Att känna sig utanför är något jag är alltför bekant med. Jag minns tydligt hur det kändes att inte tillhöra någon i klassen. En av de mest smärtsamma upplevelserna var under en valideringskurs på 1990-talet. Jag kämpade hårt för att få den hjälp jag behövde, men istället för att få förståelse möttes jag av ifrågasättanden. "Har du verkligen dyslexi?" fick jag höra, som om mina svårigheter inte var tillräckligt verkliga för dem. Att ha den känslan av att inte bli trodd var oerhört tungt. Tur att jag fick en logoped som gjorde min dyslexiutredning – utan henne vet jag inte vad jag hade gjort. Kanske slutade mina kurskamrater till slut att prata illa om mig, men skadan var redan skedd.
Det kändes orättvist att bli ifrågasatt för att jag fick det stöd jag behövde. Den specialpedagog som hjälpte mig var så snäll och gav mig verktygen att kunna studera bättre, till och med med hjälp av kassetläromedel. Men trots detta ledde det till mobbning. En lärare gick så långt som att påstå att jag inte hade gjort ett prov själv. Jag kan fortfarande känna den skammen och ilskan. Hur kunde min kamp för att klara mig på lika villkor förvandlas till en anledning för andra att döma mig?
Den här erfarenheten har lämnat spår, men den har också gett mig en insikt: Alla har rätt till en rättvis och inkluderande utbildning, oavsett vilka svårigheter de har. Ingen ska behöva känna sig utanför eller skämmas för att de behöver stöd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar