Från aktivitetsdag till tacomys – en vecka i mitt liv

En hel arbetsvecka har gått, och hjärtat känns varmt. Det var så fint att få möta ungdomarna igen – se deras leenden efter ett långt sommarlov, känna gemenskapen när vi är tillbaka tillsammans. Idag fick de något extra: en aktivitetsdag på olika platser runtom i Västsverige. Vi var ute hela dagen, fyllda av skratt, rörelse och den där känslan av att höra ihop. Jag bar med mig glädjen hem som en liten sol i magen.

Och så blev det lördag. Morgonen började med att jag sakta gjorde mig i ordning, packade ihop allt jag behövde och sneglade på tidtabellen för att vara säker på att komma rätt. Tiden är inte alltid min vän – den springer förbi eller står stilla – men den här gången gick allt bra. Resan tog nästan hela förmiddagen, fram och tillbaka, men jag kom dit jag skulle: Dyslexiförbundets distriktsmöte. Det känns alltid värdefullt att få vara en del av något större, även om vägen dit kostar både tid och energi.

Nu är jag hemma igen, och det doftar helg. Jag sitter och väntar på min älskling. Ikväll ska vi ha vårt lilla tacomys, här hos mig. En mjuk avslutning på en vecka fylld av liv, rörelse och viktiga steg framåt.

Ibland kan livet kännas som en lång resa mellan tider, möten och platser. Men mitt i allt hittar jag de där små guldkornen – ungdomarnas skratt, känslan av gemenskap, och stunderna av närhet med den jag älskar. Det är just de ögonblicken som gör resan värd allt.

Från vardagströtthet till att sprida kunskap – tankar inför Dyslexiveckan

---

---

Godmorgon torsdag

✨ En torsdag fylld av både trötthet och små segrar. Veckan börjar kännas i kroppen och orken är inte på topp, men diskmaskinen blev tömd, jobbet gjort och mejlen om Dyslexiveckan skickade. Idag väntar ett Hydrohex-pass i vattnet – en chans att fylla på energi. Små steg kan kännas obetydliga i stunden, men tillsammans gör de skillnad.

Nu är det bara en dag kvar av arbetsveckan, och jag känner verkligen hur tröttheten ligger kvar i kroppen. Det är som att dagarna har staplats på hög och blivit tyngre för varje morgon. Men jag tog mig ändå upp, satte igång diskmaskinen och fixade lite här hemma. För mig blir det en liten seger, en påminnelse om att även små steg framåt faktiskt räknas.

Igår var det fullt upp på jobbet. Många ungdomar kom in för att låna sina läromedel, och även om det kan bli stressigt när alla behöver hjälp samtidigt så tycker jag om de stunderna. Det blir liv och rörelse, och jag känner att jag gör nytta. Men när dagen var över fanns det inte mycket energi kvar. Trots det satte jag mig på kvällen för att mejla olika företag om vår föreläsning under Dyslexiveckan. Det tar energi att fixa och ordna, men det känns så viktigt. Dyslexiveckan är inte bara en vecka i kalendern – den är en chans att lyfta fram våra erfarenheter, våra röster och vår vardag. Att leva med dyslexi handlar inte bara om bokstäver och ord, det handlar om självkänsla, om att bli sedd och förstådd, både i skolan och i arbetslivet.

När jag skickar de där mejlen tänker jag ofta: tänk om fler fick upp ögonen för hur mycket små förändringar kan betyda. Ett företag som visar förståelse. En skola som anpassar bättre. En arbetsplats som vågar tänka nytt. Det kan låta litet, men det kan förändra liv. För mig är Dyslexiveckan en påminnelse om att vi inte är ensamma. Vi är många som kämpar, många som bär på liknande erfarenheter, och jag vill gärna bjuda in fler att vara en del av det – att lyssna, lära och kanske själva bidra till förändring.

Idag ska jag ta bussen ner till badhuset för ett Hydrohex-pass. Bara tanken på resan dit kan kännas lite tung när kroppen redan är trött, men jag vet att jag brukar komma hem med mer energi än jag hade innan. Hydrohex är digital vattenträning och idag blir det ett cardio-pass med fokus på kondition och uthållighet. Det kan vara jobbigt i stunden, men samtidigt skonsamt tack vare vattnet. Och den känslan som kommer efteråt – lättheten i kroppen, klarheten i huvudet – gör att det är värt all ansträngning för att ta sig dit.

För även små handlingar kan öppna dörrar till stora förändringar. Att ta bussen fast man är trött, att orka gå på ett träningspass, att skicka iväg ett mejl om något som känns viktigt – allt räknas. Och tillsammans kan vi faktiskt göra skillnad, både i vardagen och i de större frågorna. ✨

Är du nyfiken på vår föreläsning under Dyslexiveckan? Håll utkik här – jag kommer snart berätta mer!

När skorna gömmer sig under väskan

---

När skorna gömmer sig under väskan

I går blev jag faktiskt riktigt glad. Efter att ha letat länge hittade jag äntligen mina skor – de hade gömt sig under träningsväskan. Så nära, men ändå så osynliga. Det fick mig att tänka på hur ofta det är så i livet: vi letar överallt, men glömmer att lyfta på det som ligger precis framför oss.

Lunch orkade jag inte fixa. Energin räckte inte till, så det fick bli en sväng till Hemköp. En sallad med skinka och pasta fick följa med hem – enkel, men ändå ett litet plåster på vardagströttheten.

Och så kom onsdagen. Dagen då alla läromedel ska lånas ut. Det är något speciellt när eleverna kommer in, med sina nyfikna blickar och små leenden. De tittar in i uppehållsrummet, ser hyllorna fyllda med böcker och spel. Där finns alltid en liten förväntan i luften, som om rummet bjuder på något mer än bara saker – en känsla av möjligheter.

Snart är det oktober, och då är det dags för något ännu större: Dyslexiveckan. En vecka som vill synliggöra det som ofta gömmer sig under ytan – svårigheter som inte alltid syns, men som påverkar varje dag. Sedan 2002 har Dyslexiförbundet, tillsammans med andra organisationer, arrangerat Europeiska Dyslexiveckan. Bibliotek, skolor och föreningar fylls då av föreläsningar, samtal och aktiviteter. Allt med samma syfte: att öka förståelsen, att lyfta på väskan och faktiskt se det som gömmer sig där.

👉 Här kan du läsa mer och hitta aktuella evenemang: Dyslexiveckans program

Ibland är det skor under en träningsväska. Ibland är det kunskap under okunskap.
Det gäller bara att våga lyfta – för att hitta både förståelse och glädje.

---

Troll, skor och styrkan i att fortsätta

:

---

När sakerna försvinner – och rösten ifrågasätts

Jag fattar inte vart mina saker tar vägen. De bara försvinner, helt och hållet. Igår och idag har jag letat efter mina skor, men de är som bortblåsta. Det driver mig till vansinne att aldrig hitta det jag behöver – just när jag verkligen behöver det.

Igår gick jag och lade mig tidigt, och idag känner jag mig faktiskt lite piggare än vanligt. Men ändå snurrar allt i huvudet: saker som försvinner, tid som rinner iväg, och jag som tvingas leta om och om igen. Det tar så mycket energi – mer än man kan tro.

Och mitt i allt detta, mitt i mitt arbete, dyker de där trollen upp. De som skriver och påstår att jag inte har någon livserfarenhet. Att jag inte vet vad jag pratar om. Som om mina år av arbete inte räknas. Som om det jag sett och känt inte skulle vara på riktigt.

Jag har arbetat i över 25 år. Jag har mött så många ungdomar, lärt känna deras kamp och deras styrkor. Jag har suttit sida vid sida med elever, kämpat tillsammans med dem, letat efter vägar och alternativa verktyg som kan göra vardagen mer hanterbar. Jag vet hur svårt det kan vara – för jag har både sett det på nära håll och levt med det själv.

Och ändå blir jag ifrågasatt. Det gör mig både arg och ledsen. För när någon påstår att jag saknar erfarenhet, då är det ännu en sak som försvinner – inte bara skorna eller tiden, utan också min röst, mina erfarenheter och min rätt att bli tagen på allvar.

Men nu får det vara nog. Trollen ska inte få stjäla mer av min energi. Jag väljer att tända ljuset i stället för att fastna i mörkret. För det som verkligen betyder något är inte deras ord – utan ungdomarna jag möter.

Snart börjar en ny termin. Då får jag återse deras nyfikna blickar, höra deras skratt, känna deras frustrationer och glädjeämnen. Det är där min kraft finns. När de kommer tillbaka fylls jag av energi – en riktig boost som inget troll i världen kan ta ifrån mig.

Och kanske är det just där jag hittar svaret på var mina saker tar vägen. Kanske försvinner de för att påminna mig om vad som är viktigt på riktigt. Skor kan ersättas, tid kan rinna iväg – men mötena med eleverna, deras resa och deras styrka, det är något som stannar kvar. Det är något som lyfter och ger mening, även de dagar när allt känns hopplöst.

Så ja, saker försvinner, men det gör också mörkret – när ljuset väljer att stanna. Och det ljuset tänker jag hålla fast vid.

---

Sista dagen innan allt drar igång

Sista dagen innan allt drar igång

Imorgon börjar skolan igen. Böcker, scheman och system är i ordning – men vem ser eleven bakom? Vi är många som kämpar i det tysta, och ändå frågar nästan ingen: ”Vad behöver du för att orka?”

Usch, vad seg man blir efter helgen. Solen tog ut sin rätt – brända fötter, rött ansikte och en kropp som går på halvfart. Och som om det inte räckte, blev det ännu fler intryck efter bilträffen. Ljud, människor, allt som snurrade runt. Roligt på sitt sätt, men också tröttande.

Nu står jag här, på den sista dagen innan grundskolan drar igång igen. Det känns som ett pussel som måste läggas klart innan vardagen tar över. Jag försöker kolla av allt, hålla ihop det jag kan. Och sedan återstår bara att vänta – på starten, på rutinerna, på allt det som blir både jobbigt och kanske lite kul.

Sommaren i år har varit märklig. Den har rusat förbi men ändå segat sig fram. Allt det där jag tänkt hinna – läsa, skriva, vila, bara vara – blev aldrig riktigt av. Ändå står man här nu, redo för ännu ett skolår. Men varför känns det alltid som att sommaren tar slut innan man hunnit andas klart?

Förväntan blandas med oro. Nya rutiner, nya krav, nya papper att fylla i och texter att läsa. Och den där känslan av att aldrig riktigt hinna andas innan allt drar igång på riktigt.

Vi tog i alla fall en liten paus – lunch på stan. Biff à la Lindström med rårörda lingon, pressgurka och gräddsås, serverad med kokt potatis. Det enkla som gör skillnad. Att få sitta ner, prata om allt och inget, och känna att tiden faktiskt stannar en stund.

Idag tänker jag försöka hålla fast vid just det. Njuta lite av den sista sommarluften. Låta solen värma ansiktet, även om den gör mig trött. För imorgon väntar klassrum, schema och verklighet igen. Två världar möts – friheten i sommaren och alla måsten i skolstarten.

Det märkliga är att skolan alltid är så noga med planering. Böcker ska registreras i WeLib, allt ska ligga i systemet, allt ska stämma. Men mitt i all den ordningen glöms frågan bort: ”Vad behöver du för att orka? Vad skulle göra att du faktiskt mådde bra i det här?” Varför är det alltid systemen som prioriteras – och inte människorna?

Och det är nog just det som skaver. Att aldrig riktigt bli tillfrågad. Att alltid förväntas hänga med, fast ingen ser hur mycket kraft som går åt. För man vill ju – man vill klara det, göra sitt bästa, hänga med i tempot. Men ibland räcker det inte hela vägen.

Kanske är det därför man blir så trött just nu, dagen innan allt börjar. Kroppen vet vad som väntar, hjärnan likaså. Ändå försöker jag ta vara på den här sista dagen – en kopp kaffe i solen, en promenad, eller bara sitta still och låta tankarna landa. Små stunder som ger andrum.

För när allt drar igång igen är det så lätt att tappa bort sig själv bland alla krav. Därför säger jag till mig själv: ta en dag i taget. Andas. Det måste få vara okej att inte alltid orka på topp.

För jag vet att jag inte är ensam. Skolan är full av elever som kämpar lite extra – med läsning, skrivning, fokus, eller bara orken att hänga med. Men istället för att fråga vad vi behöver, blir vi ofta behandlade som kuggar i ett maskineri.

Planeringen är minutiös, systemen är på plats – men människan bakom glöms lätt bort. Tänk om skolan kunde börja där istället. Med att se oss, inte bara våra prestationer.

Vi är fler än ni tror som kämpar i tystnad. Och vi behöver bli hörda.

---

Ännu en dag med Volvohjärta

---

Ännu en dag med Volvohjärta

Resan dit

Ännu en dag grydde med doften av kaffe i termosen och vägen som väntade framför mig. Solen steg sakta över Torslanda, och redan på långt håll hördes mullret från motorer. Men i Volvohallens hjärta, under kupolen på VROM 2025, blev det mer än bara en söndag – det blev en dag som brände sig fast i hjärtat.

VROM – Volvo Rendezvous for Owners and Members – är inte vilken bilträff som helst. Det hela började på 1990-talet, när några entusiastiska Volvoägare ville skapa en internationell mötesplats för både klubbmedlemmar och vanliga bilälskare. Sedan dess har träffen vuxit för varje år och blivit en tradition i Göteborg. Här möts Volvovänner från hela Europa, ja till och med från andra delar av världen, för att visa upp sina bilar, dela historier och hylla ett märke som blivit en del av både industrins och människors vardagshistoria. För många är VROM årets höjdpunkt – en helg där Volvos historia, stolthet och gemenskap möts under ett och samma tak.

Jag var där tillsammans med min vän, och vi hade allt packat och klart inför resan till Svenska Volvoklubbens träff. Termosen stod redo, klubbtältet låg i bagaget och redan längs vägen mötte vi fler bilar med samma mål. Glänsande Amazoner, trotjänare till 240 och nyare modeller rullade tryggt i ledet. Det blev nästan som en karavan – en gemenskap redan innan vi ens nådde fram.

Under kupolen

När vi körde in vid Volvohallen blev känslan ännu starkare. Flaggorna vajade i vinden, folk vinkade och bilar stod uppradade i långa rader. Sorlet av röster blandades med motorljud – ibland ett djupt muller, ibland ett lättare putter – och doften av kaffe, grillad korv och lite olja låg som ett täcke över alltihop.

Klubbbilen C30 Refined

Och där, bland alla bilar, stod Svenska Volvoklubbens egen stolthet. De hade valt den som årets klubbbil – en Volvo C30 Refined. Flera klubbar fick möjlighet att plocka fram sin finaste bil, och just denna unika modell drog verkligen blickarna till sig. C30 Refined var en specialutgåva av C30, byggd i ett mycket begränsat antal exemplar med exklusiv lack, detaljerad inredning och en mer påkostad känsla än standardmodellerna. Min vän och jag gick dit flera gånger, och varje gång stod det någon ny där och beundrade bilen, pekade på detaljerna och pratade om dess speciella plats i Volvos historia. Det var tydligt att C30 Refined var mer än bara en bil – den blev ett samtalsämne och en samlingspunkt.

Gemenskap och motormarknad

Jag gick runt bland Volvobilarna medan min vän arbetade som funktionär. Det blev många möten, små samtal och leenden längs vägen. Samtidigt bar jag min väst från Dyslexiförbundet – lite reklam, men mest som en påminnelse om att vi alla har våra styrkor och svårigheter. Det kändes fint att kunna förena två viktiga delar av mitt liv: passionen för bilar och engagemanget för dyslexi. På något sätt hörde de ihop just där, bland motorljud, gemenskap och öppenhet.

Mitt i allt fick jag också se vad VROM verkligen betyder. Min vän var med som funktionär och fick hjälpa till med utställningsbilarna. Det var många som visades upp på träffen i år, och runtom fanns också motormarknaden där folk köpte, sålde och bytte delar, prylar och minnen. När ett problem dök upp behövdes det snabbt hjälp. Direkt var det folk där – någon kom med verktyg, en annan med råd – och på bara en liten stund var allt löst. Ingen frågade varför eller tvekade, de bara hjälpte. Den värmen, den känslan, är kanske det som gör VROM unikt: viljan att dela med sig, att stötta och att se varandra.

Jubileumsbilarna

När programmet drog igång samlades vi alla. Jubileumsbilarna presenterades: PV36 Carioca, Volvo 66, 780 och 480. Varje bil hade sin historia, och varje historia sin plats i människors minnen. Applåderna rullade som vågor genom publiken, och stoltheten över märket gick nästan att ta på.

Avslutning och reflektion

Framåt eftermiddagen tog vi en sista runda bland bilarna. Solen värmde skönt, kameran var full av bilder och kaffet i termosen nästan slut. Fötterna började kännas tunga, men hjärtat var desto mer fyllt. När jag sedan satte mig i min Opel och rullade hemåt bland alla Volvos, log jag lite för mig själv. hans bil kanske inte bar samma märke – men gemenskapen, glädjen och minnena från den här dagen, de delade vi alla.

Vi avslutade kvällen med en god måltid på ett gatukök. Helgen tog sitt sista andetag, och på vägen hem kändes det tydligt: nu väntar vardagens lunk och en ny arbetsvecka. Men i hjärtat finns värmen kvar – från en dag som blev något alldeles extra.

För mig blev VROM inte bara en hyllning till Volvo, utan också en påminnelse om vad gemenskap egentligen betyder. Precis som bilarna bär på olika historier och skavanker, bär vi människor på våra egna styrkor och svårigheter. När jag gick runt i min väst från Dyslexiförbundet kände jag att det hörde ihop: bilarna som samlar oss, och kampen för att alla ska få plats och bli sedda. I slutändan är det samma sak – att vi delar vägen, stöttar varandra och låter olikheter bli en del av styrkan.

---

Frågestopp längs vägen – när gemenskapen blir större än resan

---

Att ligga kvar – eller att resa sig för VROM

Det är lätt att vilja ligga kvar i sängen. Dra täcket upp över öronen, stänga ute världen och alla dess krav. Men så finns det stunder då man måste upp, då det finns något som väntar bortom tröttheten. Något större, något som får människor att samlas.

Idag handlar det om VROM – Volvo Rendezvous & Owners Meeting. En ideell organisation, en mötesplats för entusiaster, en årlig höjdpunkt där bilarna inte bara är maskiner utan kultur, historia och gemenskap. Den 15–17 augusti fylls platsen av människor från hela världen, och i år finns även Motorhistoriska Riksförbundet på plats under två av dagarna.

För mig började det hela enkelt. Kaffekorgen. Någon måste fixa den. Och det blev jag. En liten sak kan tyckas – men egentligen är det just dessa små handlingar som håller allt rullande. För vad är en bilträff utan kaffet som värmer fingrarna, utan mötena över en mugg och en bulle? Det är i det lilla vi finner det stora.

Årets runda med start vid Stenungsund Arena (Nösnäsvägen 2) tar oss på slingriga vägar via Tjörn och Orust till målgången vid Brandt Bil på Kärranäsvägen i Uddevalla.

• Startavgift: 200 kr/bil (kontant eller Swish)

• Ingen föranmälan, anmälan sker på plats.

• Starttid: mellan kl. 10.00–12.00

• Målgång: mellan kl. 13.00–16.00 vid Brandt.
  Längs vägen väntar frågor och små övningar – och rundan är självklart endast för Volvobilar.

Och just där, längs vägen, står vi. Däckens grusknaster hörs långt innan bilarna syns bakom kröken. En röd Amazon bromsar in, föraren vevar ner rutan, vinden drar med sig doften av varm asfalt och nyklippt gräs. Vi vinkar, ler och räcker fram dagens fråga. Någon skrattar högt:
– “Oj, den var klurig!”
En annan lutar sig över ratten och funderar, medan passageraren viskar fram ett förslag.

Nästa bil, en skinande 240, rullar fram med motorn på lågvarv. Dörren öppnas, ett barn hoppar ut och springer fram för att läsa frågan först. Kanske blir svaret rätt, kanske fel – men det spelar ingen roll. Det viktiga är mötet, pausen, ögonblicket när alla är med.

Vid sidan puttrar kaffet i termosen, doften sprider sig och blandas med olja och bensin. Det är en märklig men underbar kombination. Här, i en lek vid vägkanten, växer gemenskapen.

Jag tänker på hur lätt det är att känna sig utanför när världen snurrar fortare än man själv kan läsa eller skriva. Men här, bland gamla Volvobilar, historier och skratt, spelar det ingen roll om man stavar fel. Här pratar bilarna sitt eget språk, och människor möts i något gemensamt.

Så jag reser mig, packar kaffet och åker. Inte bara för att hjälpa till – utan för att vara en del av något som förenar.

För ibland är det viktigaste vi kan göra att faktiskt stiga upp ur sängen och säga: jag är med.
Och kanske är det just där, i de små vardagliga insatserna, som samhällen byggs. Inte av perfektion, inte av de som alltid springer fortast – utan av gemenskap, tålamod och människor som vågar mötas där de är.

---

En gnista i magen – och planerna för Europeiska dyslexiveckan

---

Fredag
Igår gick nästan allt i lås. Idag bär jag på en gnista av förväntan – kanske blir det en sådan dag då allt faller på plats. Mötena är avklarade, planerna för Europeiska dyslexiveckan tar form tillsammans med Helena Jacobsson från Göteborg. Det känns som om något stort är på gång.

Vi sitter i lokalföreningen med listor, scheman och kaffekoppar som kallnat medan idéerna flyger. Det är många bitar som ska falla på plats – boka lokal, ordna teknik, beställa material och se till att alla inbjudningar når rätt personer. Varje detalj är viktig, för det här är mer än bara ett evenemang.

Europeiska dyslexiveckan är en årlig temavecka som sedan början av 2000-talet uppmärksammas i hela Europa. Den arrangeras i samband med World Dyslexia Day och är ett samarbete mellan dyslexiföreningar i olika länder. Syftet är att öka kunskapen om dyslexi och andra läs- och skrivsvårigheter, sprida forskningsrön och dela praktiska lösningar som fungerar. I vissa länder ordnas föreläsningar, mässor och skolaktiviteter, i andra är det kampanjer i media eller stora manifestationer för bättre stöd i skolan.

För mig är den här veckan något alldeles särskilt. Jag vet hur det känns att sitta i ett klassrum och kämpa för att hänga med, när orden på tavlan inte riktigt vill fastna. Jag vet hur lätt det är att känna sig långsam eller mindre smart – trots att det inte har något med intelligens att göra. Därför brinner jag för att fler ska få rätt stöd i tid, och för att vi ska prata öppet om de hinder som finns, men också om alla styrkor som ofta följer med dyslexi.

Helena ska under veckan hålla en föreläsning om dyslexi, NPF och tal- och språkstöd. En av huvudpunkterna blir hur man kan arbeta med studieteknik när man har dyslexi – konkreta verktyg, anpassningar och strategier som gör det lättare att ta in, bearbeta och minnas information. Det handlar om att hitta vägar som fungerar i praktiken, både för elever och vuxna, så att man inte fastnar i känslan av att ligga steget efter.

För personer med dyslexi kan rätt studieteknik vara skillnaden mellan att orka och att ge upp. Det kan handla om att använda ljudböcker och talsyntes, att få tydliga och visuella instruktioner, att dela upp uppgifter i mindre steg eller att hitta rutiner som gör inlärningen mer hanterbar. Det är inte en “extra lyx” – det är ett nödvändigt stöd för att kunna nå sin fulla potential.

Vi vill att föreläsningen och hela veckan ska bli både lärorik och gripande, så att den kan ge kunskap men också väcka förståelse och förändringslust. Målet är att deltagarna ska gå därifrån med nya insikter och en känsla av att det går att göra skillnad – både i skolan och i arbetslivet.

Och mitt i allt detta planerande känner jag hur gnistan i magen växer. För ibland räcker det med en liten gnista för att tända elden som får allt att hända.