Du som skrev på min blogg igår – lyssna nu

Du ser inte hela bilden

Du som skrev det där inlägget igår – du har ingen aning om vad som finns bakom mitt skal.

Du vet ingenting om hur mitt liv ser ut, ändå väljer du att sätta etiketter på mig. Du kallar mig egoistisk, lat och bekväm.

Samhället snurrar som en tvättmaskin på högvarv. Vi människor springer i ständig ”jagging” – alltid på väg, alltid jagade av krav och förväntningar. Och mitt i allt detta ska vi dessutom stå ut med att bli dömda av människor som inte ens känner oss.

Det du skrev visar tydligt att du inte ser hela bilden.

För jag jobbar. Jag sliter. Jag kämpar.

Jag är aktiv i föreningslivet och möter ungdomar som fått höra att de är "dumma i huvudet" – bara för att de har läs- och skrivsvårigheter. Till dem säger jag samma sak, om och om igen:

Ni är inte dumma. Ni är kloka, smarta och fulla av potential.

Och vet du vad?

Det är jag också. Jag är inte lat. Jag är inte bekväm.

Men jag är trött.

Jag är trött på att behöva förklara mig hela tiden.
Trött på att mötas av fördomar.
Trött på ett samhälle som stressar sönder människor – både psykiskt och ekonomiskt.

Och mest av allt: Jag är trött på att inte bli förstådd.

När jag kommer hem efter jobbet – ett jobb som ofta är fullt av kaos –
efter en lång arbetsdag, och efter en bussresa på nästan 40 minuter med väntetider och byten,
då börjar nästa del av mitt ansvar. Då tar jag hand om mina djur, mitt hem och min vardag.

Jag gör mitt bästa. Varenda dag.

Men ibland…

Ibland är energin bara slut. Tomheten kommer. Orken tryter.

Och ändå fortsätter jag. För jag måste.

Så nästa gång du tänker sätta en etikett på mig – stanna upp.

Fråga i stället.

Lyssna.

För bakom mitt skal finns mer än du anar.

Och du –
att skriva sådana saker anonymt på min blogg…

Det är fegt.
Du känner mig inte alls.

Vill du säga något – var rak.
Skriv ditt namn.

---

Spretig, trött – men inte uppgiven

---

Jag blir så jädra trött på mig själv

---

Snöbollen bara rullar

Snöbollen bara rullar. Den började som något litet, nästan obetydligt – bara en liten grej jag sköt upp. Men den har fortsatt nerför backen, samlat på sig oro, dåligt samvete, trötthet, krav. Nu är det en hel lavin. Och jag står där – som ett fån – och tittar på. Låter den växa.

Jag vet ju vad jag borde göra. Plocka undan hemma. Öppna posten. Ta tag i det där som skaver och ligger och väntar. Men jag orkar inte. Det går inte. Det är som om kroppen lagt i bromsen och själen bara suckar tungt och viskar:
 "Inte idag heller."

Efter Orkat blev det som ett vakuum. Jag gav så mycket. Pratade, delade, kämpade – och nu är det som om allt tagit slut.

Det handlar inte bara om att vara trött. Det är som om strukturen jag behöver för att hålla mig flytande har rasat. Breven ligger i en hög – blandat med reklam och viktiga papper. Jag vet inte vilka jag ska spara, vilka jag vågar slänga, eller vilken pärm de ska in i.

Det låter kanske banalt, men när man har läs- och skrivsvårigheter är det inte så enkelt. Allt tar mer tid. Mer kraft. Mer mod. Mer energi.

Jag känner mig spretig.

Jag har dessutom räknesvårigheter – kanske något som liknar dyskalkyli – och det hänger ofta ihop med mina läs- och skrivsvårigheter. Då blir det extra svårt att hantera brev och alla myndighetspapper.

Förra månaden fick jag panik. Jag hade glömt betala en räkning, och det var först när någon ringde som jag insåg det. Sådant blir panikartat för mig. Pulsen rusar. Skammen slår till. Jag känner mig liten, förvirrad och rädd att det ska hända igen.

Och så är det apparna. Alla olika betalsystem. Bank-ID hit, Swish dit, lösenord, koder, pinkoder som ska sparas i huvudet – eller i en app jag inte riktigt litar på. Högarna växer. Oron växer. Jag är rädd att missa något. En räkning. Ett krav. Något viktigt.

Det känns som om systemet vi lever i inte är byggt för såna som mig – som inte alltid orkar, inte alltid hänger med, inte alltid klarar av allting på första försöket.

Och samtidigt... jag älskar kläder. Jag älskar uttryck, färg, tyg mot huden, känslan av att få vara lite fin, lite mer jag. Men nu spricker garderoben. Bokstavligt talat. För mycket saker, för lite plats, för lite ork att ta tag i det. Ännu ett kaos.

Men idag ska jag i alla fall försöka. Försöka få klart protokollet så det kan skickas in till de enheter som behöver vår verksamhetsberättelse. Det är viktigt. Det betyder något. Det är ett ansvar jag ändå känner att jag klarar – i alla fall i små bitar.

Och kanske, om jag har lite energi kvar när jag kommer hem, så hinner jag göra något hemma också. Kanske bara en liten grej. Vika några kläder. Rensa en hög. Få känna att jag gjort något.

Det känns skamligt att skriva så här. Att erkänna att jag inte orkar. Att jag tappar greppet ibland. Men jag har aldrig varit med om något liknande. Den här orken som bara rinner ur kroppen som vatten genom ett såll. Och skammen. Den som kryper fram när man inte lever upp till något – inte ens sina egna förväntningar.

Men ändå sitter jag här. Skriver. Orden kanske är röriga. Spretiga. Men de finns.

Och det är ett slags motstånd. Ett sätt att säga:
 Jag ger mig inte. Inte än.

Jag försöker.
 Och ibland är det faktiskt tillräckligt.

Tisdagstankar :Det låter som en typisk tisdag med lite extra guldkant

Idag är det tisdag och jag är på väg till jobbet. Jag tänkte att niorna ska få prova på nationella provet i läsförståelse. Det är bra träning för dem – de behöver känna på hur det är, hur det känns i kroppen när det är lite mer på riktigt. Själv kommer jag att sitta vakt ute i korridoren. Det brukar vara ganska stillsamt, men man får ändå hålla ett öga öppet hela tiden.

Som tur är infaller dagen på något riktigt trevligt – våffeldagen! Det har bjudits in till fika senare, och det känns faktiskt lite extra välkommet just idag. Bara tanken på nygräddade våfflor med sylt och grädde gör mig glad. Jag hoppas på att hinna ta en stund för mig själv där, njuta av något gott och bara andas ut en liten stund.

Det är sådana små saker som gör skillnad i vardagen.
Idag blir det läsförståelse, vakttid – och våfflor. Inte så dumt ändå.

En vänlig gest från igår till idag

Måndag med trötta ögon och en räddande lunchlåda

Måndag. Tröttheten satt i kroppen redan när jag vaknade. Den där lite tunga känslan som bara måndagar verkar bära på. Det var knappt att jag hittade kökslampan i mörkret, men havregrynsgröten fick koka medan jag borstade tänderna. Jag vispade runt i kastrullen under tiden jag gjorde mig i ordning, hällde upp gröten med lingonsylt och mjölk, och satte mig vid köksbordet i ungefär 20 minuter – sen var det bara att springa till bussen.

Tur att jag fixade lunchlådan igår. Bara tanken på att slippa fundera på vad jag skulle äta idag gav lite andrum. Det är märkligt hur en sån liten sak kan göra hela skillnaden – en matlåda med kyckling i currysås, ris och lite grönsaker. Det är min goda vän som gör den där currysåsen, och hon gör den så otroligt god. Något hemlagat som väntar tålmodigt i kylen – som en liten present till mitt trötta måndagsjag, från söndagsversionen av mig själv. En vänlig gest i förväg.

Det blev inte den mest produktiva dagen, men jag dök upp. Jag log så gott jag kunde, jag gjorde mitt bästa. Och ibland får det faktiskt vara nog.

Hur gör du för att lindra måndagskänslan?

Så kan det vara ibland

Ibland vill man något, men det blir inte riktigt som man tänkt – så kan det vara. Men det var ändå en mysig morgon idag. Härligt att äta frukost tillsammans i lugn och ro, bara sitta ner en stund innan dagen drar igång på riktigt. Det är de där små stunderna som gör skillnad – en kopp kaffe, lite tystnad, någon att dela det med.

Vi skulle hämta bilen som vi råkade glömma vid stationen igår. Det är nästan komiskt hur lätt det är att glömma saker ibland när man har huvudet fullt. När vi väl kommit fram till busshållplatsen slog det mig – jag hade glömt handväskan hemma. Suck! Bara att vända tillbaka och traska hemåt igen. Det blev en liten extra promenad vi inte räknat med, men vi skrattade åt det ändå. Man får försöka ta sådant med ett leende.

Väl hemma igen bestämde vi oss för att laga något riktigt gott. Det blev pannbiff, smaksatt med Philadelphiaost med gräslök – en favorit. Till det gjorde vi ett rejält potatismos, sådär fluffigt och krämigt, och rev lite morötter för att få in något fräscht. Efter maten blev det en kopp kaffe och en liten bit  sockerkaka  – som ett litet avslut på helgen.

Nu är helgen över, men den har verkligen varit både trevlig och uppskattad. Inga stora äventyr, men värdefulla små stunder som betyder mycket. Sådant man bär med sig in i veckan.

Tidigt morgonmys och en dag i Göteborg

Jag orkar inte sova längre, så jag går upp vid femsnåret och fixar mig en frukost i ensamhet. Det är något speciellt med den där tystnaden på morgonen, innan världen vaknar. Lugnt och stilla.

Det ser ut att bli en trevlig dag – både jag och min vän har möten i Göteborg. Vi åker ner tillsammans med tåget, vilket känns extra fint. Jag gillar när man kan samordna sånt. Men mitt möte börjar lite senare, så jag har en stund att slå ihjäl.

Jag smyger därför in på Espresso House och unnar mig en mockalatte och en focaccia med kyckling. Det blir min lilla förmån – en stilla stund med kaffe, värme och människor som surrar i bakgrunden. Snart är det dags att ta tag i dagen på riktigt.

När jag sitter på stationen och väntar, händer något oväntat – min goda vän dyker upp! Hon bor i min by i Värmland, och vi hade inte planerat att ses här, men vi möts i Göteborg. Vilken härlig överraskning!

Efter mötet går jag till en pub och tar en öl. Det är mysigt att bara landa lite, låta intrycken sjunka in. Sen bär det av hemåt igen – hem till min älskade. Vi blir bjudna på middag, en riktigt fin avslutning på dagen. Bussen tar oss dit och tillbaka, och hela kvällen är bara varm och trivsam.

En riktigt trevlig lördagskväll, helt enkelt

Vad hände med veckan? Redan fredag?!

Alltså… jag hann knappt blinka innan veckan var över. Det känns som om jag bara hann ställa in kaffekoppen på jobbet i måndags – och nu är det redan fredag. Vad hände med dagarna däremellan? Allt bara händer i ett rasande tempo.

Fick verkligen stanna upp idag och tänka till. "Just det… det är ju snart helg."
Men ledigt? Nja, inte så mycket den här gången heller. Imorgon ska jag på distriktsmöte – något vi har en gång i månaden. Visst känns det viktigt och meningsfullt, men det hade ju inte skadat med en dag i soffan heller. 😅

Ikväll blir det i alla fall lite fredagsfeeling. Jag har längtat efter chicky nuggets 🍗, men tyvärr fanns inte de från Max – bara Kronfågels. Nåja, det får duga. Det blir nuggets, pommes 🍟 och bearnaisesås. Enkelt men gott!

“Det är de små stunderna som gör helgen speciell.”

Hur har din vecka varit? Har du också blinkat och plötsligt var det fredag?
Önskar dig en fin kväll – oavsett om det blir distriktsmöte, soffläge eller något helt annat. 💛

---

Torsdagstankar – inga fler prövningar, tack!

 

Nu är det torsdag, och jag hoppas verkligen att det inte blir några fler stora prövningar framöver. Den här veckan har varit intensiv, och jag ser fram emot att den snart är över. Men först väntar några eftermiddagsmöten, och sedan hoppas jag att allt är i sin ordning när jag kommer hem – särskilt den där stora diskhögen som stirrar på mig från köket.

Gårkvällen bjöd på ett Teams-möte, och nu på morgonen försöker jag vakna till liv med frukost innan det är dags att ge sig ut och jaga bussen till jobbet. Vissa dagar känns det som en enda stor morgonrusning, men det är väl bara att bita ihop och hålla tempot uppe!

Jag förstår verkligen inte varför det ska vara så krångligt med obegränsad surf. Västtrafiks app bara snurrade och vägrade ladda min biljett, vilket gjorde att jag höll på att missa bussen. Till slut fick jag ändå åka med, tack vare en vänlig chaufför, men nu sitter jag här på jobbet och funderar på hur jag ska ta mig hem senare. Man tycker ju att tekniken borde fungera smidigare…

Hoppas att din torsdag blir riktigt bra! 😊