En lördag som kunde varit bättre – men det finns ljus i det grå

Det är en sån där lördag när allt känns lite tyngre. Himlen är gråmulen, och jag saknar solen mer än jag trodde att jag skulle göra. Det är som om hela världen går i dova färger – både ute och inuti mig. Vädret speglar mitt humör: stilla, men tungt. Jag hör bara på ett öra just nu, och det gör allt ännu mer dämpat. Som att ljuden blir svaga, filtrerade, avlägsna.

Jag hade tänkt att den här dagen skulle bli lugn men skön. Lite fix hemma, kanske sätta på en tvätt, laga något gott. Men energin rann ur mig redan på morgonen. När hörseln inte fungerar som den ska, påverkas allt – koncentrationen, tålamodet och till och med glädjen. Solen lyste med sin frånvaro, både bokstavligt och bildligt.

Men mitt i det där tunga bestämde jag mig ändå för att åka. Inte långt – men till en vän som betyder mycket. En sån där människa man kan vara tyst tillsammans med. Jag tror det var precis det jag behövde. Någon som inte kräver något, men som ändå finns där. En kopp kaffe, ett leende, kanske några skratt.

På vägen dit slog det mig att även när solen inte syns, så finns den där bakom molnen. Precis som hoppet. Precis som värmen i vänskap. Allt syns inte alltid – men det kan fortfarande kännas. Och även om lördagen inte blev som jag hade tänkt, så blev det något. Och ibland är det faktiskt tillräckligt. Ibland är det molnen som får oss att uppskatta solen mest.

Det blev en riktigt fin dag tillsammans – bara vi. Att få vara i varandras sällskap utan stress, utan tider att passa, det är något jag verkligen uppskattar. Vi började med en klassisk sillunch, precis som det ska vara på sommaren. Det smakade så gott med sillen, färskpotatisen, gräddfilen och den finhackade gräslöken – en enkel men kär tradition. Efteråt tog vi en kopp kaffe i lugn och ro och bara njöt av stunden.

Senare på kvällen lagade vi middag. Vi grillade flintastek med potatis och en härlig hemmagjord sås – en sån där rätt som både värmer och mättar på helt rätt sätt. Till det drack vi ett gott rödvin som verkligen lyfte smakerna. Allt satt precis där det skulle, och det kändes som att allt bara föll på plats.

Det kom en liten regnskur under kvällen, en somrig skvätt som inte störde alls. Vi satt ändå kvar ute, inlindade i filtar med ljusen tända, och drack kaffe efter maten. Det var så rofyllt. Jag är tacksam för sådana här dagar – när vänskap, god mat och stilla kvällar får ta plats. Sånt som fyller själen.

Fredagskickar och öronstrul

Fredagskickar och öronstrul

Det blev en speciell start på den här fredagen. Redan i natt kände jag att något var fel – en ilande, bultande smärta i örat som bara blev värre. Inflammationen i hörselgången gjorde sig verkligen påmind, och det var svårt att få någon riktig ro. Hoppas innerligt att antibiotikan jag fått nu börjar kicka in snart. Det är så frustrerande när kroppen säger ifrån på det här sättet.

Jag försökte ta det lugnt idag. Till frukost åt jag risgrötspuddingen jag hade kvar – enkel och snäll mot magen, precis vad jag behövde. Resten av dagen har jag bara legat ute på balkongen i soffan, inlindad i en filt, och vilat. Lyssnat på vinden, låtit tankarna vandra. Trots smärtan har det varit lite skönt att bara stanna upp.

Jag vet att kroppen ibland behöver trycka på paus, även om huvudet har en helt annan plan.

Jag hoppas att jag orkar träffa min vän i eftermiddag. Det skulle vara fint med lite sällskap, skratt och kanske en kopp te – något som lättar både på trycket i örat och i hjärtat. Vi får se vad kroppen säger, men bara tanken på det gör dagen lite ljusare.

Torsdag – halva semestern har gått och jag har fått öroninflammation

Torsdag – halva semestern har gått och jag har fått öroninflammation

Tänk att det redan är torsdag. Snart helg igen. Och halva min semester har redan passerat. Jag har inte gjort så mycket, men det kanske inte gör något. Det blir lätt så – man har massa planer i huvudet, men sen rinner dagarna iväg i ett lugnare tempo. Det är väl lite det som är semester också?

Jag kom faktiskt i gång med träningen i början, kände mig stark och peppad. Men vad händer? Jo, jag får hörselgångsinflammation efter bara en vecka. Så typiskt. Ont i örat, svårt att sova och noll lust att bada eller röra på mig. Fick antibiotika, så nu hoppas jag att det vänder snart. Men det tar på både ork och humör.

Försöker ändå se det från den ljusa sidan. Har vilat, tagit det lugnt, sett serier och lagat lite god mat.

Och ja – jag kokade risgrynsgröt… mitt i sommaren! Jag blev sugen på riskgrötspudding. Det är så där smörigt, mjukt och gott. Perfekt som enkel lunch när man inte riktigt har aptit eller ork.

Jag hittade också ett recept på TikTok – en riktigt god tonfiskröra. Det var från inalicekitchen. Testa den om du vill ha något snabbt och smakrikt! Sekreteraren kom förbi idag när vi fixade ett medlemsutskick, och jag bjöd på tonfiskröran. Den fick toppbetyg! Vi tog lite fika och pratade en stund – riktigt trevligt.

Så – ingen strand, inga äventyr ännu. Men ändå små fina stunder.

Hur är det med dig som läser? Har du hunnit koppla av något i sommar?

En vanlig onsdag – eller?

Det står semester i kalendern, men verkligheten säger något annat. Dagen har knappt börjat och jag befinner mig redan mitt i allt det där som aldrig tar paus – inte ens när solen skiner och andra kopplar av. Tvätten ska hängas, dammsugaren ropar, papper till föreningen måste sorteras och den enskilda firman rullar på som vanligt. Ibland önskar jag att det fanns en pausknapp, men livet tillåter inte riktigt det just nu.

Imorgon väntar ett digitalt möte med föreningen. Vi ska försöka få höstens alla pusselbitar att falla på plats: planera evenemang, fördela ansvar och väcka engagemang hos fler. Det är inte alltid enkelt. Många tvekar inför föreningsarbete – kanske av tidsbrist, kanske för att de inte riktigt vet vad det innebär. Men jag ger mig inte. Jag vet att det vi gör spelar roll. Jag brinner för att synliggöra hur det är att leva med dyslexi – inte bara de utmaningar som följer med, utan också styrkorna som ofta hamnar i skymundan. Det handlar om mer än läsning och skrivning. Det handlar om att orka möta ett samhälle där mycket är utformat utan oss i åtanke. Det lilla kan bli väldigt stort – varje dag.

En ljuspunkt i höst är vår föreläsning under Europeiska dyslexiveckan i vecka 41. Temat är studieteknik – vi kommer att dela med oss av konkreta tips, smarta knep och egna erfarenheter. För både unga och vuxna. För det är aldrig för sent att hitta sätt som fungerar. Alla har rätt att utvecklas, hela livet. Jag hoppas att föreläsningen ger både inspiration och nytt mod till den som kanske kämpar i det tysta.

Samtidigt pågår arbetet med att få ihop materialet till revisorn för min enskilda firma. Det är mycket administration just nu – kvitton, mappar, sammanställningar. Jag ska inte försköna det: ibland känns det övermäktigt. Men jag har lärt mig att ta en sak i taget. Att göra det jag hinner. Och att förlåta mig själv när inte allt blir klart direkt. Jag arbetar ju trots allt mer än heltid – med mitt ordinarie jobb, företaget och mitt ideella engagemang. Det är mycket, men det är också meningsfullt.

Nu blir det en kort frukostpaus innan jag fortsätter med dagens måsten. I eftermiddag väntar vattengympa – passet heter ”Power”, och det gör verkligen skäl för namnet. Måndagens pass var tufft, men känslan efteråt var fantastisk. Jag försöker gå tre gånger i veckan. Det är inte bara för kroppens skull, utan minst lika mycket för själen. Vattnet bär mig när livet känns tungt, och det hjälper mig att hantera de hälsoproblem jag brottas med. Det blir ett andrum – om än bara för en timme.

Så nej, det är ingen semester i traditionell bemärkelse. Det är fullt upp, dygnet runt. Men det är hjärtat som styr. Viljan att göra skillnad – både för mig själv och för andra – är det som driver mig vidare. Och även om jag ibland känner att jag jonglerar med för många bollar samtidigt, så vet jag varför jag gör det. Det ger mening.

💭 Till dig som läser: tack. Jag hoppas att du också hittar dina andrum – oavsett om du är mitt i ett åtagande eller faktiskt får njuta av solen. Vi behöver alla tid för återhämtning för att orka vara de vi vill vara. Jag återkommer snart – kanske efter nästa föreningsmöte eller vattengympapass. Din läsning betyder mer än du tror. ❤️

Bakom varje rad finns ett liv

Bakom varje rad finns ett liv

Hej alla bloggläsare och alla som skriver kommentarer på min blogg.
Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig längre. Det känns som att vad jag än skriver så blir det misstolkat, eller att någon drar det åt helt fel håll igen. Jag är trött på det här.

Jag försöker bara vara ärlig och dela med mig av mina tankar, känslor och upplevelser. Men det gör ont när människor inte visar någon förståelse eller empati. Det är som att vissa tror att det jag skriver bara är yta – bara några rader text – men bakom varje inlägg finns det så mycket mer. Det är verkliga erfarenheter, verkliga känslor, ibland en hel kamp som ni aldrig ser.

Bara genom att läsa en text får du inte hela bilden. Du kan inte förstå hur mitt liv har sett ut, hur mycket jag har gått igenom, eller hur jag har behövt bygga upp mig själv – bit för bit. Bakom varje ord jag skriver finns en bakgrund, ett sammanhang, ett liv. Och det livet är inte alltid lätt att bära.

Jag skriver inte för att få medlidande. Jag skriver för att det är mitt sätt att uttrycka mig. Att få ur mig det jag bär på. Och ibland hoppas jag att någon kanske känner igen sig, att det kan göra skillnad för någon annan. Att mina ord kan skapa igenkänning, kanske till och med tröst.

Men när det jag skriver möts av kyla eller dömande kommentarer… då tappar jag nästan orken att fortsätta. För det krävs mod att vara öppen. Och det är sårbart att visa sig som man är.

Så innan du kommenterar – stanna upp en stund. Fundera över att det bakom skärmen finns en verklig människa. En människa som kämpar, som försöker, som vågar vara öppen i en värld där det ofta är lättare att hålla allt inom sig. En människa som inte behöver fler dömande ord, utan mer förståelse och respekt.

Tidsuppfattning är inte självklart för alla – och det måste få vara okej

Jag märker hur folk behandlar mig när de kommenterar saker jag delar. Vissa kommentarer går rakt in i hjärtat – inte för att de är sanna, utan för att de är hårda, dömande och ofta skrivna anonymt. Jag tycker inte om det. Att gömma sig bakom en skärm och kasta ur sig elakheter säger mer om dem än om mig. Men ändå gör det ont.

En sak som många verkar störa sig på – och ibland till och med hånar – är min tidsuppfattning. Jag har svårt att veta vad en kvart är, hur lång tid 45 minuter känns, och hur mycket tid som behövs för att göra olika saker. Hur lång tid tar det att byta buss? Hur lång tid tar det att åka till en plats? Det är inte självklart för mig. Det känns ibland som om tid är något alla andra förstår – men inte jag. Det här är en del av min dyslexi som jag inte riktigt förstått förrän på äldre dagar. Tid och planering har alltid varit en utmaning, men nu märker jag att det blir svårare. Jag tappar lätt greppet om vad som är rimligt att hinna med, och det påverkar både min vardag och hur andra ser på mig. Men det här är inte lathet, slarv eller ointresse – det är en svårighet jag lever med. Och jag är inte ensam. Många med dyslexi kämpar med just det här: tidsuppfattning, planering, struktur. Det är ett osynligt hinder som ofta missförstås.

En gång gick det riktigt fel. Det var i Göteborg, en stad jag inte hittar i så lätt. Jag kunde inte läsa skyltarna ordentligt – bokstäverna bara flöt ihop, och jag förstod inte hur jag skulle orientera mig till rätt spårvagn. Tiden var knapp, folk stressade omkring mig, och jag kände paniken växa. Jag försökte hålla mig lugn, men allt snurrade. Jag visste inte vart jag skulle gå. Jag chansade. Klev på fel vagn. Och hamnade helt fel. Inte hemma. Inte ens nära. Jag hamnade "halvvägs hem", som jag brukar kalla det. Känslan då... den var hemsk. Jag kände mig dum, liten, vilsen. Tårarna brände bakom ögonen. Jag ville bara försvinna. Det kändes som att jag inte kunde något alls. Som att hela världen sprang ifrån mig. Och folk stirrade när jag tvekade eller gick åt fel håll – ingen såg att jag kämpade.

Men jag tog mig därifrån. Jag gick av vid nästa hållplats. Försökte samla mig. Satte mig ner och andades. Tog upp mobilen. Letade upp kartan igen. Den här gången vågade jag be om hjälp – jag gick fram till en kvinna som såg snäll ut och sa: "Jag har svårt att hitta, kan du visa mig?" Och vet du – hon gjorde det. Hon var vänlig, lugn och hjälpte mig hitta rätt. Det blev en lång omväg hem. Men jag kom fram. Och jag lärde mig något: Det är inte ett misslyckande att be om hjälp. Det är styrka. Jag vet att jag kommer göra fel igen – men jag vet också att jag klarar mig.

Så nästa gång du vill skriva något elakt eller dömande – stanna upp. Tänk efter. Fråga istället för att anklaga. Du vet inte vad någon annan kämpar med. Jag försöker mitt bästa varje dag. Och vissa dagar är det där "bästa" kanske bara att ta sig ut genom dörren i tid – andra dagar orkar jag mer. Men oavsett: jag kämpar. Och jag vet att jag inte är ensam. Till dig som också har svårt att få tiden att gå ihop, som stressar över klockslag och oroar dig för att komma för sent – jag ser dig. Vi som har dyslexi eller liknande utmaningar behöver få prata om det, utan att skämmas. Vi behöver bli tagna på allvar – inte tas för lata, slarviga eller ointresserade. Vi behöver förståelse. Och vi behöver varandra.

Morgon, måsar och mjölkpaket

Morgon, måsar och mjölkpaket

Det är måndag, och den tredje veckan av semestern har börjat. Jag vaknar tidigt, precis som jag brukar, och låter dagen få en lugn start. Koka lite havregrynsgröt, fixa en kopp kaffe – det har blivit en skön morgonrutin som jag verkligen uppskattar. Det är något särskilt med de där första stilla timmarna, innan resten av världen riktigt har vaknat.

Jag tar med mig frukosten ut på balkongen. I dag är himlen grå och molntäckt, luften är fuktig men ändå mild. Det gör inget att solen inte visar sig – det passar ganska bra med ett lite lugnare tempo. Först är det tyst, bara vinden som rör sig försiktigt bland löven. Men så hör jag dem igen – måsungarna. De bor fortfarande kvar på mitt balkongtak. Jag har aldrig varit med om att de stannar så länge. Varje morgon hör jag deras pip och flaxande, och varje gång undrar jag när de tänker flyga vidare. De verkar inte ha bråttom att ge sig av. Lite som vi människor ibland – vi blir gärna kvar i det trygga tills vi är helt redo att ta nästa steg.

Sen händer något oväntat. När jag ska hälla mjölk i gröten upptäcker jag att paketet läcker i botten. Mjölken har liksom smugit sig ut utan att jag märkt det. Inte den bästa starten på frukosten direkt. Jag kan inte låta bli att fundera på om förpackningarna blivit tunnare nuförtiden. Det är inte första gången det händer. Kanske är det ett resultat av att allt ska vara billigare och gå snabbare att tillverka. Småsaker i det stora hela, men de stjäl ändå lite energi från morgonlugnet.

I dag är det dags för mitt tredje träningspass den här semestern. Det känns faktiskt riktigt kul att vara igång igen. Jag har längtat efter att känna kroppen vakna till liv. Svetten, pulsen, känslan av att orka lite mer för varje gång – det ger en sorts inre styrka som jag har saknat. Det är något särskilt med att träna på sommaren också. Ljuset, värmen, tiden man har. Man blir både trött och pigg på samma gång, och det känns som om både kropp och knopp får chans att andas lite friare.

Så där har du min måndagsmorgon – med gröt, kaffe, måsar, moln och ett läckande mjölkpaket. En liten bit vardag mitt i sommaren. Inget stort, inget märkvärdigt. Men just nu känns det helt okej. Kanske till och med mer än okej.

Dyslexi är min styrka – inte mitt hinder

Bakom varje ord jag skriver finns en kamp – men också ett hjärta fullt av hopp.

Till dig som tror att jag tänker sluta blogga – du har fel.
 Jag kommer att fortsätta skriva, inte bara för min egen skull, utan för alla er som känner igen er. För alla som någon gång känt sig ifrågasatta, osynliga eller missförstådda. Jag skriver för att det betyder något. Det här handlar inte om att klaga – det handlar om att våga vara ärlig.

Min blogg är ett sätt att sätta ord på hur det är att leva med dyslexi. Hur det påverkar vardagen, självbilden och framtiden. Särskilt när man växer upp utan rätt stöd. Det jag skriver om är verkligheter som fortfarande tystas ner. Många bär på erfarenheter i det tysta – jag väljer att lyfta dem fram i ljuset.

För mig har dyslexin inte bara varit en kamp. Den har också varit en kraft. En motor. Den har tvingat mig att tänka annorlunda, att hitta andra vägar. Jag har blivit kreativ, lösningsfokuserad och envis. Det har inte alltid varit lätt – men jag har aldrig gett upp. Tvärtom. Dyslexin har lärt mig att stå upp för mig själv. Och idag ser jag den som en del av min styrka.

Att våga dela med sig kräver mod. Och det modet har jag idag.
 Jag skriver inte för att få applåder. Jag skriver för att skapa förståelse. För att sprida kunskap. För att inge hopp. För jag vet att det finns många där ute som behöver känna att de inte är ensamma.

Och till dig som kanske skrollar förbi och dömer – du känner mig inte.
 Du vet inte vad jag har gått igenom. Vad jag bär på. Vad som format mig till den jag är. Så innan du dömer: stanna upp. Fundera. Lyssna.

Det här är inte en plats för nedlåtande attityder eller hån.
 Det här är en plats för ärlighet, mod och utveckling. Jag delar med mig för att bidra till något större – inte för att bli ifrågasatt eller förminskad.

Om du inte är här för att försöka förstå, utan för att döma eller trycka ner – då kommer jag att stänga av kommentarsfunktionen. Jag tänker inte låta någon trampa på det jag byggt upp.

Och i så fall säger jag bara: Tack och hej.

Men till dig som läser med ett öppet sinne – tack.
 Det är för dig jag skriver. För oss.