Att leva med dyslexi är inte alltid lätt, men jag har lärt mig att äga min diagnos. Den är en del av mig och har format mig till den jag är idag. Dyslexin ger mig inte bara utmaningar, utan också kraft och idéer. Jag ser världen på mitt sätt, tänker utanför ramarna och hittar lösningar som kanske inte är de mest traditionella – men som fungerar för mig.
Men ibland, ja ibland, blir jag skogstokig. Inte på dyslexin i sig, utan på människor som tror sig veta bättre. De som ser stavfel och drar slutsatsen att jag är slarvig. De som hör mig kämpa med ett ord och antar att jag inte förstår. Det är inte okunskapen i sig som stör mig mest, utan oviljan att lyssna och förstå.
Jag vet vad jag klarar. Jag vet hur hårt jag jobbar. Och jag vet att jag har rätt att bli tagen på allvar, precis som jag är. Så när någon försöker tolka mig på ett annat sätt, som mindre kunnig eller mindre kapabel – då vaknar stridsviljan inom mig. Inte för att jag vill bråka, utan för att jag vägrar låta andras fördomar definiera mig.
Dyslexin är min följeslagare i livet, på gott och ont. Men en sak är säker: den ger mig styrka, idéer och perspektiv som jag aldrig skulle vilja vara utan. Jag äger min diagnos – och det tänker jag fortsätta göra, oavsett vad andra tror.
Tips för dig som inte visste
Om du går i gymnasiet och känner att det är tufft att hinna med, finns det faktiskt en möjlighet att förlänga studietiden. Det är rektorn på skolan som kan besluta att en elev får studera längre än tre år. Det gäller om du har läst ett reducerat program eller om det finns särskilda skäl, som till exempel dyslexi.
Att få anpassningar och rätt stöd kan göra en stor skillnad – både i skolan och i livet. För mig har den insikten varit avgörande. Jag äger min diagnos, och jag låter inte den begränsa mina drömmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar