En dag kvar
Det är nästan svårt att fatta att det bara är en dag kvar att jobba. Den här veckan har verkligen sprungit rakt in i väggen – snabbt, intensivt och lite som att jag inte riktigt hunnit andas mellan allt.
Jag har känt mig trött på ett sätt som sitter i hela kroppen. Som om energin bara har läckt ut lite i taget under dagarna, och nu finns det nästan inget kvar. Min energi har varit helt slut, och det är inget jag kan blunda för längre. Jag märker det i allt: hur jag tänker, hur jag rör mig, hur små saker kan kännas stora när man redan är på gränsen.
Men mitt i allt det där finns det ändå något jag faktiskt är nöjd med.
Den här veckan har jag nämligen planerat min lunch, och det har gått över förväntan. Det låter kanske som en liten grej, men för mig har det gjort en stor skillnad. Att slippa stressa, slippa fundera i sista sekund och bara veta att ”det här har jag fixat” – det har varit en trygghet.
Jag fick också ett tips om att använda appen Anteckningar, och det har faktiskt hjälpt mig mer än jag trodde. Jag har börjat skriva små saker där och lagt det direkt på min iPhone-skärm som en widget. (Du hittar det genom att gå in på skärmen och välja Widgetar.) Då ser jag tydligt vad jag behöver göra måndag till söndag, både hemma och på jobbet. Inte allt på en gång, utan små saker som känns möjliga att orka med.
Det blir som ett eget litet tips till mig själv i vardagen: att ta en sak i taget och inte försöka bära allt i huvudet.
För även om allt känns rörigt, och även om veckan varit tung, så finns det ändå saker som fungerar. Saker jag kan ge mig själv cred för. Ibland är det inte de stora förändringarna som räddar en, utan de små rutinerna som gör dagarna lättare att ta sig igenom.
Så även om jag är helt slut, försöker jag ändå tänka:
Jag gjorde något som funkade för mig. Och det räcker.
Imorgon är sista dagen, och sen hoppas jag att kroppen får komma ikapp. Att huvudet får vila lite. Att jag får landa. Just nu känns det som det jag behöver mest.
Samtidigt ser jag faktiskt fram emot helgen. Det ska bli kul att åka på möte med distriktet. Jag tror att det kan ge mig lite ny energi, inspiration och ett annat fokus. Ibland behövs det något som bryter av, något som får en att känna sig lite mer levande igen.
Och kanske är det precis det jag behöver nu.
Det behöver inte vara perfekt. Det viktigaste är att jag fortsätter framåt, ett steg i taget.
--- 💛
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar