Sista timmarna på en fantastisk helg

Helgen lider mot sitt slut, men jag dröjer mig kvar hos min vän en liten stund till. Vi ska strax fixa lite lunch tillsammans innan det är dags för mig att ta bussen hem. Det känns fint att få landa i de sista lugna timmarna, njuta av tystnaden och det där enkla samspelet som finns när man umgås med någon man trivs med.

Till lunch blir det grillat kött, potatis och en kall, krämig örtsås – enkel mat men så full av smak. Det är något särskilt med att laga mat tillsammans i sommarens tempo, utan stress, med dörrarna öppna mot trädgården och doften av grill som letar sig in i köket.

Den här helgen har verkligen varit något extra. Vi har ätit gott, delat flaskor av både vin och en skvätt gin, skrattat mycket och låtit dagarna bara rinna iväg. Höjdpunkten var nog vår lilla roadtrip i cabben – vinden i håret, solen i ansiktet och det där oväntade i att bara stanna till där vi kände för det. Vi tog fikapauser på mysiga små platser, drack kaffe ur pappersmuggar och pratade om allt mellan himmel och jord. Inga måsten, inga planer – bara närvaro och frihet.

I morse vaknade jag tidigt och gick ut i trädgården. Där stod rabarbern ståtlig och frodig, och jag kunde inte låta bli att skörda några stjälkar. Jag kokade en enkel kräm till honom – en liten kärleksfull gest, något som får helgens smak att leva kvar ännu några dagar. Doften av vanilj och syrlig rabarber spreds i köket, och vi åt den tillsammans medan morgonsolen långsamt värmde upp dagen.

Nu börjar det bli dags att rulla hemåt. Väskan är packad, men i hjärtat bär jag så mycket mer än bara kläder och tandborste. Jag tar med mig lugnet, samtalen, skratten, och den där känslan av att vara full av liv. Det är så lätt att glömma hur viktiga de där små, enkla stunderna är – men just nu känns det tydligt. Den här helgen kommer jag bära med mig länge.

Och kanske, när vinden blåser mot kinden på väg hem, kommer jag fortfarande kunna känna smaken av grill, höra ekot av vårt skratt – och minnas doften av rabarberkräm i ett sommarkök.