Tisdag – tråkigt att gå upp i ensamheten

 

Det var segt att ta sig upp i morse. Ensamheten låg som ett tungt täcke över frukosten. Inga ljud, inga rörelser – bara jag, kaffet och tankarna som snurrade.

Jag försökte installera ett säkerhetsprogram – Authenticator – på min Mac, men det fungerade bara på iPad och iPhone. Så typiskt teknik. Det är både frustrerande och viktigt att öka säkerheten, men ibland känns det som att allt bara blir mer krångligt. Det tog mig en hel timme att försöka få det att fungera, och till slut var all energi borta. Jag gav upp och kände mig helt dränerad.

Idag är det mycket att göra inom administration och kontorsarbete. Vanligtvis tycker jag att det kan vara ganska kul – att få struktur, ordning och lite koll på läget. Men just nu är det tungt.

Jag har köpt nya glasögon, men optikern tyckte att jag inte behövde progressiva. Det blev enkelslipade istället. Tyvärr blir det suddigt när jag jobbar vid datorn. Jag måste ta av mig glasögonen för att kunna se ordentligt – och det fungerar inte i längden.
Mina nya progressiva glasögon har ännu inte kommit, och jag har fortfarande inte köpt det par jag egentligen behöver. Synen har blivit sämre på nära håll, särskilt vid skärmar, och det gör det svårt att fokusera.Jag har i alla fall beställt extra glas – de kommer om en vecka. Förhoppningsvis blir det lättare då.

Mitt jobb kan vara riktigt fint ibland – särskilt när jag får vara med ungdomarna. Det är mer givande än att sitta med administration, även om det också hör till. Ibland räcker det med att en elev säger hej med ett leende, så lättar trycket i bröstet lite.

Idag fick jag dessutom ett oväntat uppdrag: att hjälpa en person spåra sin mobiltelefon som hade blivit kvarglömd på en buss. Genom en app kunde vi faktiskt se exakt var bussen befann sig. Det blev ett litet äventyr mitt i allt det vardagliga, och kanske också en påminnelse om att teknik inte bara krånglar – den kan också hjälpa.

Just nu får jag ta en sak i taget och påminna mig om att allt inte måste bli perfekt direkt.
Vissa dagar är bara gråare än andra – men jag vet att det vänder.

Och även om dagen började tungt, försöker jag påminna mig om att det är okej att ha sådana här dagar. Alla har vi stunder när allt känns lite suddigt – både bokstavligt och bildligt.
Det viktigaste är att inte ge upp, utan att fortsätta ta små steg framåt.
Kanske känns morgondagen lite lättare. Och tills dess får kaffet, vilan och vänligheten mot mig själv räcka.

Jag gör så gott jag kan – och det är faktiskt tillräckligt.
Och vem vet – kanske kommer en ny tanke, ett skratt från en kollega eller ett sms från en vän som lättar upp det gråa.