På söndag morgon är det alltid samma sak; fåglarna skriker så fort solen går upp. Det får mig att tänka på min mormor och morfar, och hur gulliga de var mot mig under min barndom. Mormor lärde mig att baka och laga mat, medan morfar ofta tog med mig på resor till släktingar och för att köra hö. Vi besökte många bekanta och släktingar tillsammans, och det var alltid mycket trevligt.
När jag blev 17 år började min morfar att övningsköra med mig. Han brukade alltid säga: “Håll dig till kanten.” Det var så mysigt och trevligt, och när jag väl fick mitt körkort såg jag morfar på långt håll, gående fram och tillbaka, mycket glad. Men när vi körde hem från staden fick jag inte köra; jag fick bara köra på landsbygden. Jag saknar min morfar och mormor väldigt mycket.
Deras hus ser förskräckligt ut nu, snart rasar det nog ihop. När jag och mormor och morfar bodde där, var vi noga med att hålla det rent och snyggt och att klippa gräsmattan. Idag är det ingen som gör något; de har till och med gjort sig av med morfars fina grill och uteterrass. Min morfar var mycket duktig på att mura och väldigt hjälpsam. Det är så synd att min morfar fick cancer och mormor fick en stroke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar