Efter en hektisk helg

---

Efter en hektisk helg

Om att börja veckan trött men tacksam – och att låta språket få vila ibland.

Efter en hektisk helg är kroppen lite trött, men hjärtat känns fullt. Jag har mött människor, pratat, lyssnat, skrattat – och det är något särskilt med det. När man får dela tankar med andra som verkligen förstår, som inte bara hör orden utan också mellanrummen däremellan.

Helgen var bra, riktigt bra. Men nu är det måndag igen. Vardagen faller in som den alltid gör – lite för tidigt, lite för tungt. Jag kom hem sent igår och orken tog slut redan i hallen. Lunchlådan fick stanna i frysen. Pastan fattas ändå. Så jag får väl gå till Hemköp, köpa något gott och låta det bli min tröst i dag. Ibland räcker det – en god måltid och känslan av att få vila lite i nuet.

Det är något tryggt i det vanliga. I att gå till affären, möta samma människor, se samma hyllor. Kanske är det där vardagen visar sin vänlighet – i det som upprepar sig, men ändå bär oss.

Jag vill också tacka för alla fina kommentarer här inne. För respekten, för förståelsen. För att ni orkar läsa även när mina ord snubblar lite. Jag pratar ofta in mina texter och låter sedan tekniken hjälpa mig att rätta till dem. Det är ett samarbete – mellan mig, rösten och verktygen som gör språket tillgängligt. Kanske visar jag er någon gång hur det låter innan rättningen, bara för att visa hur dyslexin faktiskt låter i verkligheten.

Nu väntar jobbet. Gröten är uppäten, väskan står vid dörren och måndagen ropar mitt namn.

Och någonstans mitt i allt detta – i tröttheten, i vardagens rytm – finns det där lilla extra steget vi med dyslexi alltid måste ta. När orden inte riktigt vill samarbeta, när tankarna går fortare än bokstäverna. Det kräver lite mer tålamod, lite mer kraft. Men det lär oss också något viktigt: att språk inte bara handlar om stavning, utan om modet att försöka igen, varje dag.

Ha en riktigt fin måndag 🌸

---