Det är mycket nu. Flyttkartonger, jobb, vardagslogistik och långa att-göra-listor. Men mitt i allt det praktiska kommer en tanke smygande: vart tog gemenskapen vägen? Föreningslivet som en gång fyllde våra dagar med mening – finns det kvar, eller håller det sakta på att tystna?
Idag gick jag upp vid sjutiden. Fixade ordning mig. Jag och en vän fick rodda med att hämta föreningssaker inför lördagen. Kaffemuggen och smörgåsen hade vi med oss – vi åt i bilen, som så många gånger förr. Lite nöjen hann vi också med. Loppis, såklart. Det blev en plastblomma till uthyrningen – och jag hittade några blusar.
Vi åkte till Sollebrunns Gästgifveri. Allt där var hemlagat. Det fanns fisksoppa och köttgryta att välja på. Jag tog – så klart – den mustiga köttgrytan med potatis. Till efterrätten fick vi smörstekta pannkakor med hemkokt jordgubbssylt och vispad grädde. Under fikat gick vi igenom checklistan. Vi tror att vi har fått ihop allt material till motorfestivalen på lördag. Det känns bra.
Men jag undrar ändå – vad är det som händer?
Det var en gång då föreningslokalen var full. Doften av kokkaffe, ljudet av diskussioner som gick i vågor. Någon ritade upp en plan på whiteboarden, någon annan delade ut kopierade papper med stavfel och hjärta. Och vi var där – vi var många. Inte perfekta, men närvarande.
Men nu… det verkar som att alla människor är upptagna. Upptagna med sitt. Med flyttan, framtiden, familjelogistik, jobbstress. Med att skriva rätt på sociala medier, men inte hinna skriva under på gemenskap. Har vi glömt bort vad det betydde att samlas? Att prata i timmar om något vi brann för. Att vara en del av något större – trots felstavningar, felordningar och grammatiska krascher.
Jag har alltid kämpat med språket. Med att skriva "rätt". Med att bli förstådd, fast jag har så mycket att säga. Men i föreningslivet spelade det ingen roll hur du stavade, bara att du dök upp. Där räckte det att man ville något. Och nu känns det som att det där försvinner. Långsamt, tyst. Som att vi håller på att glömma hur man gör när man gör saker tillsammans.
Kanske är det framtiden. Kanske är det bara en paus. Men jag undrar – har vi blivit så upptagna med att vara individuella att vi glömt bort kraften i gemenskap? Det är inte bara stavningen vi håller på att tappa. Det är vi.
Så här kommer en enkel uppmaning:
Kom tillbaka. Ta med dig ditt hjärta, dina idéer – och din felstavade inköpslista.
Vi behöver inte vara perfekta. Vi behöver bara vara där.
6 kommentarer:
Det är bara de som har gott om tid som kan hålla på med sådant. De andra har fullt upp med familjen.
Jag förstår att många har fullt upp – det har jag också.
Men jag tror vi måste sluta se gemenskap som ett “lyxproblem” man bara kan unna sig om man har gott om tid. Att mötas, byta erfarenheter och få tips och råd är något vi alla mår bra av och faktiskt behöver. Det är i de mötena vi lär oss, får stöd och ibland hittar lösningar som gör vardagen lättare.
Om vi slutar prioritera de stunderna helt, då riskerar vi att stå mer ensamma när vi faktiskt behöver varandra som mest.
---
Håller med. Och jag prioriterar nog hellre mina barn och familj tillsammans med andra barnfamiljer. Det ger så mycket.
Du har egentid hela dagarna. Vem kan sova länge och äta en lång frukost. Åka på vatten gympa. Gå och sätta sig på café. Åka på loppisar och ut och äta. Sitta en hel helg och titta på gamla bilar . Du har det bra som bara behöver prioritera det du tycker om själv. Vanligt folk har inte tid med sådant.
Jag tror vi alla gör våra val efter den ork och verklighet vi lever i. Det jag försöker visa med mina texter är hur viktigt det är att skapa plats för gemenskap – inte att leva "lätt", utan att leva meningsfullt. Det får gärna se olika ut för olika människor.
Allt handlar inte om dyslexi, överdriven dramatisk text. Det finns roligare sätt att umgås på än att träffas och lyssna på en massa talare om något som det pratas mycket om ändå. Du måste nog också förstå att hela livet kretsar inte kring dyslexi för många. Man har sina problem och dom flesta klara sig bra i sitt liv ändå och hittar gemenskap på andra sätt.
Skicka en kommentar