Frågestopp längs vägen – när gemenskapen blir större än resan

---

Att ligga kvar – eller att resa sig för VROM

Det är lätt att vilja ligga kvar i sängen. Dra täcket upp över öronen, stänga ute världen och alla dess krav. Men så finns det stunder då man måste upp, då det finns något som väntar bortom tröttheten. Något större, något som får människor att samlas.

Idag handlar det om VROM – Volvo Rendezvous & Owners Meeting. En ideell organisation, en mötesplats för entusiaster, en årlig höjdpunkt där bilarna inte bara är maskiner utan kultur, historia och gemenskap. Den 15–17 augusti fylls platsen av människor från hela världen, och i år finns även Motorhistoriska Riksförbundet på plats under två av dagarna.

För mig började det hela enkelt. Kaffekorgen. Någon måste fixa den. Och det blev jag. En liten sak kan tyckas – men egentligen är det just dessa små handlingar som håller allt rullande. För vad är en bilträff utan kaffet som värmer fingrarna, utan mötena över en mugg och en bulle? Det är i det lilla vi finner det stora.

Årets runda med start vid Stenungsund Arena (Nösnäsvägen 2) tar oss på slingriga vägar via Tjörn och Orust till målgången vid Brandt Bil på Kärranäsvägen i Uddevalla.

• Startavgift: 200 kr/bil (kontant eller Swish)

• Ingen föranmälan, anmälan sker på plats.

• Starttid: mellan kl. 10.00–12.00

• Målgång: mellan kl. 13.00–16.00 vid Brandt.
  Längs vägen väntar frågor och små övningar – och rundan är självklart endast för Volvobilar.

Och just där, längs vägen, står vi. Däckens grusknaster hörs långt innan bilarna syns bakom kröken. En röd Amazon bromsar in, föraren vevar ner rutan, vinden drar med sig doften av varm asfalt och nyklippt gräs. Vi vinkar, ler och räcker fram dagens fråga. Någon skrattar högt:
– “Oj, den var klurig!”
En annan lutar sig över ratten och funderar, medan passageraren viskar fram ett förslag.

Nästa bil, en skinande 240, rullar fram med motorn på lågvarv. Dörren öppnas, ett barn hoppar ut och springer fram för att läsa frågan först. Kanske blir svaret rätt, kanske fel – men det spelar ingen roll. Det viktiga är mötet, pausen, ögonblicket när alla är med.

Vid sidan puttrar kaffet i termosen, doften sprider sig och blandas med olja och bensin. Det är en märklig men underbar kombination. Här, i en lek vid vägkanten, växer gemenskapen.

Jag tänker på hur lätt det är att känna sig utanför när världen snurrar fortare än man själv kan läsa eller skriva. Men här, bland gamla Volvobilar, historier och skratt, spelar det ingen roll om man stavar fel. Här pratar bilarna sitt eget språk, och människor möts i något gemensamt.

Så jag reser mig, packar kaffet och åker. Inte bara för att hjälpa till – utan för att vara en del av något som förenar.

För ibland är det viktigaste vi kan göra att faktiskt stiga upp ur sängen och säga: jag är med.
Och kanske är det just där, i de små vardagliga insatserna, som samhällen byggs. Inte av perfektion, inte av de som alltid springer fortast – utan av gemenskap, tålamod och människor som vågar mötas där de är.

---