Det står semester i kalendern, men verkligheten säger något annat. Dagen har knappt börjat och jag befinner mig redan mitt i allt det där som aldrig tar paus – inte ens när solen skiner och andra kopplar av. Tvätten ska hängas, dammsugaren ropar, papper till föreningen måste sorteras och den enskilda firman rullar på som vanligt. Ibland önskar jag att det fanns en pausknapp, men livet tillåter inte riktigt det just nu.
Imorgon väntar ett digitalt möte med föreningen. Vi ska försöka få höstens alla pusselbitar att falla på plats: planera evenemang, fördela ansvar och väcka engagemang hos fler. Det är inte alltid enkelt. Många tvekar inför föreningsarbete – kanske av tidsbrist, kanske för att de inte riktigt vet vad det innebär. Men jag ger mig inte. Jag vet att det vi gör spelar roll. Jag brinner för att synliggöra hur det är att leva med dyslexi – inte bara de utmaningar som följer med, utan också styrkorna som ofta hamnar i skymundan. Det handlar om mer än läsning och skrivning. Det handlar om att orka möta ett samhälle där mycket är utformat utan oss i åtanke. Det lilla kan bli väldigt stort – varje dag.
En ljuspunkt i höst är vår föreläsning under Europeiska dyslexiveckan i vecka 41. Temat är studieteknik – vi kommer att dela med oss av konkreta tips, smarta knep och egna erfarenheter. För både unga och vuxna. För det är aldrig för sent att hitta sätt som fungerar. Alla har rätt att utvecklas, hela livet. Jag hoppas att föreläsningen ger både inspiration och nytt mod till den som kanske kämpar i det tysta.
Samtidigt pågår arbetet med att få ihop materialet till revisorn för min enskilda firma. Det är mycket administration just nu – kvitton, mappar, sammanställningar. Jag ska inte försköna det: ibland känns det övermäktigt. Men jag har lärt mig att ta en sak i taget. Att göra det jag hinner. Och att förlåta mig själv när inte allt blir klart direkt. Jag arbetar ju trots allt mer än heltid – med mitt ordinarie jobb, företaget och mitt ideella engagemang. Det är mycket, men det är också meningsfullt.
Nu blir det en kort frukostpaus innan jag fortsätter med dagens måsten. I eftermiddag väntar vattengympa – passet heter ”Power”, och det gör verkligen skäl för namnet. Måndagens pass var tufft, men känslan efteråt var fantastisk. Jag försöker gå tre gånger i veckan. Det är inte bara för kroppens skull, utan minst lika mycket för själen. Vattnet bär mig när livet känns tungt, och det hjälper mig att hantera de hälsoproblem jag brottas med. Det blir ett andrum – om än bara för en timme.
Så nej, det är ingen semester i traditionell bemärkelse. Det är fullt upp, dygnet runt. Men det är hjärtat som styr. Viljan att göra skillnad – både för mig själv och för andra – är det som driver mig vidare. Och även om jag ibland känner att jag jonglerar med för många bollar samtidigt, så vet jag varför jag gör det. Det ger mening.
💭 Till dig som läser: tack. Jag hoppas att du också hittar dina andrum – oavsett om du är mitt i ett åtagande eller faktiskt får njuta av solen. Vi behöver alla tid för återhämtning för att orka vara de vi vill vara. Jag återkommer snart – kanske efter nästa föreningsmöte eller vattengympapass. Din läsning betyder mer än du tror. ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar