Äntligen fredag – men varför fungerar inte stödet i skolan bättre? 🍂❤️

God morgon fredag! ☕

Ja, då var det äntligen fredag igen! Man skulle kunna tro att helgen innebär lite ledighet och återhämtning, men riktigt så blir det inte den här gången heller. Det väntar ett styrelsemöte som jag ska åka på, så föreningsarbetet fortsätter även under helgen.

Men först och främst ska jag ta mig igenom arbetsdagen. Sedan blir det hem och förhoppningsvis ta det lite lugnt. Sömn har det inte blivit särskilt mycket av den senaste tiden, och jag känner att kroppen behöver återhämtning.

Fast innan jag kan slå mig ner och koppla av väntar förstås veckostädningen. Det är sådant som också måste göras, även om man ibland hellre skulle vilja lägga sig på soffan och bara vara.

Ett stort tack till er som läser min blogg ❤️

Jag vill passa på att tacka alla er som följer och läser min blogg. Det är faktiskt lite över 1 000 läsningar om dagen, och det känns både glädjande och nästan lite overkligt.

Att så många vill ta del av mina tankar, erfarenheter och funderingar betyder mycket för mig.

Jag har bloggat under många år och för mig har skrivandet blivit ett sätt att uttrycka mig och göra min röst hörd. Med min dyslexi är det inte alltid enkelt att få orden och meningarna på plats, men jag fortsätter ändå.

Ett stort tack till er som läser, återkommer och engagerar er!

En fin inbjudan – men ekonomin satte stopp

Jag har också fått en väldigt fin inbjudan till utdelningen av Dyslexipriset på Stockholms slott.

Tänk att få möjlighet att komma till slottet och vara med vid en sådan högtidlig tillställning! Det hade verkligen varit en speciell upplevelse, särskilt med tanke på mitt engagemang i dyslexifrågor genom åren.

Men tyvärr fick ekonomin sätta stopp den här gången.

När jag tittade på vad tågresan till Stockholm skulle kosta insåg jag att det helt enkelt blev för dyrt. Det handlar inte bara om att vilja åka, utan också om att ha ekonomiska möjligheter att göra det.

Det känns förstås tråkigt att behöva tacka nej till något som jag verkligen hade uppskattat att få vara med om.

Så i dag får jag i stället följa prisutdelningen digitalt. Det är naturligtvis inte samma sak som att vara på plats på slottet, träffa människor och uppleva stämningen, men jag är ändå glad över möjligheten att kunna ta del av den.

En fin inbjudan betyder mycket, även när man inte har möjlighet att tacka ja. ❤️

Ett positivt besked från kommunen – vårt arbete gör skillnad!

Jag vill också dela med mig av något positivt som vi har fått besked om från Trollhättans kommun.

Som ledamot i Funktionsrättsrådet är jag med och lyfter frågor om tillgänglighet och trygghet i vår kommun. Det är ett engagemang som ligger mig varmt om hjärtat, eftersom jag tycker att alla människor ska kunna ta sig fram på ett tryggt och säkert sätt.

En av frågorna vi har tagit upp handlar om busshållplatsen Bergsliden vid Skogshöjden.

Där finns en trafiksituation som kan upplevas som otrygg för människor som ska ta sig till och från bussen. Det gäller inte minst äldre personer, barn och personer med funktionsnedsättning.

Nu har vi fått ett positivt svar från kommunen.

Kommunen planerar att ansöka om pengar för att förbättra trafiksäkerheten vid hållplatsen. Förslaget är att bygga en gångbana och en mittrefug, alltså en skyddad plats mitt i vägen där gående kan stanna när de korsar vägen.

Om pengarna beviljas kan förbättringarna genomföras redan under hösten.

Det är ett glädjande besked, även om ingenting är beslutat eller klart ännu.

För mig visar det hur viktigt det är att vi som sitter i Funktionsrättsrådet lyfter sådant som människor möter i sin vardag.

Det handlar inte alltid om stora projekt. Ibland kan en gångbana eller en säkrare möjlighet att korsa vägen göra stor skillnad för den som ska ta bussen.

Jag tycker också att det är viktigt att kommunen lyssnar på de synpunkter som kommer fram.

Nästa steg blir att följa upp om pengarna beviljas och när åtgärderna i så fall kan genomföras.

Vi behöver fortsätta bevaka frågan tills vi vet vad som faktiskt händer.

Det är lätt att tro att föreningsarbete och olika råd bara handlar om möten och diskussioner. Men sådana här besked visar att det också finns möjlighet att påverka och bidra till konkreta förbättringar.

Det känns bra att få vara en del av det arbetet.

Vi skriver 2026 – varför fungerar inte stödet i skolan bättre?

Det finns samtidigt en annan fråga som jag fortfarande har svårt att förstå.

Vi lever år 2026, men ändå finns det elever med läs- och skrivsvårigheter och dyslexi som inte får det stöd de behöver i sin studiesituation.

Hur kan det fortfarande vara så?

Vi har kunskap om dyslexi. Vi har forskning, digitala hjälpmedel, talsyntes och många andra möjligheter att anpassa undervisningen.

Ändå finns det elever som får kämpa alldeles för länge innan deras svårigheter uppmärksammas och rätt stöd sätts in.

Jag funderar också mycket på hur överlämningarna fungerar mellan olika årskurser och skolor.

När en elev byter lärare, klass eller skola behöver viktig information om elevens behov följa med på ett tryggt och fungerande sätt. Annars finns risken att eleven får börja om från början, förklara sina svårigheter ännu en gång och vänta på hjälp som borde ha funnits där redan från första dagen.

Varför ska en elev behöva kämpa för att få det stöd som skolan redan borde känna till att eleven behöver?

Jag vet av egen erfarenhet hur mycket energi det kan ta att läsa, skriva och försöka hänga med när förutsättningarna inte är de rätta.

Alla elever är olika. Det som fungerar för en elev behöver inte fungera för en annan. Därför måste skolan se individen och inte tro att samma lösning passar alla.

Det handlar inte om att elever med dyslexi ska få det lättare än andra. Det handlar om att de ska få rättvisa möjligheter att lära sig och visa sina kunskaper.

Och det handlar om att lyssna på eleverna själva.

Vi kan inte fortsätta prata om en skola för alla om inte alla elever får möjlighet att vara delaktiga på sina egna villkor.

Det här är frågor som jag kommer att fortsätta lyfta, även efter Dyslexiveckan. För dyslexi finns inte bara under en särskild vecka på året. Den följer med i vardagen, i skolan och vidare ut i arbetslivet.

Nu väntar fredagen och helgen 🍂

Det blev många tankar den här fredagsmorgonen. Både glädje över det positiva beskedet från kommunen, tacksamhet över den fina inbjudan och funderingar kring sådant som fortfarande behöver förbättras.

Det är kanske just därför jag fortsätter att engagera mig. Jag vill inte bara se problemen utan också försöka bidra till förändring.

Nu ska jag fortsätta med min arbetsdag. Sedan väntar hemmet, veckostädningen och förhoppningsvis en lugn stund innan helgens styrelsemöte.

Och än en gång vill jag tacka alla er som läser min blogg. Det betyder mycket att ni vill följa med i min vardag och ta del av mina tankar.

Två steg framåt, ett steg bakåt – men det viktiga är att vi fortsätter framåt. ❤️

Ha en riktigt fin fredag och en trevlig helg!

Du ser inte hela bilden – men jag fortsätter framåt ❤️

God morgon torsdag! ☕🍂

I dag vaknar jag med en väldigt fin känsla efter gårdagen.

Föreläsningen blev så himla bra och trevlig! ❤️

Det var verkligen roligt att se engagemanget hos dem som kom. Vi hade deltagare från olika skolor, pedagoger och även en politiker på plats. Det blev bra samtal, frågor och ett genuint intresse för dyslexi.

Det är sådana stunder som gör att allt arbete bakom ett arrangemang känns värt det.

Samtidigt har jag funderat en del på hur svårt det faktiskt kan vara att nå ut.

Inför föreläsningen skickade vi information till många olika skolor och verksamheter. En del svarade inte alls. Vi skickade även pressmeddelanden till medier för att försöka uppmärksamma både föreläsningen och Dyslexiveckan, men fick ingen respons därifrån heller.

Självklart hade jag önskat att fler hade nappat. Dyslexiveckan är viktig. Det är en vecka då vi behöver synas, höras och sprida mer kunskap om dyslexi.

Men jag väljer att se på dem som faktiskt kom. De lyssnade, ställde frågor och visade intresse. Förhoppningsvis tar de med sig något från föreläsningen tillbaka till sina skolor och verksamheter. Då kan kunskapen spridas vidare.

Jag vill också rikta ett stort tack till personalen på Kulturhuset där vi hyrde lokalen. Vi fick ett väldigt fint bemötande och bra hjälp. När man själv försöker hålla ihop många olika delar betyder ett sådant bemötande mycket.

Du ser inte hela bilden

Sedan fick jag läsa en kommentar om att jag inte gör något fysiskt arbete.

Men hur kan någon som bara läser min blogg veta det?

Här på bloggen delar jag vissa delar av mitt liv. Du följer inte med mig under en hel arbetsdag. Du ser inte allt jag gör på jobbet, hemma eller inom föreningslivet.

Du ser inte när material ska hämtas, bäras och köras. Du ser inte när saker ska plockas fram, ordnas och sedan tas undan igen.

Du ser helt enkelt inte hela bilden.

Och allt arbete behöver inte heller vara fysiskt för att ta kraft och energi.

Att läsa och skriva tar mycket energi från mig. Jag har dyslexi och kan behöva lägga mycket koncentration på att läsa information, formulera texter, svara på mejl och försöka få ihop det jag vill säga.

Det som kanske tar några minuter för någon annan kan ta betydligt längre tid för mig.

Att samtidigt arrangera en föreläsning kräver planering och koncentration. Tider ska passa, människor ska kontaktas, material ska ordnas och många saker behöver fungera samtidigt.

Och sedan sitter någon framför sin egen dator eller telefon och skriver att jag inte gör något fysiskt arbete.

Det blir faktiskt lite motsägelsefullt.

När du sitter framför din skärm och skriver kommentaren sitter även du ner och skriver. Men jag skulle aldrig utifrån det påstå att jag vet hur resten av din dag ser ut.

Precis på samma sätt vet du inte hur min dag ser ut.

Det kanske är något vi alla behöver tänka på ibland. Vi ser små delar av andra människors liv, särskilt på internet. Det betyder inte att vi känner till hela deras vardag.

Ett nytt ord jag tar med mig

Från gårdagens föreläsning fick jag också med mig ett nytt ord: ordmobilisering.

Det handlar om att hitta och plocka fram rätt ord när man behöver det.

Det känner jag igen mig i. Jag kan veta precis vad jag menar och ändå stå där och tänka: Vad heter det nu igen?

Ordet finns någonstans där inne, men just i stunden vill det inte komma fram.

Det är intressant att efter alla dessa år fortfarande få nya ord och förklaringar till sådant som jag själv upplever.

Det är också en av anledningarna till att Dyslexiveckan och sådana här föreläsningar behövs. Vi kan alltid lära oss något nytt – om dyslexi, om andra människor och ibland även om oss själva.

Så när jag summerar gårdagen tänker jag inte på det som inte blev av eller på negativa kommentarer.

Jag tänker på människorna som faktiskt kom.

På engagemanget.

På frågorna och samtalen.

På det fina bemötandet.

Och på känslan av att vi faktiskt gjorde något för att sprida mer kunskap om dyslexi.

Två steg framåt, ett steg bakåt – men fortfarande framåt. ❤️

Det är den känslan jag tar med mig in i den här torsdagen.

Ha en riktigt fin torsdag! 🍂❤️

##

Två steg framåt, ett steg bakåt – och ett nytt ord på vägen ❤️

Onsdag – två steg framåt, ett steg bakåt och nya insikter om dyslexi ❤️

Vilken onsdag det blev! En dag fylld av arbete, planering, föreläsning, gemenskap och många tankar. Det blev en lång och intensiv dag, men samtidigt en sådan dag som ger mycket tillbaka.

Morgonen började inte riktigt som jag hade tänkt mig. Min kära katt Habibi hade tydligen bestämt sig för att hålla igång under natten, vilket innebar att det inte blev särskilt många timmars sömn. När väckarklockan ringde hade jag gärna sovit några timmar till. Morgonen blev därför lite stressigare än vanligt och jag kom något sent till jobbet. Men ibland blir det så, och det viktigaste är att inte låta en stressig morgon förstöra resten av dagen.

Efter några timmars arbete var det dags att ta ut komp och lämna jobbet för att fortsätta med föreningsarbetet. Först hade vi ett planeringsmöte inför nästa vår. Det gäller att vara ute i god tid, eftersom det är mycket som ska förberedas när man arbetar ideellt i en förening. Det handlar inte bara om att bestämma datum, utan också om kontakter, bokningar, information och alla praktiska detaljer som behöver fungera.

Efter mötet var det dags för en välbehövlig lunch. Det blev en riktigt god Wallenbergare med brynt smör, gröna ärtor, rårörda lingon och husets potatispuré. Det smakade väldigt gott och var ett trevligt avbrott innan eftermiddagens aktiviteter tog vid.

Därefter fortsatte vi med förberedelserna inför dagens föreläsning. Det var en hel del material som skulle plockas upp och läggas fram så att alla besökare kunde ta del av informationen om Dyslexiförbundet och vårt arbete i Fyrstad.

Det är lätt att tro att en föreläsning bara handlar om att boka en föreläsare och välkomna deltagarna. Men bakom ett sådant arrangemang ligger många timmars arbete med planering, anmälningar, kontakter och praktiska förberedelser. Mycket av detta syns aldrig utåt, men är avgörande för att allt ska fungera.

En givande föreläsning under Dyslexiveckan

Under Dyslexiveckan arrangerade vi i Dyslexiförbundet Fyrstad en föreläsning med Inger Rålenius på temat ”Två steg framåt, ett steg bakåt”.

Efter allt arbete med förberedelserna var det äntligen dags att välkomna deltagarna.

Föreläsningen blev mycket givande och väckte många tankar hos mig. Trots att jag själv har levt med dyslexi under större delen av mitt liv och varit engagerad i dessa frågor under många år finns det fortfarande nya saker att upptäcka och förstå.

Det är något jag tycker är viktigt att lyfta fram. Egna erfarenheter ger mycket kunskap, men de innebär inte att man känner till allt om hur språk, läsning och skrivning fungerar. Vi har olika förutsättningar, möter olika svårigheter och utvecklar våra egna strategier för att hantera vardagen.

Därför är sådana här föreläsningar betydelsefulla. De ger oss möjlighet att både fördjupa våra kunskaper och reflektera över våra egna erfarenheter.

Ordmobilisering – ett nytt ord som fick mig att känna igen mig

En av de saker som gjorde starkast intryck på mig under föreläsningen var ett begrepp som jag inte tidigare hade tänkt särskilt mycket på: ordmobilisering.

När jag hörde förklaringen kände jag direkt igen mig.

Ordmobilisering handlar om förmågan att plocka fram rätt ord ur minnet när man behöver det.

Jag har själv upplevt detta många gånger. Jag kan veta precis vad jag vill säga eller förklara för någon, men plötsligt hittar jag inte ordet jag söker. Tanken finns där, jag vet vad jag menar och jag känner igen ordet om någon annan säger det. Men just när jag själv behöver använda det kan det vara helt borta.

Vad heter det nu igen?

Ibland försöker jag beskriva ordet på andra sätt. Jag kan förklara vad det betyder eller vad det används till, men ändå lyckas jag inte få fram själva ordet.

Sedan kan någon annan säga det, och då kommer igenkänningen direkt.

Ja, precis! Det var ju det ordet jag letade efter!

Det kan vara frustrerande, särskilt när man försöker förklara något viktigt eller deltar i ett samtal där man förväntas svara snabbt.

Jag tror inte alltid att omgivningen förstår vad som händer i sådana situationer. Det kan kanske uppfattas som att man är osäker eller saknar kunskap, trots att man egentligen vet precis vad man vill förmedla.

Det är stor skillnad mellan att inte kunna något och att ha svårt att hitta orden för att förklara det.

När jag hörde begreppet ordmobilisering fick jag ett ord som hjälpte mig att beskriva något jag själv upplevt under många år. Det var nästan som om en liten pusselbit föll på plats.

Svårigheter med ordmobilisering kan förekomma hos personer med dyslexi, men även hos andra. Alla med dyslexi har inte samma svårigheter, och det är viktigt att komma ihåg.

För mig blev detta en värdefull insikt och en påminnelse om hur mycket det fortfarande finns att lära sig.

När tankarna finns men språket inte alltid samarbetar

Mina erfarenheter av ordmobilisering fick mig också att fundera över andra situationer där språket kan ställa till det.

Jag har många gånger berättat om hur det kan vara att leva med dyslexi, både under skoltiden och i vuxenlivet. Det kan handla om att fastna när man ska stava ett ord, försöka bygga upp en mening eller läsa en text som innehåller många svåra begrepp.

Ibland vet jag precis vad jag vill skriva, men när tankarna ska överföras till text blir resultatet inte alltid som jag hade tänkt mig. Det kan krävas både tid, koncentration och flera försök innan jag får fram det jag vill säga.

Samma sak kan hända i samtal med andra människor. Jag kan ha mycket att berätta och många tankar, men ändå få kämpa för att formulera mig.

För den som inte själv upplever dessa svårigheter kan det vara svårt att förstå hur mycket energi vissa situationer kräver.

Det är också viktigt att komma ihåg att svårigheterna inte alltid syns. En person kan vara kunnig, erfaren och trygg i sin arbetsroll men ändå behöva kämpa med läsning, skrivning eller språkliga formuleringar.

Dyslexi handlar inte om bristande intelligens eller vilja. Det handlar framför allt om svårigheter med att läsa och stava, men olika språkliga utmaningar kan också förekomma.

Vi behöver därför bli bättre på att se människans kunskaper och förmågor, i stället för att enbart fokusera på det som är svårt.

Varför fungerar inte stödet bättre år 2026?

Under föreläsningen gick mina tankar också till alla barn och ungdomar som fortfarande kämpar med läsning och skrivning i skolan.

Vi befinner oss i år 2026, och ändå finns det elever som inte får det stöd och de hjälpmedel som de behöver. Det tycker jag är både märkligt och bekymmersamt.

Vi har i dag stor kunskap om dyslexi och vet hur betydelsefullt det är med tidiga insatser, rätt anpassningar och fungerande hjälpmedel. Ändå fungerar det inte alltid i praktiken.

Jag tycker också att överlämningarna mellan olika skolstadier behöver förbättras. En elev ska inte behöva börja om från början och gång på gång förklara sina svårigheter när informationen borde ha följt med.

Alla elever har olika förutsättningar och behöver få stöd utifrån sina individuella behov. Det som fungerar för en elev behöver inte fungera för en annan.

Här har skolan ett stort ansvar. Det räcker inte att kunskapen finns på papperet om den inte också används i undervisningen.

Samtidigt behöver vi komma ihåg att dyslexi inte försvinner när man lämnar skolan. Även i arbetslivet kan läsning, skrivning och språklig information innebära utmaningar.

Därför behöver vi fortsätta sprida kunskap om dyslexi genom hela livet.

Två steg framåt, ett steg bakåt

Jag tycker att föreläsningens tema beskriver mycket av hur livet med dyslexi ibland kan kännas.

Man utvecklas, lär sig nya saker och hittar strategier som fungerar. Sedan kommer en situation där man plötsligt får kämpa med något som andra kanske gör utan att ens tänka på det.

Det kan kännas som ett steg bakåt, men det betyder inte att man har förlorat allt man tidigare lärt sig.

För mig handlar det om att fortsätta framåt, även när vägen inte alltid är rak. Genom åren har jag samlat på mig erfarenheter, hittat olika sätt att hantera mina svårigheter och lärt mig att använda de hjälpmedel som fungerar för mig.

Ändå fick jag under onsdagens föreläsning ny kunskap som hjälpte mig att förstå mig själv lite bättre.

Ibland kan ett enda nytt ord ge en större förståelse för något man har upplevt under ett helt liv.

Ett varmt tack till alla som kom

Jag vill rikta ett stort tack till Inger Rålenius för en intressant och givande föreläsning.

Jag vill också tacka alla som kom och lyssnade och tog sig tid att uppmärksamma Dyslexiveckan tillsammans med oss.

Även om vi inte var någon jättestor grupp är varje deltagare betydelsefull. Om någon går hem med ny kunskap, större förståelse eller känner igen sig i det som berättats, då har vi åstadkommit något viktigt.

För mig handlar föreningsarbetet inte bara om hur många människor som kommer till ett arrangemang, utan också om vilken kunskap vi lyckas förmedla och vilka samtal vi kan skapa.

När föreläsningen var avslutad återstod det att plocka ihop allt material och se till att allting kom med. Även det är en del av arbetet som måste göras innan man kan avsluta dagen.

En trevlig kväll på restaurang

Efter en lång dag med arbete, planering och föreläsning avslutade vi kvällen med att gå på restaurang tillsammans.

Det var skönt att få sätta sig ner, äta något gott och prata i lugn och ro efter dagens alla aktiviteter.

Vi samtalade och diskuterade både föreläsningen och andra frågor som rör dyslexi och föreningsarbetet. Det blev många intressanta resonemang och funderingar.

Jag uppskattar verkligen sådana stunder. När man sitter tillsammans i en lugnare miljö får man möjlighet att utbyta erfarenheter, lyssna på varandras perspektiv och kanske få nya idéer inför framtiden.

Ibland kan ett samtal runt ett restaurangbord vara minst lika värdefullt som ett planerat möte.

Det är också en viktig del av föreningslivet. Vi behöver inte bara arbeta och planera, utan också få möjlighet att umgås och lära känna varandra bättre.

När kvällen började gå mot sitt slut kände jag verkligen hur trött jag var. Det hade blivit många timmar, särskilt med tanke på den dåliga sömnen natten innan. Samtidigt var jag nöjd med allt vi hade hunnit med.

En onsdag som gav mycket tillbaka

När jag tänker tillbaka på onsdagen känner jag framför allt glädje över att vi kunde genomföra vår föreläsning och bidra till att sprida mer kunskap om dyslexi.

Det har varit mycket arbete inför arrangemanget, men det är också sådana här dagar som påminner mig om varför jag fortsätter engagera mig ideellt.

Vi behöver människor som vågar lyfta frågor, dela med sig av sina erfarenheter och arbeta för förändring.

Det jag särskilt kommer att bära med mig från dagen är begreppet ordmobilisering. Ett ord som hjälpte mig att sätta ord på något jag själv har upplevt så många gånger.

Det visar hur viktigt det är att fortsätta vara nyfiken, lyssna och ta till sig ny kunskap, oavsett hur mycket erfarenhet man redan har.

Nu fortsätter arbetet med att sprida kunskap, skapa förståelse och verka för att barn, ungdomar och vuxna med dyslexi ska få rätt förutsättningar.

För vi har alla något att bidra med, även om vägen ibland går två steg framåt och ett steg bakåt.

Ett stort tack till alla som gjorde onsdagen möjlig och till alla er som följer min blogg. Det betyder mycket att ni tar er tid att läsa mina tankar och erfarenheter.

Ha det gott och ta hand om er! ❤️

Två steg framåt och ett steg bakåt

God morgon tisdag! ☕🍂

Då är det tisdag och en ny dag har börjat.

Två steg framåt och ett steg bakåt – ungefär så känner jag mig i dag.

Ibland känns det som att man kommer framåt, får saker gjorda och ser resultatet av allt arbete. Sedan kommer något som gör att man får ta ett steg tillbaka, tänka om och försöka igen. Men det viktiga är att fortsätta framåt, även när vägen inte är spikrak.

Under helgen har jag skrivit en hel del om dyslexi och försökt lyfta olika situationer som många av oss kan känna igen oss i. Jag har bland annat skrivit om hur det kan kännas när man fastnar på ett ord, inte får fram rätt stavning eller vet vad man vill säga men har svårt att få ner det i skrift.

Jag har också lyft hur dyslexi kan följa med från skolan och vidare in i vuxenlivet och arbetslivet. Svårigheterna ser inte likadana ut för alla. Vi är olika personer, med olika erfarenheter och olika förutsättningar.

Det är också en viktig del av Dyslexiveckan – att våga berätta hur det faktiskt kan vara och samtidigt visa att dyslexi handlar om mycket mer än att bara stava fel.

Nu fortsätter veckan och i dag väntar först jobbet som vanligt. Efter arbetsdagen fortsätter arbetet med förberedelserna inför vår föreläsning under Dyslexiveckan.

I dag ska vi bland annat hämta material och köra ner det till Kulturhuset. Allt ska finnas på plats och vara förberett inför föreläsningen. Det är mycket praktiskt som ska fungera och många små detaljer som behöver ordnas.

Ibland kanske människor tror att man ligger på latsidan när det inte syns så mycket utåt. Men bakom en föreläsning ligger många timmars ideellt arbete.

För oss började planeringen redan vid vårt årsmöte. Då bestämde vi att Dyslexiförbundet Fyrstad skulle göra något under Dyslexiveckan.

Det första steget blev att kontakta föreläsaren och fråga om hon ville komma hit till vår kommun och föreläsa. När det var klart började nästa del av arbetet – att göra reklam och försöka nå ut till människor.

Vi har skickat inbjudningar via våra organisationsmejl, kontaktat olika verksamheter och försökt nå ut till skolor och andra som kan vara intresserade. Vi har också sökt sponsorer för att kunna genomföra arrangemanget.

Vi har dessutom skickat ut pressmeddelanden till tidningar och radio om vår föreläsning. Det är ytterligare ett sätt att försöka nå ut till fler människor och samtidigt uppmärksamma Dyslexiveckan. Förhoppningen är förstås att medierna vill hjälpa till att sprida informationen och lyfta frågor om dyslexi.

Sociala medier har också varit en stor del av arbetet. Facebook, Instagram och TikTok är viktiga kanaler för att sprida information, väcka intresse och påminna om föreläsningen.

Dyslexiveckan är viktig – våra röster behöver höras ❤️

För mig är Dyslexiveckan mycket mer än bara en vecka i kalendern. Det är en viktig vecka då vi kan lyfta dyslexi och låta våra röster höras.

Vi behöver berätta om våra erfarenheter. Vi behöver prata om både svårigheterna och möjligheterna. Barn, ungdomar och vuxna med dyslexi ska få känna att deras erfarenheter tas på allvar.

Ju mer vi pratar om dyslexi, desto större blir kunskapen och förståelsen i samhället.

Det är lätt att bara se själva föreläsningen när den väl börjar. Men bakom några timmars föreläsning kan det ligga flera månaders arbete: mejl, kontakter, planering, reklam, pressmeddelanden, sponsorer, material, lokal och teknik.

Mycket av det arbetet syns aldrig utåt.

Nu är vi snart framme vid själva föreläsningen. Det som började som ett beslut på vårt årsmöte ska nu bli verklighet.

Kanske är det precis så föreningslivet och livet i stort fungerar ibland: två steg framåt och ett steg bakåt. Men så länge vi fortsätter ta nya steg kommer vi ändå framåt.

Under Dyslexiveckan höjer vi våra röster – för kunskap, förståelse och rätten att få rätt stöd. ❤️

Ha en fin tisdag! 🍂❤️

Måndag – ny vecka och Dyslexiveckan börjar 💙

God morgon måndag!

Väckarklockan ringer och jag hör den. Det är bara att gå upp och börja en ny vecka.

Det första jag hör är Habibi som jamar. Hon är minsann vaken och tycker säkert att jag också ska vara det. 🐱❤️

Själv känner jag mig helt slut efter helgen. Det har varit mycket med flytten av förrådet, och det känns i kroppen i dag. Det blev inte riktigt den där lugna och lediga helgen som man ibland behöver. Men nu är det måndag igen, kaffet ska fram och en ny arbetsvecka väntar. ☕️

Den här veckan är dessutom lite extra viktig. Nu går vi in i Dyslexiveckan, vecka 41.

Under veckan kommer jag att lyfta olika situationer som barn, ungdomar och vuxna med dyslexi kan möta i vardagen.

När jag tänker tillbaka på min egen skoltid känner jag igen mig i mycket som ungdomar berättar om även i dag. När något blev svårt kunde jag skoja bort situationen. Ibland försökte jag göra mig osynlig och ibland gömde jag mig på toaletten för att slippa en situation som kändes jobbig.

Det är lätt att tro att en elev som skojar eller försöker komma undan inte bryr sig. Men bakom beteendet kan det finnas en elev som faktiskt kämpar väldigt mycket.

Alla med dyslexi är olika. Varje elev har sina egna förutsättningar och behov. Det som fungerar för en person behöver inte fungera för någon annan. Därför är det viktigt att lyssna på eleven och hitta det stöd och de hjälpmedel som fungerar för just den personen.

I dag finns det många möjligheter. Att få lyssna på en text, använda talsyntes, få mer tid eller få information presenterad på ett annat sätt kan göra stor skillnad.

Dyslexiveckan handlar därför inte bara om svårigheter. För mig handlar den lika mycket om kunskap, förståelse och möjligheter.

Runt om i landet händer det olika saker under vecka 41, med bland annat föreläsningar och aktiviteter om dyslexi. Passa gärna på att se vad som händer där du bor.

Själv börjar jag den här måndagen lite trött efter helgen, med en jamande Habibi vid min sida och förhoppningsvis en kopp kaffe i handen.

Nu kör vi igång en ny vecka!

Två steg framåt – ett steg bakåt. Men vi fortsätter framåt. 💙

Ha en riktigt fin måndag!

/Gullan

God morgon söndag – när bokstäverna inte gör som man vill

God morgon söndag! ☕🍂

Igår skrev jag om dyslexi i arbetslivet. Idag vill jag fortsätta på samma tema, men gå lite djupare. Hur känns det egentligen att leva med läs- och skrivsvårigheter när man under många år inte förstår varför vissa saker är så svåra?

Det har funnits många tillfällen i mitt liv då jag har försökt gömma mina svårigheter. Jag vågade inte alltid säga att jag inte förstod eller be om hjälp. Istället försökte jag hitta olika sätt att klara mig och hoppas att ingen skulle märka något.

När man ser andra läsa en text utan problem och själv kämpar med samma text är det lätt att börja tvivla på sig själv.

Varför klarar de det, men inte jag? Vad är det för fel?

Under många år visste jag inte varför jag hade så svårt med läsning och skrivning. Jag kunde inte förklara vad som hände. Under en period trodde jag till och med att jag kanske hade en intellektuell funktionsnedsättning, eftersom jag själv inte hade någon annan förklaring.

När jag senare fick veta att jag hade dyslexi och läs- och skrivsvårigheter började många pusselbitar falla på plats. Jag kunde börja förstå varför orden och bokstäverna hade varit en sådan kamp.

När ett långt ord blir ett hinder

Dyslexi handlar för mig inte bara om att stava fel. Bokstäverna kan kännas som att de hoppar och det kan vara svårt att koppla ihop bokstäverna med rätt ljud. Framför allt kan långa ord ställa till det.

Jag minns en gång när jag och en elev satt tillsammans och läste en barnbok.

Då kom vi fram till ordet:

”söndagförstöraren”

När jag såg hela ordet framför mig fick jag inte ihop det direkt.

Men när man delar upp det blir det förstås tydligare:

söndag + förstöraren.

Någon eller något som förstör en söndag.

Det här är ett bra exempel på vad som kan hända för mig. Jag kan förstå vad orden betyder, men när de sätts ihop till ett långt ord kan själva avkodningen bli svår. Jag behöver stanna upp, dela ordet och ta en bit i taget.

För någon annan kanske ”söndagförstöraren” bara är ett vanligt ord i en barnbok. För mig blev det ett ord som fick mig att stanna upp.

Det säger ingenting om min kunskap eller min förmåga att förstå innehållet. Det är själva vägen från bokstäverna på sidan till att få ihop ordet som kan bli besvärlig.

Det är inte alltid lätt för anhöriga heller

Jag tänker också på alla som är anhöriga till någon med dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter.

Det är inte alltid lätt att förstå vad problemet är när man själv aldrig har upplevt det.

Varför tar det så lång tid att läsa ett brev? Varför vill personen inte läsa högt? Varför blir ett långt ord så besvärligt? Varför kan en blankett skapa frustration?

Det är lätt att säga: ”Men det står ju där.”

Ja, det gör det. Men det betyder inte att alla kan ta till sig texten på samma sätt eller lika snabbt.

Därför är det viktigt att fråga personen vad som är svårt och om det finns något man kan göra för att underlätta. Hjälp inte automatiskt – fråga först.

Ibland behövs hjälp. Ibland behövs mer tid. Ibland behövs talsyntes eller något annat hjälpmedel. Och ibland behöver man bara någon som förstår.

Idag vågar jag prata om det

Idag gömmer jag inte mina svårigheter på samma sätt.

Visst kan jag fortfarande bli frustrerad. Jag kan läsa fel, skriva fel eller fastna på ett ord som jag inte får ihop. Skillnaden är att jag idag förstår varför.

Jag vågar säga att jag inte förstår. Jag vågar fråga. Jag använder hjälpmedel när jag behöver dem. Och ibland kan jag faktiskt skratta åt de tokigheter som uppstår.

Det är en stor skillnad mot att gå omkring och tro att man inte är tillräckligt kunnig.

Nu när Dyslexiveckan närmar sig tycker jag att vi behöver prata ännu mer om detta. Kunskap skapar förståelse – både för oss som själva har dyslexi och för människorna omkring oss.

Att ha svårt med bokstäver och ord betyder inte att man har svårt att tänka, förstå eller ha kunskap. Vi behöver bara ibland ta en annan väg till texten.

En fråga till dig

Har du någon gång försökt gömma dina läs- och skrivsvårigheter?

Eller är du anhörig till någon med dyslexi och har funderat över varför vissa saker blir så svåra?

Berätta gärna om dina erfarenheter. Ju mer vi vågar prata om dyslexi, desto större förståelse kan vi skapa. ❤️

 Nu önskar jag er en riktigt fin söndag – och förhoppningsvis slipper vi alla en ”söndagförstörare” idag. 😄☕🍂

#