Trött på energitjuvar och tjat

Trött på energitjuvar och tjat

Jag är så trött.
Inte bara fysiskt, utan på djupet. Trött på att hela tiden behöva vara “på”. Trött på energitjuvar, trött på pepp, trött på tjat.

Det är som om hela världen skriker: “Tänk positivt!”, “Gör det bästa av situationen!”, “Kom igen nu, lite till!”
Men ibland orkar man bara inte. Och det borde få vara okej.

Jag vet att jag bär på en styrka. Jag vet att jag klarar mer än jag tror.
Men just nu… just nu vill jag inte vara stark. Jag vill få vara tyst. Lämna verktygslådan i hallen och bara andas.

Det finns en särskild sorts trötthet som kommer av att alltid behöva förklara sig.
Av att behöva kämpa för det andra får gratis.
Av att aldrig riktigt känna sig ikapp, hur mycket man än försöker.

Och så kommer det där tjatet.
Inte bara från andra, utan från en själv också. Den där inre rösten som säger att man borde rycka upp sig, borde göra mer, borde vara gladare. Jag är trött på den också.

Idag vill jag bara få finnas.
Inte prestera. Inte förklara. Inte le när jag inte känner för det. Bara vara.

Så om du också är trött – på energi, på tjat, på allt – så ser jag dig.
Vi får vara trötta ibland. Det betyder inte att vi har gett upp.
Det betyder bara att vi har kämpat länge.

När vardagen vänder – oväntat men härligt

Sammanfattning:

Första dagen på min 56 dagar långa semester – och det drar igång direkt! Ovälkomna måsten, härliga överraskningar, en lyxlunch och en TikTok-video som plötsligt exploderar. Jag hinner knappt andas ut innan allt händer – men vilken start ändå!

Nu är det äntligen dags – semester i 56 dagar!
Det känns nästan overkligt att jag har så lång ledighet framför mig. Jag känner både lättnad, trötthet och ett härligt pirr i kroppen. Nu vill jag bara ta dagen som den kommer, andas, landa och njuta.

Kanske ska jag bara vila ett tag, kanske dra iväg på något spontant? Inga krav. Inga tider. Det är faktiskt precis vad jag behöver nu.

Men redan idag drog det igång. På jobbet blev vi bjudna på en fantastisk lunch: grillad ryggbiff med kalvsky, rostad färskpotatis, sojaemulsion, grillad broccoli och syrad lök. Efterrätten? Crème brûlée – och den satt som en smäck. Allt var sketagott, och stämningen med kollegorna var varm och fin. En perfekt avslutning innan min långa ledighet.

Sen, precis när jag trodde jag skulle få vila – så kommer det en ny bokning på rummet jag hyr ut. Så det blev till att åka hem och städa inför nästa gäst. Snabba ryck! Men det känns ändå skönt att det rullar på. Den här veckan får jag ta som den kommer – och nästa vecka är jag i full semesterlunk. Det verkar som att sommaren kommer innehålla både vila och ansvar, särskilt med kortvarsel-gäster som bokar in sig.

Och det mest oväntade:
Min video om Habibi i Vaniljsås har exploderat på TikTok!
Den har fått över 134 500 visningar och 4000 likes – jag är helt i chock.
Att så många har gillat den… wow alltså! 🙌

"Bara 3,5 dagar kvar – sen väntar friheten.

Idag är det en ganska lugn dag.

Nu är det bara 3,5 arbetsdagar kvar innan jag får hela 7 veckors ledigt – det känns både skönt och lite overkligt. Tänk att man snart får släppa vardagsrutinerna en stund och bara vara. Jag ser fram emot att få tid att landa och kanske göra sådant som blivit liggande.

Jag la upp ett litet klipp på TikTok där jag visade min katt när hon åt. Hon brukar tugga i sig som vanligt, men den här gången slickade hon bara lite – och ändå blev det över 21,9 tusen visningar! Jag blev helt paff. Det är märkligt hur något så litet kan få så stort genomslag. Men det gjorde mig glad, det kändes som en liten boost – både för mig och för katten.

Och habibi då – alltid lika nyfiken och gossig. Hen är som en varm filt runt hjärtat, särskilt när vardagen snurrar på. Jag märker hur vi båda längtar efter att bara få mer tid ihop, utan klockor och tider att passa. Det ska bli fint.

Helgen har varit lugn och skön.
Jag har mest pysslat hemma och gjort sådana där vardagssysslor som behövs. Inget märkvärdigt, men det är något fint med det också – att bara gå runt i sitt eget tempo och känna att man har koll.

Nu går jag in i sista arbetsveckan med ganska gott humör. Snart väntar vila, ledighet och kanske några små äventyr. Vi får se vad tiden bjuder på

En tom parkbänk i motljus, symbol för både ensamhet och lugn.

🕊️ Att börja om – en dag i lugnets tecken

Vaknade utan väckarklocka – bara det känns som en liten seger. Att få börja dagen i sin egen takt gör så stor skillnad. Jag åt frukost i lugn och ro, gröt och kaffe som vanligt, men idag smakade det extra gott. Kanske för att jag faktiskt kände mig närvarande. 

Tog tag i några småsaker hemma som jag skjutit upp, och det kändes riktigt skönt efteråt. Det behöver inte vara stora prestationer för att känna sig nöjd – ibland räcker det att bara göra det man orkar. Under eftermiddagen tog jag en promenad och lät tankarna vandra fritt. Det är något befriande att bara gå utan mål. Och luften var så frisk idag 

– en sådan där dag när man verkligen känner att man lever. Jag har bestämt mig för att ta hand om mig själv i helgen. Vara snäll mot mig själv. Och idag har jag faktiskt lyckats med det. Det är jag glad för.

Senare satt jag och tittade på TikTok. Där berättade en kvinna, som nyligen blivit skild, att hon inte fick komma på sin före detta partners släktings studentskiva – för att hon inte längre tillhörde “den gamla släkten”. 

Att känna sig utanför är något många upplever när man separerar från sin livspartner. Den första tiden är så otroligt smärtsam. Jag har gått igenom det själv. Det var en tuff tid – att skiljas, att sälja sitt älskade hus, att plötsligt sitta ensam i en lägenhet. Det är nästan 15 år sedan nu.

 Jag tänkte på min "ministation", mitt eget lilla utrymme – mitt sätt att börja om på nytt. Jag har tagit mig tillbaka, även om jag har färre vänner omkring mig nu. Skilsmässan tog med sig många gemensamma vänner, som valde sida. Det gör ont, men idag står jag här. Starkare.

Idag lever jag ett nytt liv – med en härlig person, i en ny livsstil där vi är särbos. Det passar mig. Och det känns rätt.

"Jag reste mig ur sorgen med varsamma steg.
Nu går jag vidare – inte ensam, inte svag,
utan helare än jag trodde var möjligt."

– Trötthet är inte lathet – det är konsekvens"

Igår kväll blev inte alls som jag hade tänkt. Jag skulle bara ta tag i lite disk och plocka undan, men diskmaskinen hade andra planer. Överkorgen strular – det kommer inget vatten dit, så disken där uppe blir inte ren. Jag hade märkt det redan förra veckan, men igår blev det helt tydligt. Inget vatten, ingen diskning.

Jag försökte starta om maskinen, körde olika program, rensade filter – men ingenting hjälpte. Till slut fick jag handdiska. Jag kämpade i nästan tre timmar. Det kändes som en evighet, och hela köket var kaos. Jag var trött – inte bara i kroppen, utan också i huvudet.

Kommentarer jag fick:

"Hör du inte hur du själv låter? Gnäll gnäll gnäll! Håller med, diska för hand precis som många andra gör runt om i världen."

 – Okänd

"Fel! Du kan bli hjärntrött av läsning när du har dyslexi. Inte av att hålla ordning i ditt hem. Återigen ska diagnoser pratas om för vad det är och inte användas för att komma undan och slippa saker."

 – Okänd

"Du skyller allt på dyslexi. Alla möten du sitter på då är dyslexin inget hinder, men ska du göra något fysiskt då är det tvärstopp. Jag kallar det ren lathet och bekvämlighet."

Mitt svar:

Jag skriver dagbok för att dela med mig av min vardag – både det som fungerar och det som skaver. Det här var en kväll där allt kändes motigt. Inte för att jag inte klarade av att diska för hand, utan för att jag redan innan var trött i både kropp och huvud. Jag är inte ensam om att känna så – och det betyder inte att jag gnäller.

Dyslexi är inte något jag skyller på – det är något jag lever med. Varje dag. Det kräver mer än vad många förstår: fokus, strategier, uthållighet – och framför allt mod. Modet att fortsätta även när allt känns övermäktigt.

Att jag ibland väljer bort vissa saker eller behöver vila är inte ett tecken på svaghet – det är självinsikt. När hjärnan gått på högvarv hela dagen med att läsa, tolka, komma ihåg, hantera ljud, intryck och krav – då säger kroppen till slut ifrån. Det är inte bekvämt. Det är nödvändigt.

Och om du någon gång trott att det är enkelt att ständigt behöva bevisa sitt värde, att orka trots att orden trasslar – då vet du inte hur mycket styrka det kräver att varje dag resa sig och försöka igen.

Att få höra att jag skyller på min dyslexi gör ont, för det visar att den osynliga kampen många av oss lever med ofta ifrågasätts. Dyslexi handlar inte bara om att läsa bokstäver – det påverkar hur vi bearbetar information, hur vi planerar, minns, fokuserar, sorterar. Det kostar mer energi än många förstår. Att känna hjärntrötthet efter en lång dag – med intryck, beslut, text och ansvar – är inte att vara lat. Det är verklighet.

Jag försöker inte smita undan. Jag går till jobbet, jag går på möten, jag tar ansvar – och jag kämpar på, varje dag. Att jag ibland känner mig trött betyder inte att jag är bekväm. Det betyder att jag är människa.

Vi behöver kunna prata öppet om våra svårigheter utan att bli förminskade. Det här var min sanning den kvällen. Din sanning ser kanske annorlunda ut – men det betyder inte att min inte är verklig.

Hjärnan jobbar övertid – med bokstäver och allt annat

 järnan jobbar övertid – med bokstäver och allt annat

Det är sista dagen på min semester och jag är helt… slut. Inte slut på idéer eller tankar – tvärtom – men slut som i att jag inte ens orkar börja plocka undan här hemma. Disken står där den står, dammet ligger kvar, kläderna väntar snällt på att vikas. Men jag? Jag sitter fast. Som om både kroppen och huvudet har satt sig i mjuk cement.

Det du just nu läser kanske känns rörigt, trött eller ofärdigt – men det här är verkligheten för många av oss som lever med dyslexi och hjärntrötthet. Vi ser vad som behöver göras. Vi vet vad som krävs. Men hjärnan sätter stopp, lägger av, tvärnitar. Viljan finns där, men all energi tar slut innan man ens hunnit börja.

Och vet du vad? Det är okej. För det här är starkt, naket och äkta. Jag vet att jag inte är ensam. Den här texten kommer direkt från hjärtat – och från en hjärna som har kämpat lite för mycket. Jag behöver inte be om ursäkt. Vi har alla sådana dagar, särskilt vi som lever med en hjärna som går på högvarv i det tysta, varje dag.

Min hjärna känns som en degklump någon glömt i solen – seg, varm och trött. Bokstäverna flyter omkring som små trotsiga barn som vägrar ställa sig i rätt ordning. De leker kurragömma i mitt huvud, och jag försöker samla dem, forma dem till ord, meningar, sammanhang – men allt bara glider isär.

Hjärntrötthet och dyslexi går ofta hand i hand. Jag vet det. Jag lever med det. Dyslexi innebär att hjärnan har svårigheter att bearbeta språk. Det kräver mer kraft att läsa, skriva och förstå. Och när man ständigt måste kämpa för att hänga med i det som andra kanske tar för givet, blir man trött. Inte bara vanlig trött, utan en djup, tung hjärntrötthet som kryper in under huden och gör det svårt att koncentrera sig, tänka klart och orka ta initiativ.

Jag försöker formulera mig, tänker: "Jag borde bara…", "Jag ska bara…" – men kroppen säger nej, och hjärnan är för trött för att ens protestera. Det är som att min inre energi har gått i strejk. Inget hjälper. Inte kaffe, inte musik, inte ens den där pressande känslan av att jag borde skärpa mig – den mest värdelösa peppen av alla.

Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till orken att ta tag i allt. Kanske kommer den när vardagen rullar igång igen. Kanske inte. Men just nu behöver jag få vila. Tillåta mig själv att vara trött. Släppa alla måsten. Inte prestera. Bara vara människa.

En människa med en hjärna som just nu jobbar övertid – med bokstäver, tankar och känslor. Och kanske är det just det som är okej. Kanske behöver vi inte alltid vara på topp. Kanske är det i de här tysta stunderna – när vi stannar upp – som vi faktiskt börjar lyssna på oss själva på riktigt.

Jösses – idag är det fullt upp!

Sommarlov och skolavslutning – vilken dag!

Idag är det fullt upp från morgon till kväll. Jag kommer vara helt överhopad med att ta emot och lämna in böcker från eleverna. Det brukar vara ett organiserat kaos så här års, men det hör till. Man känner verkligen att terminen är på väg mot sitt slut.

Som om det inte vore nog har diskmaskinen börjat krångla precis idag också – typiskt! Nu måste jag vänta på en reparatör, och ingen vet hur lång tid det kommer ta. Sånt där som händer precis när man har som mest att göra. Men det blir i alla fall en kort arbetsdag på förmiddagen, så jag får lite andrum innan eftermiddagen drar igång.

Senare idag ska jag tillbaka till jobbet för att vara med på skolans avslutning. Det är alltid något särskilt med avslutningar – glädje, förväntan och kanske en tår eller två. Att få se eleverna ta sina första steg ut i nästa kapitel av livet… det är stort. Efter avslutningen ska vi gå ut och äta lite god mat, och det ser jag verkligen fram emot. Ett fint sätt att runda av terminen.

Jag vill också passa på att säga heja alla elever som kämpat sig igenom hela grundskolan! Vilken bedrift. Ni har verkligen jobbat på, och nu är det dags för er att vila, fira och känna stolthet.

Och ett litet tips från mig: glöm inte att läsa något i sommar. Det ger dig mer ordförråd, stärker språket och låter dig resa långt – utan att lämna hängmattan.

Ha en riktigt skön sommar, alla ungdomar som har framtiden framför er! 🌞📚✨

rån skam till stolthet: Min resa med dyslexi

 

Jag trodde det var något fel på mig

Ibland tänker jag tillbaka på allt jag gått igenom. Hur jag kämpat, fallit, rest mig igen – och fortsatt framåt, även när det känts som att jag gått i motvind. Under många år trodde jag att det var något fel på mig. Jag undrade om jag kanske hade en intellektuell funktionsnedsättning. Jag kände mig ofta dum. Långsam. Annorlunda.

När andra förstod snabbt, behövde jag mer tid. När någon gav instruktioner eller pratade i ett högt tempo, hängde jag inte alltid med. Det var som att hjärnan stängde av. Jag skämdes. Jag dolde min osäkerhet bakom ett leende eller ett skratt, men inombords gjorde det ont.

Jag var rädd för att möta nya människor. Istället flydde jag från mina problem. Jag bytte jobb flera gånger – det kändes lättare än att stanna kvar och visa att jag inte hängde med. Jag gjorde allt för att inte bli avslöjad. Att sitta i fikarummet var en plåga. Jag kände mig utanför och osäker. Orden snurrade och jag vågade inte säga något.

Till slut blev jag uppsagd från ett av jobben. Det kändes tungt, men det var också då jag fick person frånträffa FMLS (dyslexiförbundet=– Föreningen för människor med läs- och skrivsvårigheter, som det hette då. Och nästan samtidigt fick jag min första kassettbok. Det var en vändpunkt. Helt plötsligt kunde jag vara med i fikarummet. Jag kunde vara en del av samtalen och börja diskutera, delta, känna mig som en i gänget.

Jag visste fortfarande inte vad som var fel. Orden var fortfarande svåra att förstå, läsa och skriva. Jag visste att jag inte hade en intellektuell funktionsnedsättning – men vad var det då? Det tog 29 år innan jag fick veta att det handlade om dyslexi.

Inte dum. Inte lat. Inte mindre värd. Bara dyslexi.

Det var först då pusselbitarna föll på plats. Allt jag hade trott om mig själv, all skam jag burit – det var inte mitt fel.

I dag vet jag att intelligens inte handlar om hur snabbt man läser, eller hur lätt man lär sig matte. Det handlar om att förstå livet. Att känna med andra. Att kämpa vidare när det är svårt. Jag har lärt mig att använda mina styrkor – min uthållighet, min empati, min förmåga att tänka kreativt – och jag har också lärt mig att be om hjälp när det behövs.

Jag har gått igenom mycket. Men det har också format mig. Jag bär med mig min historia med stolthet. Och även om jag fortfarande kan tvivla ibland, så vet jag i hjärtat att jag är bra precis som jag är.

Till dig som kanske känner igen dig: du är inte ensam.

Tack! Här kommer en personlig avslutning som passar tonen i inlägget:

---

Till dig som kanske känner igen dig:
Du är inte ensam. Det tog tid för mig att förstå vem jag var – och att jag inte var fel. Jag var bara annorlunda, och det är okej. Om du också kämpar med ord, självförtroende eller att hitta din plats i livet: ge inte upp. Det finns hjälp, det finns gemenskap – och framför allt finns det hopp.

Med värme,
Gullan. "En som vet hur det känns