dig med rättstavning.
Om du ska ljuga så stå iaf inte med sanningen i pannan.
Att ni skriver sådana här kommentarer visar faktiskt mer om er än om mig.
Att börja spekulera om diagnoser, kritisera mitt språk och analysera min motorik är inte att hjälpa någon. Det är att gå på en person ni inte känner.
Om man verkligen vill hjälpa någon gör man det på ett respektfullt sätt. Det ni skriver här är inte hjälp.
Så när sådana här kommentarer fortsätter att dyka upp börjar jag faktiskt tänka att problemet kanske inte ligger hos mig, utan hos er som väljer att skriva dem.
Att du hänger upp dig på en sådan detalj istället för innehållet säger egentligen mer om ditt behov av att leta fel än om mitt inlägg.
När du gick i skolan stannade du hemma har du skrivit tidigare. Du kämpade inte utan tog den lätta vägen. Då var det skolans fel. Nu gör du samma sak och lägger skulden på andra. Du skulle tagit den svåra vägen istället för den bekväma . Det hade hjälp dig mycket bättre och att du inte hamnat i svårigheter i vuxen ålder
När du gick i skolan stannade du hemma har du skrivit tidigare. Du kämpade inte utan tog den lätta vägen. Då var det skolans fel. Nu gör du samma sak och lägger skulden på andra. Du skulle tagit den svåra vägen istället för den bekväma . Det hade hjälp dig mycket bättre och att du inte hamnat i svårigheter i vuxen ålder
Håller med dig
Jag ser att flera kommentarer nu handlar om att analysera mitt liv, min skoltid och till och med mitt arbete. Det är ganska långt ifrån det min blogg faktiskt handlar om.
Att i efterhand försöka bedöma vad någon “borde ha gjort” i skolan, utan att känna till hela situationen, blir mest spekulationer. Ni har inte levt mitt liv och vet inte hur det faktiskt såg ut då.
Samma sak gäller frågor om mitt arbete. Hur jag lägger upp min dag eller när jag skriver på mina plattformar är inget som personer i ett kommentarsfält har insyn i.
Det här är också ett ganska tydligt exempel på det jag skrev om i mitt inlägg. Istället för att diskutera innehållet i bloggen hamnar fokus gång på gång på att kritisera mig som person eller mitt liv.
Vill man läsa och diskutera det jag skriver på ett respektfullt sätt är man välkommen. Men att sitta och spekulera om mitt liv eller försöka döma mig hör faktiskt inte hemma här.
Det verkar mer som att när en person inte är schysst bakom sina verk så tappar verket sin betydelse som i detta fall bloggen.Tänk en författare som beter sig dåligt dennes böcker struntar folk i och fokus hamnar på det dåliga beteendet.
Du slår ju bara tillbaka på saklig kritik och folk som undrar saker efter det du själv skriver om i bloggen. Du förstorar upp och flyttar fokus till att allt är dina läsares fel. Den här bloggen har havererat för längesen och det beror på bloggaren och inte på dom som läser. Fråga dig själv finns det något som stämmer är det något jag borde ändra på? Tex hjälper jag andra lika mycket som jag ber om hjälp? Eller kräver jag skiten ur folk och folk har tröttnat på mig?
Många skriver om livet, det stämmer men dom är säkert ödmjuka personer i grunden och gnäller inte om precis allt. Letar fel och är allmänt bittra. Ingen orkar med vare sig sådana texter eller människor. Du gnäller om precis allting och ser inte din del i nått, allt är problematiskt, städa, åka buss, jobba, relationer, handla osv osv. Sånt en normal person gör helt naturligt får du till extrema problem. Vi har dyslektiker inom läkarkåren, polis, ingenjörer. Läsningen är problemet och inte heeeela deras tillvaro.
Skicka en kommentar