Ingen sovmorgon – men tur att mötet är nära
Idag blev det ingen sovmorgon. Klockan ringde tidigare än jag hade önskat, men jag får ändå vara glad – årsmötet hålls i min egen stad i år. Det är verkligen en lättnad att slippa resa långt och stressa iväg i ottan. Ibland är det de små sakerna som gör stor skillnad.
Det är Dyslexiförbundets årsmöte för distrikt Västra Götaland som står på schemat. Jag är både förväntansfull och lite nervös – sådana här tillfällen brukar ge mycket inspiration, men också väcka tankar och minnen. Vi som lever med dyslexi vet hur mycket det betyder att få rätt stöd, och hur jobbigt det kan vara när det inte fungerar.
Det jag ser mest fram emot idag är föreläsningen från Antidiskrimineringsbyrån i Trollhättan. De ska prata om skolans ansvar och vad man kan göra om man inte får den hjälp man har rätt till. Det är ett viktigt ämne – inte bara för barn och unga i skolan, utan också för oss vuxna som kanske burit med oss gamla erfarenheter som fortfarande gör ont.
Jag minns själv hur det kändes att inte bli förstådd. Att behöva kämpa mer än andra, och ibland bli ifrågasatt när man bad om hjälp. Så när någon pratar om rättigheter och inkludering, då lyssnar jag extra noga. För det handlar inte bara om mig – det handlar om alla som fortfarande kämpar i tysthet.
Nu ska jag packa ihop och ge mig iväg. Kaffet är urdrucket, och jag har klätt mig lite extra fint idag – det känns bra att få gå på något där jag vet att jag hör hemma.
Jag hoppas på en dag full av kloka samtal, nya idéer och kanske några nya bekantskaper. Det är alltid något särskilt med att träffa andra som förstår – utan att man behöver förklara sig så mycket.
Det saär inte vi som behöver anpassa oss till skolan – det är skolan som måstea anpassa sig till oss.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar