När jag läste Skolinspektionens senaste rapport kände jag mig både arg och ledsen. Den bekräftar något som jag och många andra har upplevt: att elever inte alltid får det stöd de behöver för att klara av sin skolgång. Det här är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, eftersom jag själv har dyslexi och vet hur viktigt det är med rätt stöd.
Granskningen, som omfattade 60 skolor, visade att hälften av skolorna inte ger eleverna de lagstadgade två extra timmarna undervisning per vecka. Två timmar som skulle kunna göra enorm skillnad för de elever som behöver hjälp för att hålla jämna steg med sina kamrater. Men istället händer det att dessa timmar helt uteblir eller att undervisningen inte håller måttet.
Skolinspektionen beskriver detta som en allvarlig brist. Och det är svårt att inte hålla med. När skolan inte följer lagen påverkar det inte bara elevernas rättigheter – det skadar också deras framtid. Utan det stöd de har rätt till blir det mycket svårare att klara av skolan och känna sig inkluderad.
Jag tänker på alla de barn och ungdomar som kanske redan känner sig missförstådda eller otillräckliga. Att då också bli nekad den hjälp man har rätt till kan vara förödande. Jag har själv varit där – när man inte får de resurser som behövs och man känner sig som en börda istället för en elev med potential.
Det här är inte bara siffror i en rapport. Det handlar om verkliga människor, riktiga barn, som riskerar att falla mellan stolarna. Det handlar om deras självkänsla, deras framtid, deras rätt att få vara en del av samhället på lika villkor.
Skolinspektionens granskning är en viktig påminnelse om att vi måste göra mer för att se till att skolan verkligen blir en plats där alla kan lyckas. Inte bara de som klarar sig på egen hand, utan också de som behöver lite extra hjälp. För varje elev förtjänar att bli sedd, hörd och stöttad.
Vad kan vi göra åt detta? För det första behöver vi hålla skolor och huvudmän ansvariga. Det handlar om att våga ifrågasätta och ställa krav. För det andra behöver vi prata mer om vikten av anpassningar och extra stöd. När vi lyfter frågan blir det svårare för beslutsfattare att blunda för problemen.
Jag hoppas att vi kan fortsätta kämpa för en skola som verkligen är till för alla. För om inte skolan är inkluderande, vad händer då med resten av samhället? Låt oss börja med att lyssna på Skolinspektionens rapport och kräva förändring. Våra barn och ungdomar förtjänar inget mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar