Jag känner mig som en trasig grytlapp
Du vet, en sån där gammal grytlapp som hängt med i alla år, troget tjänat sitt syfte – men som till slut bara släpper taget. Det är ungefär så jag känner mig just nu. Tjuren vid hornen tvingar mig upp ur min varma säng varje morgon, även om kroppen helst vill ligga kvar och viska: “Tack, men nej tack.” Det är inte det att jag inte vill. Det är bara det att orken har gömt sig någonstans långt inuti mig. Jag vet inte om det är vårljuset som spelar mig ett spratt, eller om det är livet som bara blivit lite för mycket. Allt väger tyngre än vanligt – en glömd matlåda, en kommentar i förbifarten, en trött blick i spegeln. Allt lägger sig på hög, som en oändlig tvätthög av små motgångar. Upp och vardagssysslor, gå ut i kylan, upptäcka att månadskortet har gått ut – nästa problem är redan där.
Och det där med att betala bussbiljetten... det borde vara enkelt. Men när bokstäverna flyter omkring och hjärnan inte vill fokusera, då blir även det en kamp. Min dyslexi gör sig mer påmind just nu. Den spiller över i allt – läsningen, texterna, skärmarna. Det jag annars klarar av känns plötsligt som att bestiga ett berg utan skor. Jag försöker. Jag kämpar. Men just nu känns det som att jag bara hänger där. Lite tunn. Lite sliten. Lite trasig. Som en grytlapp som gjort sitt. Och ändå – mitt i allt det här
– tänker jag på våra nior idag. De ska göra sina nationella prov. Jag hoppas att de lyckas. Att de känner sig starka. För jag vet hur mycket det betyder att få känna… att man klarar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar