Hur kul är det egentligen att sitta på samma buss dag ut och dag in? Samma rutt, samma säte, samma trängsel. 220 dagar fram och tillbaka, knä mot andra människor och alltid samma känsla av att bara vara på väg – aldrig framme
Det är klart att det hade varit roligare om någon ibland ville komma och hämta mig och köra mig. Bara bryta mönstret. För att åka buss så här länge, så ofta, det är faktiskt inte kul. Det blir monotont, tröttsamt och ganska opersonligt.
Ibland vill man bara känna att resan betyder något mer än att ta sig från punkt A till punkt B. Att den inte bara är ännu en transportsträcka i ett schema som aldrig ändras.
Man lär sig nästan varje skakning i vägen, varje stopp där någon kliver av, varje ansikte man sett hundra gånger men aldrig pratat med. Det är märkligt hur nära människor kan vara fysiskt, men hur långt ifrån man ändå känner sig.
Vissa dagar känns det som att tiden står still på bussen. Som att livet händer någon annanstans, medan man själv bara sitter och väntar på att få kliva av. Samma ljud, samma blickar, samma känsla av att bara följa med.
Och ändå fortsätter man. Dag efter dag. För man måste ta sig dit man ska. Men det betyder inte att det är lätt, och det betyder definitivt inte att det är kul.
Kanske är det just därför tanken på att någon skulle komma och hämta en känns så stor. Inte bara för att slippa bussen, utan för att någon faktiskt tänkte på en. Att någon valde att stanna upp och säga: jag kan köra dig idag.
Det är en liten sak egentligen, men i en vardag som bara rullar på kan små förändringar kännas enorma. Som att plötsligt få lite luft i något som annars känns instängt.
För ibland är det inte själva resan som är jobbigast – det är att den aldrig förändras.
11 kommentarer:
Du skäms iaf inte för att skriva om hur bekväm du är. Varför skaffar du inte bil då? Du har väll körkort. Min mormor har ögonpronlem men kör långa sträckor hur bra som helst.
Finns billiga begagnade cyklar att köpa.
Nu är du där igen. Svårt att ta sig till bussen. Svårt att åka med bussen. Vill hellre att någon ska hämta dig för då blir det mer personligt. Aldrig hört så korkat. Din buss tar väl några minuter men det är väl för mycket för din dyrbara tid. Du är en egoistisk bekväm och lat person. Alla som läser din blogg har fattat det för längesedan utom du själv som är i din egen bubbla.
Hon kan inte ha bil. Då måste hon köra själv. Sköta om den och tanka.
Tala om för oss hur länge tar bussturen. Säkert 10 minuter men den tiden är dyrbara tid för dig.
Tala om för oss hur länge tar bussturen. Säkert 10 minuter men den tiden är dyrbara tid för dig.
Åk elsparkcykel och tänk lite på dom som pendlar långa sträckor varje dag. Du låter som en 8 åring som tycker det är jobbigt att gå en gånväg till skolan på 8 min. Man måste ha väldigt få upplevelser i livet om man som gammal människa gnäller på att behöva åka buss. Ska vägen också göras om så den blir roligare för dig, Löjligt! Va glad att du har ett jobb att åka till.
Till er som kommenterar:
Det går bara en buss från mig till jobbet. En. Så nej, det handlar inte om att jag är för bekväm för att ta bilen, cykla eller hitta “enklare lösningar”. Det här är den resa som finns.
Texten handlade inte om att jag tycker synd om mig själv eller att min tid är “för dyrbar”. Den handlade om hur det känns att göra samma sak 220 dagar i rad. Om monotoni. Om att ibland vilja känna sig sedd. Det är en känsla – inte en logistisk fråga.
Att kalla mig lat, egoistisk eller korkad för att jag beskriver min vardag är faktiskt rätt märkligt. Man kan välja att inte hålla med. Man kan välja att inte känna igen sig. Men man kan också välja att visa respekt.
Om ni läser igen, så kanske ni ser att det inte var bussen jag skrev om – utan känslan av att allt bara rullar på utan förändring.
Och den känslan är nog fler som har, även om alla inte vågar säga det.
En person som tänker utanför boxen finns lösningar, köpa cykel och cykla. Du orkar inte cykla och då blir buss enda alternativet. Precis som folk som kommer på massa ursäkter för att slippa gymma medans andra är duktiga och går dit. Och du kan heller inte veta vilka som läser din blogg när den är offentlig. Det kan vara personer som känner dig också. Att tro annat är bara korkat.
Vad gnäller du om då? Direktbuss o allt. Det finns dom som byter flera bussar för att ta sig till jobb, jobbar i andra städer osv. Att du inte skäms! Här avslöjar du dig själv att du är omöjlig, bitter osv och till och med gnäller på vägen , samma vyer blablabla. Hoppas man aldrig blir såhär när man blir gammal. Och du ska jobba med barn , en vuxen som ska peppa och vara positiv. Hur är det möjligt när världen är sååå "orättvis " mot just dig?
Jag märker att vissa kommentarer inte handlar om innehållet, utan om att sätta etiketter på mig som person.
Hur man väljer att skriva till andra säger ofta mer om den personen än om den man riktar sig mot.
Jag är helt öppen för olika perspektiv och kritik i sak – men jag tänker inte delta i eller uppmuntra personangrepp.
Vill man ha en dialog här inne krävs respekt. Det gäller alla.
Och till er som faktiskt bidrar med tankar, erfarenheter och sakliga invändningar: tack. Det är så riktiga samtal blir möjliga.
Skicka en kommentar