Se hela mig – inte bara mina fel
Ibland räcker det med ett enda stavfel för att folk ska döma.
De ser inte helheten. De ser inte mig.
De ser bara det som sticker ut – inte det jag faktiskt försöker säga.
Ibland känns det som att människor fastnar vid ett enda ord.
Ett fel. En formulering som inte är helt rätt.
Och så dömer de mig.
De ser inte hela texten.
De ser inte mig som person.
De missar budskapet, känslan – all den kraft som krävs för att jag ens ska våga skriva.
Jag lever med dyslexi.
Det betyder att jag ofta måste kämpa mer än andra.
Att läsa, skriva och förstå tar energi – varje dag.
Men det betyder inte att jag är dum.
Det betyder inte att jag inte har något att säga.
Många vuxna har svårt med språk.
Vissa kämpar med engelska. Andra med stavning eller grammatik.
Men ändå förväntas vi uttrycka oss felfritt – som om språket vore ett mått på vårt värde.
Och vi som inte passar in i den mallen får ofta suckar, blickar eller kommentarer.
Det gör ont.
Inte för att jag skäms – utan för att jag inte blir sedd som en hel människa.
Bara som ett fel.
Jag är trött på att människor gnäller över hur andra skriver.
Trött på att folk pratar illa om oss som har det tufft med språket.
De vet inte vad vi bär på.
De ser inte kampen bakom varje ord vi skriver.
Bakom varje stavfel finns en människa.
En människa som försöker.
En människa som har något att säga.
En människa som förtjänar att bli lyssnad på.
Så nästa gång du läser något med ett fel i – stanna upp.
Läs med hjärtat.
Lyssna på vad personen faktiskt vill säga.
För om du bara letar fel, så missar du meningen.
Du missar människan.
Vi är mer än våra stavfel.
Vi är mer än våra svårigheter.
Vi har röster, vi har styrkor, och vi har berättelser som förtjänar respekt.
Och kom ihåg:
Alla får ha olika åsikter – det är okej.
Men alla har också olika svårigheter med dyslexi.
Ingen upplevelse är exakt lik någon annans.
Så snälla –
läs hela inlägget innan du dömer.
Se människan bakom orden.
Lyssna med hjärtat.
9 kommentarer:
Tycker mer att det känns som du har svårt att ta till dig saker för vad det är. Man kan inte järnstyra och vrida om något pga att du har problem med saker. Dom flesta kan engelska i Sverige det är fakta.
Ditt resonemang kan liknas vid att "om jag har svårt att få jobb ska ingen annan heller ha jobb. "
Du får tåla kritik. Får du dålig kritik tar du inte till dig detta utan skyller på att vi inte förstått din text. Då är väl din text luddig.
Att jag skriver om mina erfarenheter betyder inte att jag inte tål kritik – det betyder att jag sätter ord på något som många känner igen sig i, men få vågar säga.
Att du inte håller med är en sak. Att du förminskar mig och mitt perspektiv är en annan.
Jag varken bad om sympati eller undanflykter – jag delade min verklighet.
Du behöver inte förstå eller hålla med. Men att förenkla, misstolka och jämföra med något helt annat säger mer om din inställning än om min text.
Jag står för det jag skrev.
Och jag är inte här för att be om ursäkt för det.
Diskussionen är avslutad.
Jag har själv svår dyslexi och kan inte känna igen mig i något du skriver. Övar min engelska hela tiden eftersom jag vet hur viktigt det är att kunna det språket. Jag är också ordningsam och ser inga hinder med min dyslexi mer än läsning.
Hejja dig! Det är precis så man kommer framåt istället för att se en massa hinder överallt!
Tack till er båda för era kommentarer! Det är fint att se engagemang – och att vi alla har olika erfarenheter av att leva med dyslexi.
Jag förstår att ni inte känner igen er i allt jag skriver. Och det är helt okej.
Vi med dyslexi är inte en enhetlig grupp – vi har olika styrkor, svårigheter och strategier.
Någon kanske älskar att öva engelska och känner sig ordningsam. Någon annan kämpar med självkänslan, med att bli förstådd, med att orka uttrycka sig i text.
Mitt inlägg handlar inte om att ge upp eller skylla på hinder.
Det handlar om att bli sedd för hela sin mänsklighet – även när det skaver.
Att folk ibland dömer utan att förstå vad som ligger bakom orden.
Att prata om det svåra betyder inte att man fastnar i det.
För mig är det ett sätt att ta mig framåt – genom att vara ärlig.
Att synliggöra verkligheten för dem som inte vet hur det känns.
Så heja dig som hittar dina sätt att kämpa – och heja mig som också kämpar, fast på ett annat sätt.
Det finns plats för båda berättelserna.
Starkt och bra jobbat av dig anonym! Du kommer gå långt med att kämpa på så.
Vadå stavfel? Det är ju AI som skriver texterna i bloggen.
Hej Anonym, Mitt namn är Dick Nicklasson och sitter som sekreterare i Dyslexiförbundet lokalföreningen Fyrstad. Det här med andra språk är lite speciellt för dyslektiker. Jag har en bekant som har en grabb som har dyslexi och problem med det svenska språket men har mycket lättare med det engelska språket. Dyslexi ter sig olika från person till person. Det går inte att säga att "jag har dyslexi och jag minsann...." Man ska vara lite försiktigt med att jämföra personer med dyslexi ungefär som att jämföra dåliga bromsar på olika bilar. Varje person är unik och en begränsning som ter sig på olika sätt.
Skicka en kommentar