Jag har tänkt mycket på det där med hur vi pratar med varandra. Hur snabbt allt går, hur lätt det är att reagera – och hur svårt det ibland verkar vara att bara stanna upp och lyssna.
Det känns som att vi har vant oss vid att allt ska bedömas direkt. Att varje berättelse måste analyseras, värderas och ifrågasättas nästan i samma stund som den delas. Som om tystnad och eftertanke har blivit något ovanligt.
Och just idag, på Alla hjärtans dag, blir den tanken ännu starkare. För det är en dag som påminner om omtanke och närvaro – inte bara i nära relationer, utan i hur vi möter människor överhuvudtaget.
Jag tror inte att människor alltid menar att vara hårda. Ofta handlar det nog om tempo, om vana, om hur sociala medier har format vårt sätt att kommunicera. Vi ser något, reagerar snabbt och går vidare. Men för den som står bakom orden stannar det kvar.
Det är en märklig tid att vara människa i. Vi är mer uppkopplade än någonsin, men samtidigt kan avståndet mellan oss kännas större. Vi vet mycket om varandra – men förstår kanske mindre. För mitt i alla åsikter, kommentarer och reaktioner försvinner ibland det viktigaste: att det alltid finns en verklig person bakom det som skrivs.
Jag önskar att vi blev lite bättre på att ge varandra utrymme. Att låta berättelser få finnas utan att direkt plockas isär. Att våga möta varandra med nyfikenhet istället för misstänksamhet.
Kanske är det just det Alla hjärtans dag kan få oss att stanna upp inför. Inte som något stort eller storslaget, utan som en stilla påminnelse om hur mycket våra ord faktiskt betyder.
För ibland räcker det att vi tänker en extra gång. Att vi väljer att lyssna lite längre. Att vi låter människor få vara människor, med sina upplevelser, sina känslor och sina berättelser – utan att genast försöka sätta en etikett på dem.
Och kanske är det där det börjar. Inte i att förändra alla andra, utan i hur vi själva väljer att möta världen, en människa i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar